Maria. En bok om kärlek/52
| ← LI. |
|
LIII. → |
LII.
Jag känner mig bedröfvad på pulsen. Hvad fattas mig? Hvilka främmande vätskor hafva blandat sig i mitt blod och gjort det sjukt? Det bränner eld i mina ådror, i mitt hufvud ilar febern. En evig ångest följer mig. Om dagen förlamar den all min kraft, så att jag under timmar kan sitta slö och stirra utan tanke framför mig. Men om natten, när jag sent har fallit i sömn, lurar ångesten i mitt öra för att plötsligt skrämma mig upp, så att jag vaknar med ett skrik på mina läppar.
Jag blygs öfver min svaghet, och minst af alt skulle jag vilja tillstå den för Maria.
Maria behöfver just nu ett godt stöd. Hon är icke glad. Ty om två månader skall hon gifta sig med sin friare. Hon grät sist, när hon var hos mig. Jag var tvungen att göra mig stark och tala uppmuntrande ord till henne. Det var ju något, vi länge hade vetat, att hon en vacker dag skulle gifta sig. Mitt skämtsamma, likgiltiga lugn får äfven Marias tårar att stanna. Hon ger mig rätt, hon skämtar som jag och säger, att hon var ett enfaldigt barn. Men när jag ser Maria le, sätter jag glaset, som jag håller i min hand, så hårdt mot bordet, att det splittras i tusen bitar. Maria betraktar mig förvånad, men säger intet, och jag skrattar med full hals. Jag fruktar, att hon har upptäckt min galenskap, och tvingar mig att vara munter som aldrig förr. Förvåningen viker icke från Marias blick. Men när hon går, säger hon — jag vågar icke fråga, om hon skämtar — »Hvad du har varit glad idag!«
Ja, jag är tokig. Kroppsligen fattas mig intet. Min puls, som jag noga undersöker, är normal. Jag äter och dricker, jag umgås med mina vänner, och de märka intet. Mitt ansigte förråder ingen smärta, mina ögon äro klara. Men i mina ådror bränner eld, och jag ser röda flammor för mina ögon. Jag är altid rädd, och när ångesten starkast pressar samman mitt hjärta, känner jag lust att döda.
Vet du, Maria, hvarför jag förliden natt plötsligt sprang upp och tände alla ljus? Du hade nämt hans namn, och i mörkret krökte jag min hand öfver din strupe.
Men hade jag honom under min hand, mitt hjärta skulle ej känna annat än vällust vid att höra hans rossling och se hans ögon vända sig i hvit dödskramp.