Maria. En bok om kärlek/64
| ← LXIII. |
|
LXIV.
Ja, klingen alla klockor! Jublen alla änglar! En själ är frälst.
Det var en svåra förhärdad själ, en själ, som vältrade sig i synd och icke kände ånger ens till namnet.
Klingen klockor med fulla lungor! Jublen i kapp, änglar! Det var en mycket stor syndare, som frälst bäres hit.
Hvem var det, som frälste honom? Hvem
är det, som bär honom?
En skröplig kvinna, icke utan svaghet
och fel, men stark genom sin tro. Hennes tro bevarade henne själf och frälste omsider
honom. Klingen! jublen! Nu kommer hon
med honom.
Hvi kommer han icke allena? Hvi måste
han bäras?
Ännu är han svag, ännu svigtar hans fot.
Men buren af hennes starka tro, skall han
nå hit.
Ack nej! Nu sjunker han! Hon förmår
ej bära honom längre.
Låt glädjetonerna klinga, att styrka den
svaga kvinnan. Och att upplifva honom,
jublen hans älskades namn honom till mötes.
Hvad heter hon, den fromma kvinnan?
Maria är hennes stora namn. Klingen
det ut, sjungen det ut.
Se, han lyfter sitt hufvud. Hans vilja får kraft. Nu stiga de, hand i hand. Men tyst! Han talar. Hvad säger denna själ, som är frälst? Stilla, klockor, stilla, änglar. Lyssnen till de ord, han sänder ned öfver den syndfulla jorden.
Han nämner Marias namn.
Däri gör han rätt. Men han talar ännu.
Hörden I det? Lofsjungen, änglar, klingen
högt i sky, klockor. Han uttalade det ord,
som innebär gåtans lösning: