Goddag, svenska kamrater!

Efter mer än hundra dagars hårda strider har Finland slutit fred. Enigt och redo till alla offer grep vårt folk till vapen för att värna sitt högsta goda: ära, frihet och västerländsk kultur. Nu har det sett sig tvunget att till övermakten utlämna delar av ett älskat fosterland; dess byar och städer ha bränts och ödelagts, men dess mod har ej kuvats och det står med högburet huvud i skyddet av sin armé, som blött i många strider, men som fiendens väldiga övermakt ej förmått besegra.

Frivilliga till Eder, vilka över land och hav ilat till vår hjälp, lämnande hem och fosterland, redo att offra Ert liv här på den finska drivan, vill jag i arméns och mitt eget namn uttala mitt varma tack. Edra stolta hjärtan ha gjort Eder till våra vapenbröder i striden mot österns härar. Att av Er endast en del hann fram med i vapenleken, förringar ej värdet av Edert ädla uppsåt.

Jag hälsar Eder, svenskar, med vilka vi på många slagfält under sekler delat segrars ära, men också nederlagets bitterhet, värdiga det svenska namnet, att tusenden av Eder ställt sig vid vår sida. Att hjälpen för Sverige varit en hjärtesak, därom vittnar det bistånd i många former, som med öppen hand givits oss, kanske till och med på bekostnad av egen trygghet.

I denna tid, då våldet hotar den svagas frihet än värre än fordomtima, trampande under tunga stövlar, frukterna av generationers arbete på kulturens och framåtskridandets fält, då de små nationernas existens är i fara, hava Ni alla bevisat, att det ännu finnes män, vilka sporras av ädla ideal och tron på livets högsta värden. Må det vapenbrödraskap vi här knutit vara ägnat att stärka samförståndet och varaktigt närma våra folk till varandra.

Finlands känslor av tacksamhet och aktning skola aldrig förblekna.

Gud bevare Sverige!

Leve den Svenska Frivilligkåren och dess frejdade chef, Generalen av Kavalleriet Linder!

(Marskalk Mannerheims tal)