Med all den prakt, som kärlek tågar,
då han kring Cyperns stränder far,
han sig på svenska böljan vågar,
och där i dag sitt intåg har.
Hans åsyn lust och klarhet sprider:
ju mera han sitt öga vrider,
mer gnistrar facklan i hans hand.
En skatt hans slutna famn förvarar,
som mot en furstes hjärta svarar,
en älskad furstes i vårt land.
Naturen all sin fägring delar,
vid blommors prål, kring fält och bygd:
den friska vågen sakta spelar
och glittrar under molnens skygd.
Ett lugn, en stillhet sig förklarar,
som gör, att Echo knappt besvarar
de glädjerop, som fylla skyn.
Med fröjd och längtan folket skådar,
vad kärleksgudens bloss bebådar,
och rörs till andakt vid hans syn.
Neptuni barn med vällust sjunga:
den ena viftar glad sin hatt;
den andra ses på tågen gunga;
en ann' sig högst i toppen satt:
Med muntra bröst och fria seder,
de prisa dagens glans och heder,
och liksom le åt vind och våg.
Allt andas vällust, frid och lycka:
allt vackert vill sig mer besmycka,
och kärlek eldar allas håg.
Med stilla fart, mot böljans välde,
så gungar Astrilds flotta fram.
Ett dön med blixt i bergen smällde,
som skingras under rök och damm.
Strax ljusnar opp, då soln sig tänder,
monarkens slott i Svea länder,
ett ärans tempel i sin dag:
där öppnas kärleksgudens sköte:
där går en prins sin brud till möte,
att dyrka kärleks ljuva lag.
Njut, dyre prins, vad sällt vi tycka,
som kärlek nå'nsin skänka kan:
en furstlig fröjd, en herdes lycka,
med prakt och oskuld om varann!
Vart bröst vill ömt din frid begära,
och skalder sjunga, till din ära,
en lovsång om ditt äkta val.
Bär, med en huld och dyr prinsessa,
en jordisk krona på din hjässa,
i ett välsignat åratal.
