O, kärlek, om för dina lagar
Du vill att jag skall röras än,
Så skänk mig mina ungdomsdagar
Och all min ungdomseld igen!
Men lifvets morgon är förliden:
För mig dess middag redan slår,
Och ren den ålderstigna tiden
Går hotande i mina spår.
I, nöjen, som ert glada läger
Uti mitt hjerta fordom haft,
I flyn — jag blott er skugga eger
Uti en mattad bildningskraft.
Nej, på en gång att lifvet sluta
Ej någon fasa innebär.
Men höra upp att eder njuta,
Se, det den rätta döden är!
Så klagade mitt qvalda hjerta,
Så suckade mitt sorgsna bröst.
Då himlen, rörd utaf min smärta,
Mig sände vänskapen till tröst.
Utaf hans läkande förmåga
Jag kände denna makt igen:
Han värmde med en ljuflig låga,
Men ... värmde ej som kärleken.
»Kom,» sade han »jag vill dig dölja
För lifvets qval och bitterhet!»
Jag följde honom — men jag gret.
Att endast kunna honom följa.
