Martyren

Martyren av Okänd

Lyssna till, jag vill förtälja om en liten späd martyr
som med Jesus i sitt hjärta blev ett ljus likt klippans fyr.
Hon i söndagsskolan lärde älska Jesus frälsaren,
och hon sjöng med ljus och glädje: Jag är glad, han är min vän.

Uppå krogen hennes pappa sökte sin förnöjelse
bland de gudsförgätna fäder, de som hemmen skövlade.
Och en dag när lilla Anna sjöng om Jesus barnens vän
börjar fadern svärja banna, frågar: vem har lärt dig den?

Den jag lärt i söndagsskolan, svarar lilla Anna glad,
där jag hört om Jesu kärlek och om ljusa änglars stad.
Och i ruset fadern säger: Om du mer i skolan går,
och en sådan dumhet lärer, jag helt visst till döds dig slår.

Söndag kom och Anna beder: Mamma säg får jag ej gå
till min kära skola neder och om Jesus höra få.
Under tårar modern säger: Gärna Anna får du det,
men kom hem förr'n pappa kommer, han är drucken som du vet.

Men när lilla Anna kommer fadern redan hemma var,
frågar vredgad var hon varit. Anna säger: Käre far,
jag har varit i söndagsskolan, hört om Jesus barnens vän
vill ej pappa älska Jesus och gå med i himmelen?

Som ett vilddjur när det ryter rusar fadern på sitt barn,
slår det våldsamt, blodet flyter, ingen skonsamhet han har.
Grannar komma nu och taga barnet halvdött ur hans hand,
och till cellen drinkarn föres där han slås i starka band.

I den sena natten vakar modern över barnet sitt
Där på blodig bädd hon slumrar. Snart hon lidandet är kvitt.
Anna vaknar, viskar sakta: Gråt ej mamma ty jag går
hem till barnavännen Jesus där jag min belöning får.

Jag min klänning som blev blodig då min pappa hårt mig slog
Vill ta med och visa Jesus, att jag glad för honom dog.
Hälsa pappa när han kommer ifrån krogen att jag ber
att vi mötas får hos Jesus och att han ej dricker mer.

Nu hon somnar för att vakna hemma hos sin bäste vän.
Men den arme drinkarns hjärta rörs av avskedshälsningen.
I förtvivlans djupa vågor, förd av samvetskvalens flod,
lider han likt skepp i lågor, sjunker ner vid klippans fot.

I en nattlig syn han såg sig stå vid stranden av en flod,
som ej gick att komma över, men på andra stranden stod
med en blodig kjol i handen lilla Anna vinkande:
Pappa kom till denna stranden, jag vill pappa hos mig se.

Av en okänd hand han föres sakta över flodens brus
till sin älskling, och hon viskar: Pappa här är fridens hus.
Det var Jesus som dig förde. Han dig frälsar från all nöd.
Fadern vaknar och förstår att Jesus frälsar ifrån död.

Såsom solens stråle bryter genom cellens fönster in
Jesu nåd och kärlek lyser in i fångens själ och sinn.
Och om Jesu nåd han vittnar. Många hör det, tror därpå.
Skall en gång i livets morgon Anna många kärvar få!