Maria. En bok om kärlek/48
| ← XLVII. |
|
XLIX. → |
XLVIII.
Jag låter dessa dagar glida förbi i mitt minne, och jag ser dem som ett oafbrutet segertåg.
Jag sitter i min befästade borg, som en örn i sitt höga näste. Men kampens spänning och hetsande tummel locka mig ut. Jag drager till främmande kuster, jag gör strandhugg och härjar fiendens städer. Jag vänder åter med snäckan fyldt med härligt byte, och festens fackla tändes i min stolta borg.
Eja, så munter en dans. En kamp utan fruktan för nederlag, en fest utan tanke på den dag, som kommer.
Man säger, att de gamla vikingarna funno den blindaste tillbedjan, den mest trofasta hängifvenhet hos de kvinnor, hvilka de röfvade från främmande strand. Jag tycker, det låter troligt. Hvarje kvinna drömmer om en röfvare, som befallande begär och tager henne i starka armar. Och jag tror icke på munklegenderna om unga jungfrur, hvilka hällre uthärdade fängelse och tortyr, ja till och med döden för sin egen hand, än en förälskad röfvares famntag. Det är sägner för barnkamrarna, icke för jungfruburar, där fåglarna äro flygfärdiga.
Ju dumdristigare jag bortförde Maria, desto hetare brann hennes kärlek. Såg hon min snäcka närma sig stranden, flydde hon på narri. Så mycket härligare var det att blifva buren ombord, i stället för att godvilligt trippa öfver en ordentlig landgång.