Maskinernas sociala betydelse

Maskinernas sociala betydelse
av Franz Reuleaux
Utdrag ur boken »Theoretische Kinematik. Grundzüge einer Theorie des Mashinenwesens» (1875); översatt till svenska, troligen av tidningens redaktör Wilhelm Hoffstedt, och publicerat i Teknisk Tidskrift, årgång 8 (1878), nr. 2, sid. 25-30.


[ Nr. 2, sid. 25 ]

Maskinernas sociala betydelse.Redigera

Af professor F. Reuleaux.[1]

Det lider inget tvifvel, att kulturfolkens industri först efter ångmaskinens uppfinning antagit den utpräglade form, hvari vi lärt känna densamma. Visserligen drefvo äfven de gamle betydande och vinstgifvande industrier, såsom lerkärls- och glastillverkning, väfnads-, färgnings- och lifsmedels-industrier; men om också Aeginas och Athens kärl, ler-serviserna från Sagunt, de egyptiska glasvarorna och brokiga ylleväfnaderna, de phrygiska stickade tygerna, de kalabriska fåren och den lukaniska bräckkorfven voro berömda, — och många andra industrigrenar från en tid, som ligger två och ännu flera årtusenden bakom vår kunna uppräknas —, så måste vi dock föreställa oss den tidens handtverksdrift väsentligen olika nutidens. I allmänhet var den fördelad på den arbetande befolkningens hushåll, d. v. s. den var så kallad hus- eller hemslöjd, sådan vi ju ännu i dag finna den hos de folk, som ej indragits i den moderna industriens strömfåra. Antagandet af medhjelpare lade emellertid redan då fröet till verkliga fabriksanläggningar. Sådana se vi redan under medeltiden uppstå i större skala. De anslöto sig företrädesvis till vattendragen, vare sig de högre fallen i de mindre bebodda bergstrakterna, eller de lägre breda vattnen på slätterna, hvarest städernas broar bebygdes med fabriker, som togo sin drifkraft från den förbiilande floden. Men arbetets koncentrering ökas egentligen från slutet af förra århundradet med tilltagande hastighet, ända till dess den fört till den närvarande formen af våra fabriker, hvarest bygnader af i sanning kolossala dimensioner inom ett inskränkt rum förena många hundra menniskor vid ett regelbundet arbete. Dermed har mängden af produkter tillväxt i en oerhörd skala, naturprodukterna tillgodogöras, och jordens bebyggande gynnas och utvecklas. Folkens välstånd och kraft har i sammanhang härmed ökats, så att regeringarna hafva mer och mer funnit sig föranlåtna, att räkna industriens utveckling såsom en af sina vigtigaste uppgifter.

Dervid såg det ut, som om detta stora resultat vore att tillskrifva arbetsfördelningens princip, och som om man derföre borde söka genomföra denna i dess yttersta konseqvenser. Men jemte de nyss nämnde fördelarne har äfven ur industrien småningom utvecklats ett ondt, som framgått ur arbetarnes hopande i massa i särskilda bygnader, deras fängslande vid enformiga och ensidiga sysselsättningar under ofta tryckande löneförhållanden och den dermed förenade försämringen af familjelifvet. Dessa olägenheter hafva på vissa ställen ökats till verklig nöd, som blifvit allt svårare att häfva; sjelfhjelpens idé gör sig mer och mer gällande. Sålunda stå regering och lagstiftare gent emot ett ondt, som de befrämjat, i det att de sökte skapa ett godt. Båda bemöda sig att utforska och förebygga de hotande farorna, men svårigheterna synas blott växa. Huru verksamt och mångsidigt det moderna statslifvet än är, alltid sitter dock bakom ryttaren den dystra sorgen i form af arbetarefrågan.

Om vi från vår ståndpunkt kasta en blick på de omstörtningar i det menskliga arbetet, som maskinerna i allmänhet åstadkommit, så se vi, att de röra sig såsom i tvenne strömmar i tvenne hufvudrigtningar. Den ena af dessa är rörelseformen och den andra kraften. I den förra rigtningen ensam kunde många framsteg göras, hvilket också skedde och visade sig inom den senare medeltidens industri i ökade dimensioner. Emellertid stå dock dessa framsteg i ganska nära sammanhang med konstfärdigheten, som är en följd af den skickliga menniskohandens oaflåtliga medverkan, således med konstindustrien. Industrien var på den tiden till ganska stor del blott konstindustri. Vår tids rena förvärfsindustri var nästan okänd, dess begrepp åtminstone ej utveckladt. Vi se derföre en prägel af konst tydligt tryckt på de flesta äldre industrialster. Gamla lås, dörrhandtag, portklappar, gångjern t. ex. voro, då man öfver hufvud taget skulle använda omsorg på deras förfärdigande, framför allt utbildade med frihet i formerna. Medeltidens “konstlås“ tänkte man sig ej på annat sätt, än att det jemte en invecklad mekanism äfven skulle ega en rik konstnärlig form — i ordets allmännaste mening —. Detsamma gäller om möbler, tyger, klädespersedlar, ur samt äfven om astronomiska och matematiska instrument och i allmänhet om husgerådssaker af alla slag.

Nu hafva vi deremot begreppet nyttig form, teknisk industri, utveckladt i och för sig. Detta är ett begrepp, som först vår tid tillegnat sig. Hafva vi i de bildade konsterna aldrig öfverträffat de gamla, ja till större delen ej på långt när uppnått dem, så att deras skapelser för oss framstå såsom nästan oupphinneliga ideal, så hafva vi deremot i teknisk färdighet lemnat dem långt efter oss, väsentligen på grund af och genom utbildningen af maskinerna. Den tekniska eller för nyttan afsedda formen beaktas i första rummet, konstformen kommer i andra rummet eller uppoffras fullständigt (åtminstone skenbart, ty från en liten omedveten återstod af frihet i formen kan man ej helt och hållet frigöra sig). Nutidens “konst“-lås är till sin inre mekanism högst fullkomligt utarbetadt, men inskränkt till den för nyttan strängt afsedda formen, för öfrigt vanligen afsigtligt öfvertäckt. Möbler, husgeråd och kärl hafva ofta nästan helt och hållet mistat sin konstform, i det att de på samma gång äro på det noggrannaste sätt symmetriskt och med stränga former bildade, noga sammantappade, sammanfogade, svarfvade [ Nr. 2, sid. 26 ]hvilket åtföljer maskinarbetet. Men just denna process infördes på samma gång, som man i ångmaskinen funnit den källa, hvilken skulle bringa den andra af de ofvan nämnda utvecklingsrigtningarna, kraften, till en ej anad betydelse. Om industrien dittills varit hänvisad till menniskoarmens, lastdjurens, vattenfallens och vindens rörelsekraft, som naturen hade inskränkt till ett trångt oföränderligt område, så inträdde nu på en gång en nästan obegränsad kraft i menniskoslägtets tjenst. Kasta vi en öfverblick öfver den tidsperiod i sin helhet, som sedan den tiden förflutit, så finna vi, att den ökade tillgången på kraft utomordentligt hastigt bringar maskinerna såsom sådana till utveckling. Och sjelfva kraften ökas å ena sidan, i det att ångmaskinen hastigt tilltager i storlek, och äfven vattenkraftmaskinerna utvecklas genom den stora lättnaden vid deras förfärdigande. Å andra sidan gynnar ångmaskinen rörelsens mångfald, då den undanrödjer det hinder, som ligger i bristen på kraft. Så blir denna enda kraftmaskin, ångmaskinen, moder till en här af arbetsmaskiner, men dermed äfven situationens herskarinna. Detta är vår närvarande industriela utvecklings kärnpunkt, källan till dess välsignelsebringande verkningar och tillika fröet till dess onda.

Dernäst bemägtigade sig ångmaskinen en industri, vid hvilken kraften utan all fråga går framför konstfärdigheten, nemligen bergverksindustrien, der den öfvertog vertikaltransporten, uppfordringen af vatten och gods, och derigenom äfven bland annat i öfverflöd framskaffade sitt eget näringsmedel, kolen. Den härigenom i bergsbruket föranledda omgestaltningen är utomordentligt stor. Der förut en mängd enskilda rättigheter voro fördelade i en enda ärfd stoll, hvarest af ett vattenhjul ännu på sin höjd uppfordrades något vatten från ett ringa djup, möjliggjorde ångmaskinen att arbeta djupare, men alltid blott under förutsättning att man disponerade ett stort anläggningskapital. Till följd häraf lemnade snart de enskilda små grufrättigheterna rum för grufbolagen, som i sig förenade driften af stora gruffält. På stora djup anordnades en planmässig grufbrytning, dit de förutvarande mindre lottegarne skickade sina barnbarn såsom arbetare, och hvilken numera på ett på vissa ställen (isynnerhet i England) beklagligt sätt beröfvar en hel befolkning de normala lifsvilkoren.

Ett andra område, hvaraf ångmaskinen satte sig i besittning, var väfverierna och spinnerierna. Först bemägtigade den sig den enkla väfstolen, som småningom höjdes till en förut knapt anad produktionsförmåga. Men för att man äfven skulle kunna använda ångkraften vid stolar för väfnader med rikare mönster, skyndade sig textilindustrien att snart erbjuda konstväfstolen. Den fint uttänkta mekanism, som Jacquard gaf åt väfstolarnes reglering, öfverlemnade i princip väfveriet helt och hållet i den kraftiga ångmaskinens våld. Ännu är ej sammanflätnings-processen fullt utbildad, ehuru den oupphörligt går framåt. På spinningens område har deremot maskinen med högst få undantag redan blifvit allenaherskande. Det tillstånd, som den på textilindustriens område medfört för arbetarne, är mycket tröstlöst. Skaror af unga arbetare och arbeterskor föra i de jättebygnader, der en enda väldig ångmaskin meddelar drifkraft till hvarje aflägsen del, en tillvaro, hvars skadlighet knappast behöfver skildras, och hvarpå ju äfven lagstiftningen öfver allt redan rigtat sin uppmärksamhet.

En rad af andra industrier har ångmaskinen så småningom lagt under sitt välde, sitt och maskinarbetets, och dagligen ingriper den på nya fält. I de allra flesta fall finna vi att sammanslutning träder i stället för spridda arbetsställen. Om detta sker på ett område, der det redan förut finnes en handtverksindustri, så finna vi nästan alltid maskinens öfverväldigande verkan yttra sig på det tråkiga sätt, att mästaren, den mindre industriidkaren, som förut utöfvade sitt yrke i sin bostad, omedelbart i närheten af sin familj, försvinner, d. v. s. upptages af fabriken. Och den skickligare mannen drages naturligtvis först till fabriken. Den mindre skickliga, svagare, återstår, tills äfven han upptages af fabriken, om också med mindre aflöning och på ett lägre trappsteg bland elementen af den stora fabriksorganism, hvari hans individualitet uppgår. I en del stora städer är bristen på handtverkare redan så kännbar, att den äfven märkes af dem, som gerna göra sig blinda för våra sociala lidanden.

Ett annat ondt, som delvis redan medverkat till nyss nämnda förhållanden, har äfven framkallats af maskinindustrien och framkallas äfven nu i en betydligt tilltagande grad, hvarföre här torde böra särskilt hänvisas derpå. Det är arbetsskicklighetens påfallande aftagande. Detta aftagande ger sig tydligen till känna i många industrigrenar, och mest i dem, som använda många arbetsmaskiner. Att detta förhållande är vidt utbredt, framgår af den omständigheten, att man på så många ställen yrkar på införandet af prof för arbetarne, och att vid anställningen gifva företräde åt dem som aflagt sådant. Det finner väl till en liten del sin förklaring i yrkesfriheten, men den egentliga orsaken är fabrikaternas tilltagande framställande medelst maskiner, till följd hvaraf den unge arbetarens hand behöfver mindre öfvas. Man har på sista årtiondet infört sådana slags arbetsmaskiner och hela serier af dylika maskiner, som så att säga helt och hållet fullborda bearbetningen af ett fabrikat, vid hvilka man till allra största delen fråntagit menniskohanden så väl skötseln som regleringen. Följden är att det för framställandet af ett till sin godhet ganska högt stående fabrikat blott fordras en underordnad arbetskraft. Man har på detta sätt bragt det derhän, att arbetaren nedsjunkit till den ifrågavarande maskinens blotta “vaktare“, och det har lyckats att i stort antal besätta dylika vaktare-platser med unga arbetare. En gosse vid en af dessa nya arbetsmaskiner lemnar med den jemförelsevis lätta sysselsättning, som vårdandet af maskinen pålägger honom, ett fabrikat, som långt öfverträffar det vid den förra metoden erhållna, vid hvilken arbetarens andel i maskinens produkt var mycket större. Jag har redan med anledning af verldsutställningen i Paris[2] fästat uppmärksamheten på den hastiga utvecklingen af detta arbetssätt — som i alla händelser i grunden blott till graden skiljer sig från det äldre — och såsom den egentliga maskintillverkningen eller maskinofakturen stält det i motsats till manufakturen samt äfven betecknat dess införande såsom mycket att förorda. I sjelfva verket är detta äfven säkert förhållandet. Maskinofakturen hafva vi t. ex. att tacka för spridandet af billigare och bättre arbetande symaskiner; den lämpar sig för förfärdigandet af alla slags maskiner, som skola utföras efter en och samma modell eller åtminstone efter ett begränsadt antal mönster; den har redan vid vapentillverkningen och vidare vid jernvägsvagnstillverkningen lemnat nära nog fabelaktiga resultat i jemförelse med de äldre metoderna, och gör likaså raska framsteg vid lokomotivtillverkningen. Men öfver allt nedsätter den fordringarna på arbetarnes skicklighet. Ja, maskinofakturen finner i detta onda, som den sjelf uppväckt, ny näring; ty fabriksegaren, som ej längre finner goda arbetare i tillräckligt antal, eller för [ Nr. 2, sid. 27 ]hvilken arbetsinställningarna göra det omöjligt att behålla dem, vänder sig under den tvungna arbetslösheten till maskinmarknaden. Der erhåller han vid efterfrågan på kort tid jernarbetare, hvilkas alster står lägre i pris, och som för det mesta äfven lemna en långt bättre produkt än de forne skicklige arbetarne, om också kretsen af de åstadkomna fabrikaten blir något inskränkt, en omständighet som han snart öfvervinner. De fabriksidkande staterna röra sig nu utan tvifvel med hastiga steg i rigtningen af den fulländade maskinofakturen.

Verldsutställningarna äro, utan att man i första rummet åsyftat det, maskinarméernas stora mönstringar; de olika industriela armekårerna förevisa der sina vapen och sin utrustning. Men dessa bevisa den i sanning snabba fart, hvarmed maskinofakturen går framåt. Dess ovanligt raska utveckling på sista tiden är att tillskrifva en egendomlig och rigtig vändning i maskinuppfinnarens uppfattning, som består deri, att maskinen ej längre söker efterhärma handarbetet eller naturen, utan sträfvar att lösa uppgiften med sina egna, från de naturliga ofta alldeles skilda medel. En lång tid har man utan resultat sökt åstadkomma symaskiner, i det att man bemödade sig om att åstadkomma handsöm. Genom att helt och hållet lemna denna väg och införa en ny för maskinen egendomlig söm, bröts med ens förtrollningen, och symaskinen lyckades innan kort. Valsverket med sitt från hammarsmidet så mycket afvikande arbetssätt bragte smidesjernstillverkningen till dess egentliga utveckling. Vissa qvarnar, i hvilka man genom att efterhärma verkningssättet hos menniskans tänder trodde sig kunna öfverflygla de gamla stenqvarnarne, hafva helt och hållet misslyckats. Denna äldre uppfattning berodde på en naturfilosofisk åsigt, den teleologiska dogmen, eller dogmen om naturens ändamålsenlighet. Sedan man i maskinväsendet helt och hållet kastat denna öfver bord, har utvecklingen inträdt i sin nuvarande fart. Blott drömmare och autodidakter köpa ännu här och der med ojemförligt dyra uppoffringar af tid och penningar den erfarenheten, att man måste noga studera naturen för att kunna åberopa sig derpå. Hos den stora allmänheten finna de alltid lätt sympati, emedan för densamma dogmen synes så djup och så lättfattlig; men det fortskridande maskinväsendet, taget såsom ett helt, har öfvergått från principen till dagordningen.

Vi kunna derföre vänta, att maskinofakturen inom en ej allt för lång tid blir regel och ombildar hela maskintekniken. Ännu allmännare kunna vi säga, att de konseqvenser, som från början lågo i maskinens princip, numera fullföljas med tilltagande hastighet. Vi måste, då den nu en gång onekligen antagit så tydliga former, medtaga densamma i den räkning, hvartill arbetarefrågan gifver anledning. Men det är anmärkningsvärdt att maskinofakturen, sådan den uppträder i de anförda fallen, ej bemöter eller afböjer de olägenheter, som vi funno förorsakade af kraftfrågan. Den höjer snarare principielt arbetsmaskinen till en grad af produktionsförmåga, der den åter kommer i jemnhöjd med den förutilande kraftmaskinen. Hade denna utvidgat sin styrka öfver alla förut kända gränser, hvartill den behöfde den korta tiden af ett och ett halft århundrade, så gör nu maskinofakturen, som hittills långsamt utvecklat sig, det samma med afseende på mångfalden af rörelseformer. Men båda tyckas hafva ingått ett fullt oemotståndligt förbund mot arbetaren, hvilket hotar medföra i släptåg en olycksbringande framtid.

Det må tillåtas i förbigående anmärka, att det torde falla sig svårt för nationalekonomien att bringa maskinofakturen under arbetsfördelningens så vidsträckta begrepp, i det att båda åtminstone delvis motsäga hvarandra. Den nuvarande vid specialmaskinen sysselsatta arbetarens verksamhet har ej mera den form, att man öfverlemnar en allt mindre och mindre bråkdel af tillverkningen åt arbetaren, såsom så ofta antages. Tvärtom finnes det tydligen en sammanfattning af de operationer, som öfverlemnas åt samma arbetare, men alltid på sådant sätt, att maskinen förrättar större delen af arbetet och arbetaren blott blir dess vårdare. I allmänhet skall enligt min åsigt statistiken nödgas såsom faktor införa maskinväsendets princip i dess märkvärdiga egendomlighet, hvilken jag i föregående meddelanden sökt återföra till vetenskapliga satser. Ej heller har den nationalekonomiska skola, som såsom grundsats antager, att de stridande principerna af sig sjelfva måste utjemnas för det helas väl, mig veterligen någonsin på ett tillfyllestgörande sätt i räkningen medtagit maskinväsendets positiva magt, hvars tendens här ofvan framstälts.

Man har i fråga om maskinens sjelfverksamhet bragt det derhän, att man i vissa fall nästan skulle kunna anse den för en förnuftig varelse; den träder nästan fullständigt i menniskans ställe. Uppfinnarens snille sätter lif i dess minsta delar och låter den så att säga med sin obevekliga logik förverkliga långa invecklade tankeföljder; men — grymma ironi — menniskan, dess tjänare nedsjunker i jemnbredd med maskinen.[3] Man får i nyare, högt utvecklade fabriker iakttaga, att fabrikanterna ombyta den arbetare, som sköta en maskin, för att afbryta den så småningom själsdödande enformigheten, ja till och med att en och samma arbetare på detta sätt efter hvart annat anvisas en rad af maskiner, hvarvid hans verksamhet alltså ledes rakt emot arbetsfördelningens grundsats. Jag hänvisar ej härpå för att anklaga industrien eller industriidkarne, till hvilkas fördel för öfrigt den sist anförda omständigheten talar, utan för att fästa uppmärksamheten vid förhållanden, som vi komma att möta i allt större utsträckning.

Hafva vi i de hittills betraktade exemplen sett maskinen verksam på ett sätt, som jemte omisskänneliga stora ljusa sidor visat djupa, ja oroväckande svarta skuggsidor, så finnas dock äfven andra, vid hvilka den ljusa sidan är afgjordt öfvervägande, ja till och med den egentligen väsentliga. Dessa andra exempel ligga inom det stora och utomordentligt vigtiga området för transporten medelst maskiner, eller i den transporterande eller sitt läge förändrande maskinen.

De båda stora anordningarne för horisontaltransporten, ångbåtsfarten och jernvägsväsendet, visa användningar af ångmaskinen, som ej hafva de förut omnämda skadliga följderna för de dermed sysselsatta arbetarne; båda inrättningarna hafva gjort samhället de största tjenster. Den af ångbåtarne öfver hafvet slagna bryggan, ländernas förening medelst jernvägar, hastigheten af den på båda vägarna försiggående rörelsen hafva nästan ombildat folkens lif, hafva underkastat det nya vilkor och delvis omätligt förbättrat detsamma. Rådfråga vi statistiken om [ Nr. 2, sid. 28 ]den kraftförbrukning, hvarmed ångmaskinen i detta fall arbetar i menniskans tjenst, så få vi uppteckna det anmärkningsvärda faktum, att ångförbrukningen för lokomotiv- och ångbåtsdriften i mellersta Europa är två till tre gånger så stor som för fabriksdriften. I England är förhållandet kanske ej fullt så stort, ehuru det i alla händelser är af betydenhet, i Amerika deremot ej mindre. I alla fall är således den siffra man har att taga i betraktande af den allra största betydelse. Men detta transportväsende betjenas af en ganska ansenlig bråkdel af arbetsbefolkningen, och detta under omständigheter, som ej äro i princip tryckande, ej nedsättande, ej farliga för helsan, utan hvilka snarare i allmänhet äro rätt gynsamma. I detta fall har således ångmaskinen å begge sidor verkat välsignelserikt; på detta ställe finnes ej heller arbetarefrågan, eller har, om den frambesvärjes, ej den mörka bakgrund, som består i arbetarens ofvan skildrade ställning.

Ett lika gynsamt, eller åtminstone ej ogynsamt, tillstånd finna vi på den större maskinbygnadens område, der det är fråga om tillverkning af lokomotiv, ångmaskiner, jernvägsvagnar, sjöångmaskiner, ångpannor, fartyg o. s. v. Här har arbetaren i allmänhet ett om också ansträngande, dock helsosamt och ej alltför enformigt och dervid inbringande arbete i ångmaskinens tjenst. Det af de bästa afsigter genomträngda tillmötesgåendet af flera fabrikanter och arbetsledare har att uppvisa ganska vackra följder. Der olidliga förhållanden egt rum på de omnämnda arbetsområdena, har den sista tiden genom humana öfverenskommelser, som lämpligen ordna frågan om aflöning och arbetstid, upphäft dessa, eller åtminstone visat, att de kunna häfvas. Följaktligen är här lagstiftningen i tillfälle att genom ett rigtigt aktgifvande på förhållandena häfva ett möjligen existerande ondt eller förebygga ett hotande sådant.

Ännu kunde många exempel af liknande beskaffenhet här uppräknas. De redan anförda må emellertid vara tillräckliga, för att öfvertyga oss om, att ej i sjelfva maskinernas princip ligger deras i dagen trädande fientlighet mot menniskans väl. Derpå bör från mekanikerns sida framkastas den frågan, om och på hvad sätt man på sjelfva maskinväsendets område kan bidraga till botandet af det onda, som maskinerna förorsakat samhället såsom bihang till fördelarne.

De båda allmänna rigtningar, i hvilka vi ofvan visat, att maskinerna verka ofördelaktigt för arbetsklassen, nemligen kraftens och maskinofakturens rigtningar, visa i förbund det gemensamma sträfvandet, att de, för att uttrycka oss kort, öfverlemna arbetaren åt kapitalet. Ångmaskinen arbetar gynsammare, d. v. s. sparsammare, ju större den är. Den har derföre en naturlig tendens till förstoring. En industri, som lemnar en enkel produkt, såsom t. ex. kaliko, skall derföre nödvändigt tillfalla kapitalet, emedan detta ensamt är i stånd att åstadkomma den storartade anläggning, hvars drift förmår lemna en billig produkt, lämplig för handeln. I alla händelser torde vi nu med afseende på väfveriernas och spinneriernas storlek hafva temligen uppnått gränsen för deras öfverskådlighet; men vid denna gräns är med säkerhet kapitalet ensamt herrskande. Den mindre, enskilde väfvaren eller spinnaren står magtlös mot detsamma, eller är, om han vill blifva sjelfständig, tvungen att nedsätta sina priser så lågt, som kapitalet fordrar. Det sist nämda har derigenom blifvit i stånd att förgöra välståndet i hela landskap, eller helt och hållet ensidigt koncentrera detsamma. Anmärkningsvärdt är likaledes, att på väfveriets eller textilindustriens område i allmänhet har det våldsamma medel, som består i “strejker“, alldeles ingenting uträttat till arbetarens fördel. Om vi emellertid närmare skärskåda väfverifrågan, finna vi, att här ej blott verktyget, väfstolen, som kan för billigt pris anskaffas, utan äfven ångmaskinen, kraftalstraren, förlänar öfvervigten. Blott kapitalet förmår anskaffa och drifva den väldiga ångmaskinen, kring hvilken grupperar sig den öfriga delen af anläggningen, som visserligen äfven fordrar kapital, men dock ej är oskiljaktig derifrån. Just på denna grund har väfnadsindustrien så länge motstått ångmaskinens våld, om också under hunger och bekymmer.

Uppenbarligen stå vi här inför en princip. Arbetsmaskinen är i ganska många fall ej en enhet, utan är delbar och finner i en och samma fabriksanläggning användning i en mängd likadana exemplar, som af ångmaskinen blott löst sammanhållas. Dessa enskilda arbetsmaskiner stå ej öfverdrifvit högt i pris, utan tvärtom håller maskinbygnadens maskinofaktur på att med tilltagande fullkomlighet lemna dem billigare och billigare. I de fall, der dessa vilkor sammanstöta, finnes alltså en möjlighet, att motstå kapitalets ogynsamma öfvervigt, nemligen den att äfven göra kraften oberoende af kapitalet. Den forne, mindre väfvaren skulle undandragas kapitalets öfvervigt, om vi kunde lemna honom det för hans väfstol behöfliga måttet af elementär drifkraft. Det samma kunde väl äfven med framgång försökas på spinneriets område, ehuru detta är långt mera underkastadt maskinens välde än väfveriet. Men denna sista omständighet kunna vi förklara deraf, att spinnmaskinen inom sig bär samma tendens till förstoring som ångmaskinen, d. v. s. arbetar billigare ju större den är. Andra områden, på hvilka vi med full rätt kunna tillämpa ofvan nämnda slutföljd, äro snickeriet, låstillverkningen, gördelmakeriet, bleckslageriet, borstbinderiet, pumpmakeriet o. s. v. Hvad som fattas dessa handtverk är dels kraft, dels arbetsmaskiner. De senare skulle dock den enskilde handtverkaren äfven redan nu kunna skaffa sig, då de erhållas till verkligen billigt pris; men det fattas honom ännu alltid drifkraft. En snickare, som man tillhandahölle billig drifkraft för en cirkelsåg, en bandsåg, en trähyflingsmaskin, en sinkfräsningsmaskin, skulle lika väl kunna arbeta med dessa maskiner hemma, som han nu gör det i möbelfabriken, hvilken dragit honom till sig. Han skulle dervid genom att på mångfaldigaste sätt få använda sin maskingrupp förvärfva sig eller återvinna sin skicklighet, hvilken han förlorat såsom fabriksarbetare. På samma sätt skulle förloppet gestalta sig vid de öfriga omnämda handtverken. Handtverksmästaren skulle oaktadt vissa fördelar hos den stora industrien kunna konkurrera dermed, emedan vid hemarbetet såsom verksam faktor inträder familjemedlemmarnes ömsesidiga understöd, eller i allmänhet det moraliska elementet. Handtverksmästaren skulle med sin omgifning af biträden och lärligar bilda en afslutad arbetsorganism med hufvud och lemmar, öfver- och underordnade krafter, som skulle likna det hittills varande handtverket, och afvika derifrån genom maskinernas uppträdande. Kunde handtverkaren en gång utöfva konkurrens, så skulle denna hastigt tilltaga, emedan i samma stund äfven tillgången på arbetare skulle minskas för den stora industrien, d. v. s. för kapitalet. Kapitalet skulle härigenom förlora frestelsen att kasta sig på sådana arbeten, för hvilka den lilla verkstaden kan fylla behofvet, och skulle sålunda sjelfmant här uppgifva sitt centraliseringssträfvande.

Hvad sålunda maskinväsendet har att göra för att motverka en väsentlig del af det onda är att anskaffa billig, mindre drifkraft, eller med andra ord: små kraftmaskiner, som kunna drifvas med liten kostnad. Gifva vi handtverksmästaren [ Nr. 2, sid. 29 ]elementarkraft till lika billigt pris, som står kapitalet till buds i de stora kraftiga ångmaskinerna, så vidmagthålla vi denna vigtiga samhällsklass, stärka den, der den lyckligtvis ännu finnes och återupprätta den, der den redan håller på att försvinna. I dessa åsigter styrkas vi deraf, att man äfven på andra områden, t. ex. konstindustrien, hör samma höga rop, att åter hjelpa handtverksmästaren på fötter.

Nära till handtverket sluter sig hemslöjden eller, såsom svenska språket träffande benämner den, “husfliten“, såsom den industriela sysselsättning, hvilken stundtals utöfvas vid sidan af de landtliga eller borgerliga förrättningarna. Båda öfvergå delvis i hvarandra. Sådana ställen, der den ännu består i en form värd att bibehålla, gifves det lyckligtvis ännu alltid äfven i länder med högt utvecklad fabriksindustri. Ännu alltid arbeta i och omkring Lyon små väfmästare i stort antal; detsamma gäller om Schweiz och om många ställen i Tyskland. I Lombardiet, hvarest bonden drifver sin väfstol och sin silkespolmaskin hemma, hör man den önskan uttalas och ser man dess förverkligande försökt, att anlägga stora sidenväfverier för att i dessa koncentrera den hittills varande hemslöjden. Måtte man såsom annorstädes, der yxan redan är satt till roten af hemslöjden, vända om på den der inslagna vägen! Må förvaltningen hålla ett vaksamt öga på sådana försök, som visserligen kunna synas fördelaktiga för tillfället, men i grunden blott frambesvärja ett farligt tillstånd! Må man gifva den förment trotsiga bonden, som föredrager sina få ören i hemväfvarlön framför de kronor han kan förtjena i fabriken, elementarkraft, och man skall höja den tillbakasatta industrien utan att införa fabriksindustriens kräftskador!

Känslan af att elementarkraften måtte lämpligen sönderdelas gör sig gällande på åtskilliga ställen och i flera former. En af dessa är uthyrandet af kraft som blifvit med framgång försökt i stora städer. Följden är emellertid den, att arbetarne hopas i en enda bygnad, att familjerna och arbetsfolket frivilligt instängas i osunda rum, och det medför derföre ett gammalt ondt i ny form. I hvarje fall står det långt tillbaka för förfaringssättet att erbjuda den lilla industrien särskilda små kraftmaskiner. Man kan redan uppräkna flera ypperliga mönster af detta slag. Framför alla gaskraftmaskinen, derpå varmluftmaskinen, de små vattenpelarmaskinerna och i stadiet af ett mycket lofvande försök petroleummaskinen. Af dessa maskiner arbeta flera redan billigare, ja betydligt billigare än ångmaskinen, men äro på grund af sin beskaffenhet just hänvisade till att verkställa många små arbeten, och hafva alltså ej tendensen att förstoras. Med ångmaskinen kunna de inom sitt kraftområde — 1 till 2 eller 3 hästkrafter — med säker framgång konkurrera. De äro derföre att räkna till de vigtigaste af alla nyare maskiner; i dem ligger fröet till en fullständig omskapning af en del af industrien.

Det egentliga initiativet till införande af små kraftmaskiner tog den genialiske Ericson, ehuru han nästan helt och hållet misslyckades vid sitt första uppträdande. Sedan han först misslyckats med den stora varmluftsmaskin, med hvilken han sökte störta ångmaskinens envälde, kastade han sig såsom en outtröttlig angripare på de små en till två hästars varmluftsmaskinerna, hvilka visserligen till sluts ej heller hade någon varaktig framgång, men dock bevisade, att de nya maskinerna för det första voro utförbara och för det andra behöfliga. Derefter har under mödosamt uppfinnarearbete den skara af små kraftmaskiner, öfver hvilka vi nu förfoga, utvecklats ur stadiet af gryende idéer till deras fulla praktiska betydelse. De män, som hafva egnat sig åt detta nya slags maskiner och stundom bragt dem stora offer, hafva arbetat för en stor sak. Men för dem, som med armarne i kors blott sett på och med Ben Akibas vishet ej trott sig kunna få skåda något nytt under solen, har det märkvärdiga och spännande skådespelet af utvecklingen af en ny tanke på maskinernas område, hvilken förverkligats under deras egna ögon, gått förlorad.

Mera sällan är vattenpelaremaskinen användbar, emedan vatten af högt tryck vanligen är för dyrt; emellertid gifves det dock enskilda fall, der det åtminstone vissa tider kan fås billigt. Luft- och gasmaskinerna äro deremot nästan öfver allt användbara och hålla dessutom på att ständigt fullkomnas. Dessa små motorer äro verkliga kraftmaskiner för folket: de kunna anskaffas för ett måttligt pris och drifvas ganska billigt. Man kan ej nog rigta vederbörandes, de allmännyttiga sällskapens, industriföreningarnas, handtverksföreningarnas uppmärksamhet på dem, ej nog rekommendera underlättandet af deras anskaffande, helst som det redan finnes en mängd bevis för, i hvilken grad de förmå höja den lilla industrien.

Om det också vid en stor del handtverk visar sig omöjligt att bibehålla och upphjelpa en i sjunkande stadd drift, eller så att säga företaga en ombildning af densamma, så kan dock detta ej tillrådas vid en del andra områden, hvilkas tillstånd äfven innebära mycket beklagansvärdt. Detta gäller i synnerhet om bergverksindustrien och dess närmaste binäringar. Dess sönderdelning går hvarken för sig, ej heller skulle den, om man med alla till buds stående medel framtvingade densamma, vara nyttig. Denna industri hör till dem, som blott kunna bringas till utveckling, genom centralisering, genom den ordnade samverkan af talrika krafter, med tillhjelp af kapital. Undersöker man de här uppträdande olägenheterna för arbetaren, så finner man, att de ej äro oskiljaktigt förbundna med hans sysselsättning. Det är här lagstiftningens och förvaltningens uppgift att förebygga missbruk och öfvervaka, att driftsättet är öfverensstämmande med helsovården. Att grufdriften kan ske på ett sätt, som hvarken skadar arbetarens helsa, eller ens nedsätter hans menniskovärde, visar bergväsendet i Tyskland på många ställen, isynnerhet i stor måttstock i Saar-bäckenets grufrevier. Men maskinväsendet har i fråga om bergsbruket ännu den uppgiften att genom utbildandet af under dagen användbara arbetsmaskiner underlätta bergsmannens mödosamma arbete. Borrmaskiner, brytningsmaskiner, maskiner för luftvexlingen, för uppfordringen och transporten i grufvan måste anses såsom vår tids uppgifter. Också finner man redan, att goda maskinverkstäder egna sig energiskt deråt. Här träder åter maskinen in i fulla ljuset af sitt värde för samhället och menskligheten. Det blåser derför också en angenäm andlig friskhet just genom detta område af maskinbygnaden, likasom om det medvetandet inverkande, att det här gäller lättandet af det tunga dagsarbetet för en hel menniskoklass.

Sammanfatta vi resultaten af våra betraktelser, vid hvilka vi med afsigt undvikit hvarje utträdande ur vårt egentliga ämnes idékrets, så se vi, att maskinvetenskapen verkligen kan komma att intaga en fiendtlig ställning till arbetarefrågan, och att maskinväsendets uppgift visserligen framställer sig olika, sedd från olika sidor.

Enskilda större industrier, som bero af maskinerna, befinna sig i goda och med afseende på de sociala fordringarne å ömse sidor väl lämpade förhållanden. Här är utvecklingen af den ifrågavarande delen af maskinväsendet ej förbunden med en inneboende fara, vare sig genom sin utsträckning eller sin inre utbildning.

Andra fabriksindustrier innebära för arbetsklassen [ Nr. 2, sid. 30 ]olägenheter och svårigheter, som oafsedt lagstiftningens inverkan, kunna mildras eller upphäfvas af maskinväsendets än vidare stegrade medverkan.

Ett tredje område af den stora industrien har till följd af ångmaskinens ensidighet utvecklat sig i en rigtning, som är ogynsam för den deri intresserade arbetarebefolkningen och förderflig för den lilla industrien. Här kan man förorda decentralisering, och detta med medel, som ej lägga något tvång på den allmänna ekonomiska rörelsen. Vi se vägen röjd för denna sönderdelning genom de uppdykande små kraftmaskinerna. Att utveckla och sprida dessa tyckes för närvarande vara en framstående uppgift för maskinväsendet. Det mål, mot hvilket man har att sträfva, borde vara de ifrågavarande industriernas upplösning i en stor mängd mindre industriela organismer, som jemte de stora, såsom nödvändiga och goda erkända organisationerna, kunna förverkliga ett blomstrande och i socialt hänseende tillfredsställande tillstånd.



  1. Ur författarens berömda arbete »Theoretische Kinematik. Grundzüge einer Theorie des Maschinenwesens».
  2. »Der officielle Bericht über die Pariser Weltausstellung 1867».
  3. För icke länge sedan hade »Neue freie Presse» ett nätt utdrag ur en skämtsam engelsk följetongsartikel, som med fin satir behandlade maskinernas utveckling enligt Darwins teori. Originalartikeln var underteknad med en omkastning af ordet »nowhere» — ingenstädes. Denne moderne Utis profeterade, att en gång maskinerna sjelfständigt skulle fortplanta sig, hvarmed de redan nu gjort den bästa början. Man behöfver ju blott gå in i de nya maskinfabrikerna och skåda för att öfvertyga sig derom. Men slutligen blifva de ett med förnuft begåfvadt, fruktansvärdt slägte, som ej skall dröja att underkufva sin förre mästare, menniskan. Det gömmer sig mera bitter sanning bakom detta skämt, än kanske den skalkaktige satirikern antagit.