Perlan.
Med eldig blick, med hurtigt mod
En yngling sig begaf
I tidig morgon ut och stod
Snart vid det öppna haf.
Att i dess sköte låg en skatt,
Han hade drömt den tysta natt.
Och skatten var en perla klar,
Han hade skådat den,
Hon synts så skön och underbar,
Dess glans han mindes än.
Till hafvets botten vill han gå
För att den drömda perlan nå.
Han stiger ned i böljans sal
Och finner om en stund
Af perlor väl ett hundratal
Uppå det mörka grund.
Djerft griper han mad handen fatt
Den glänsande och rika skatt.
Nu står han jublande på strand,
Men, ack, så snart får han se,
Att perlorna uti hans hand
Re'n äro krossade.
Var detta drömda skatten? Nej!
Bedraga så den kunde ej.
Belsutsamt ynglingen ses gå
Till djupet ned igen,
Så visst han tror sig lyckas nå
Den sköna perlan än.
Han henne söka vill allen'
Och fly de andras falska sken.
Om aftonen på hafvets strand,
Af blåa böljan kysst,
Med perlan sluten i sin hand
Låg ynglingen så tyst.
Blek kinden var, men munnen gladt
Log mot den dyra, funna skatt.
