Hvad hon tänkte, hvad hon diktat,
Har hon här för verlden biktat;
Få blott visste, att och hur hon skref.
Hennes värde, huru stort och gifvet,
Gick med snällpost genom lifvet
Som ett ouppbrutet bref. —
Djupa sinnen, allvarsamma,
Brinna helst med sluten flamma,
Osedd, blygsam, jungfruren.
Först se’n grafven med den stora frågan
Öppnat sig, då röjes lågan
Derutöfver med ett vänligt sken. —
Döm med vördnad. Den publiken,
Som hon sökte, bor i englars riken,
Och bland oss gick hon som deras bud.
Verldens vrånga dom försmår hon,
Ty, när detta läses, står hon
Inför Gud.
Källa: Esaias Tegnérs Samlade skrifter. Fjerde bandet
