Memorial på Riksdagen i Eiswolde i Norrige
|
| Förlagans sidor är på sina ställen vikta och texten kan där inte enkelt utläsas. Dessa ställen omslutas med klamrar ([...]). |
MEMORIAL,
uppläst
På Riksdagen i Eidswolde, i Norrige,
rörande Föreningen med Swerige.
Öfwersättning,
Aftryckt utur Allmänna Journalen N:o 154 och 155.
STOCKHOLM,
Tryckt i Elméns och Granbergs Tryckeri 1814.
Jag förmodar att ändamålet af wårt sammankallande härstädes är att gifwa Nationen ett högtidligt tillfälle att yttra sin mening i afseende på sitt tillkommande öde, och icke att hwälfwa på henne, tillika med de olyckliga följderna, äfwen answarigheten af några ärelystnas wågsamma företag. Som Nationens representant, skall jag således tala med den uppriktighet och wärma, som ägna en medborgare, då fråga är om hans Fäderneslands wälfärd.
Jag will ej inlåta mig i någon undersökning öfwer den grannlaga frågan: om wi hafwa någon rätt att undandraga oss den bestämmelse, som Kielska Traktaten oss gifwer. Likwäl synes det mig, att denna rättighet, hwilken redan de facto är förlorad genom de stora Makters kända Förklaringar och Afståelser, hwilka nu afgöra Europas öden, äfwen är förlorad de jure, sedan Norrige, i flera Sekler en erkänd Provins under Dannemark, försummat äfwen det sista gynnande tillfället att återwinna — åtminstone några af sina politiska rättigheter, ett tillfälle, som hwarje annan ultramarinsk Provins af wår betydenhet och af wår föregifna frihets-kärlek icke skulle underlåtit att begagna. Om wi då warit för trogna Undersåtare för att ej låta oss hänföras af så många andra, mindre samwetsgranna Nationers exempel, återstår det oss nu endast att sluta med samma trohet; och när på den för Danmark ganska kritiska tidepunkt, då det öfwerlemnade sig åt Napoleons politik, wi welat oföränderligen och definitift fästa wårt öde wid Danmarks, måste wi också nu sätta kronan på hjeltemodet af wår lydnad, och, som Curtius, willigt, underkasta oss Oraklets dom, derigenom att wi wärdigt uppoffra oss för wår förra Regering. Dessutom, om, wid en dylik händelse som wår, det wore ett Lands fordna Historia, det will säga: dess fordna tilstånd, som skulle bestämma dess tillkommande öde, och icke dess werkliga wälfärd, dess närwarande tillstånd och behof, så skulle alla wåra Dalar, — som I weten — hafwa samma rättighet som wi, att yrka sin sjelfständighet; och det skulle alldeles icke förundra mig, om en presterlig Konung af Finnmarken, en Martin II, uppstode för att göra wår Konung sin krona stridig. Men, om Freden i Kiel icke ålade oss något, om, i det den upplöste wåra förbindelser med Danmark, den endast återställde oss till wårt fordna tillstånd, som man behagar säga, så frågar jag: hwilket är detta fordna Norrige, som denna pånyttskapande fred återställt? — Är det Norrige före Harald Hårfager, sönderslitit af sina Småkonungar? eller Norrige under Magnus den gode, Konung af Swerige, eller Norrige under Kalmar-Unionen, uppresande sig, på gifwet efterdöme af Swerige, emot Albrekts och Christophers tyranni, och förenande sig med Swerige medelst utwäljandet af samma Konung som det walt? Eller är det slutligen Christiern den Andres och Tredjes Norrige, söladt i sin Adels blod, beröfwadt sin Walrättighet och sin Senat och slutligen, under Fredrik III, förwandladt till en Provins? Och wi skulle i Kielska Traktaten söka wår rättighet att sätta oss emot densamma! Warom uppriktiga; denna Traktat är endast att anse som wår Monarks sista befallning. Såsom der endast skyldigheter. All Protestation emot denna hans Souverainetets-akt kommer 300 år för sent. Wäntom åtminstone att uppresa oss emot Swenska wäldet tills Swenska Regeringen förwärfwat sig de första Christiernernas rättigheter till wårt missnöje. För det närwarande, anklagar wårt motstånd lika mycket wårt mod som wår Patriotism. Det war ej på dettta sätt, som Schweitz, som Holland och Amerika eröfrade sin sjelfständighet. För att förklara sig, afwaktade de icke en förändring i sin Regering. De skulle icke hafwa bedragit en ny Monarks rättmätiga wäntan, som kommit att af egen drift erbjuda dem alla de samhälls-rättigheter, som utgjorde föremålet för deras önskningar: ännu mindre skulle de hafwa wäpnat sig mot honom, utan att ens höra honom. Nej, deras mod war ej en slafs, som, afstådd af sin gamla Herre, rusar med wäpnad arm mot den nya, som sträcker honom en faderlig hand: det war den upplysta, den i sin barm sansade och lugna, den om utgången af sitt företag försäkrade mannens, som, öfwertygad att man alltid snart nog kan förmå en Nation, som werkligen älskar sin frihet, att gripa till wapen, icke gör det förrän han försökt alla andra medel, äfwen den nya Regenten.
Men lemnom frågan om den rättighet wi tro oss äga att yrka wår sjelfständighet och skärskådom nu denna andra, som gör den första onödig: Är denna sjelfständighet möjlig? Kan Norrige icke allenast återwinna, utan äfwen sedermera bibehålla den?
Jag tror mig, utan att såra mina landsmäns mod eller stolthet, kunna fullkomligen neka det. Erinrom oss noga, att wi nu måste eröfra denna sjelfständighet — icke allenast af Swerige, men äfwen af de största Europas makter. De hafwa alla på det högtidligaste sätt garanterat Swerige besittningen af Norrige. Swerige äger till denna besittning, utom den rätt som eröfringen af Holstein och Schleswig lemnat det, ännu andra lika obestridliga rättigheter. Det förenade sig med Ryssland på en tid då Fransmännens Kejsare tågade mot detta Rike, i spetsen för 500,000 man och understödd af mer än halfwa Europas Makt. Skulle wi tro att de Makter, som sedermera gjort gemensam sak med Ryssland och England, skulle afwika från en grundsatts, enligt hwilken de sjelfwa få, icke allenast sina gamla besittningar tillbaka, men äfwen nya, som segern dem förwärfwat? Skulle Swerige ensamt se sig beröfwadt, icke allenast allt skadestånd för den Provins det förlorat, då det, lika med de andra Makterna, fruktlöst kämpade mot Franska eröfrings-systemet, men äfwen all frukt af sina sista uppoffringar, af sin Thron-Arfwinges tjenster och segrar? Nej, en dylik, förmodan skulle göra de Allierade Makternas upplysta Politik lika mycken orättwisa som deras så utmärkt wisade trobet åt sina förbindelser. Men, hwilka skola wäl, för Norrige, följderna blifwa af denna deras Politik och redlighet? Utan twifwel ett krig med dem. Skola wi länge kunna föra det? Man kan twifla derpå, hoppas jag utan att anklagas för feghet. Öfwerlemnadt åt sig sjelf och sina egna tillgångar, fiendtligt behandladt på alla sidor, af sjelfwa hafwet, som frånröfwar det allt utan att gifwa något tillbaka, af sin jord, som wägrar det sina knappa skördar, hwad skall Norrige sätta mot Swerige, i sin fulla kraft och understödt af Europas största Makter? Sitt mod och sina berg, swarar man. Wälan! men detta mod och dessa berg woro desamma för 800 år sedan. Likwäl delades Norrige då af Swenska och Danska Konungen. Warom opartiske och rådfrågom wår Historia. Hon smickrar oss icke med omöjligheten af en inkräktning. Det gifwes, utom Hafwet, ingen werklig gräns, ingen säker förmur för en fiende. Från Themistocles tid till wåra dagar har man sett att dessa trämurar, inom hwilka Oraklet rådde Athenienserna att förswara sig emot Perserna — eller med andra ord Skepp (som han riktigt gissade) äro de aldrasäkraste förswarsmedel. På en gräns af nära 200 mil finnas icke öfwerallt Thermopyler, äfwen om de öfwerallt skulle förswaras af Spartaner; och Alperna tillspärrade ej Italien för Carthaginenserna, anförda af Hannibal.
Antagom för ett ögonblick att wårt motstånd började med framgång. Wi skulle derigenom endast blifwa dess mera olyckliga. Sweriges och dess Allierades bemödanden skulle ökas i förhållande till wårt motstånd. Ty tron I wäl, att Swerige nånsin skall aftstå ifrån sina anspråk på Norrige, — hwilka äro så heliga, just emedan de hwila på så rättwisa grunder? Tron I, att så länge Swerige icke blifwit twingadt att erkänna wår sjelfständighet, de andra Makterna skola behandla oss annorlunda än som en upprorisk Provins af Swerige? Norrige skulle wäl, under denna olycksfulla kamp, kunna wäcka uppmärksamhet hos någon mot Swerige fientligt sinnad makt, som skulle önska att af Norrige göra ett werktyg för sin enskilta hämd, ett anfallswapen mot Swerige (som man så ofta gjort). Wår föregifna Monark skulle wäl kunna understödjas, som man understödt Dacken emot Gustaf I. Han skulle till och med kunna, som han, emottaga Sändebud och Depescher; men jag frågar eder: är det wäl en Sjelfständighet, som karakteriseras af dylika bewis, lika skamliga till sina [bewekelse]grunder, som olyckliga och wanärande till sina följder, som Norrige eftersträfwar? Men, för att ernå en ädlare, måste wi icke twinga Swerige att bewilja oss den, öfwergifwa dessa naturliga Bålwerk, som man föregifwer wara oöfwerstigliga och som werkligen utgöra twå tredjedelar af wårt motstånd, anfalla Swerige i sjelfwa Swerige och göra wår sjelfständighet till priset för wåra Segrar? Men, i det wi nedträngde på Sweriges slätter, skulle wi ej blottställa oss för att afskäras från wåra berg, som wi redan derigenom öfwerlemnade åt fienden, och för ett fullkomligt nederlag! Och antagom för ett ögonblick att wi, som icke fört andra än jägare- och ströf-krig, skulle kunna segra öfwer troppar, som äro oss öfwerlägsna i antal, i taktik, i krigs-erfarenhet, stolta af nya Lagrar, eldade af harm att se sin fädernejord anfallen af ett grannfolk, som de redan engång eröfrat, anförda af utmärkta Officerare under en erfaren Furstes ögon, som endast har sin klokhet och krigets stora beräkningar att tacka för sin ära, — antagom, säger jag, att wi skulle kunna, genom förnyade segrar, eröfra en Fred, som försäkrade åt oss denna sjelfständighet: — denna Fred, twiflom ej derpå, skulle aldrig blifwa annat än ett Stillestånd. Swerige skulle snart med ny styrka begynna kriget; och det arma Norrige, uppfylldt af ruiner och badande i blod, sluteligen skatta sig lyckligt att köpa freden, — det will säga sin undergifwenhet — på bekostnad af alla de politiska och medborgerliga rättigheter, som, i förening med yttre säkerhet, utgöra en stats werkliga sjelfbestånd, och hwilka det nu kan erhålla, utan den minsta uppoffring, genom att blott förena sig med Swerige.
Från denna föga tröstande, men sanna tafla, wåndom oss nu till den, som naturligen framställer sig wid dess sida, till Fördelarna af Föreningen imellan Swerige och Norrige.
Det fordras blott ett ögonkast på Chartan och en ganska ytlig kunskap i de båda Rikenas Statistik för att inse fördelarna af denna Förening. Utan den, gifwes ingen werklig sjelfständighet för någotdera landet. Det är endast den, som för alltid kan försäkra den Skandinaviska Halföns sällhet och lugn, emedan den koncentrerar hennes politik inom henne sjelf, emedan den icke mera gör henne till offer eller werktyg för en som strider med hennes werkliga fördelar. Har icke Norrige, i ett helt sekel, ganska oförskylldt fört, ej blott alla Danmarks krig emot Swerige, men äfwen de Makters, som ledt Danmark? Och skulle ej Norrige alltid befinna sig i samma belägenhet, om det fortfore att förblifwa skildt ifrån Swerige? — (ty derpå går dock hela dess så mycket omtalade sjelfständighet ut). Förenade, skulle dessa länder, såsom sedermera blott inskränkta till ett Sjö-förswar, kunna anwända på sitt Åkerbruk, sina Bergwerk, sina Fiskerier, sina Manufakturer och sin handel, alla de medel, som de hittills förspillt för att skydda en ofantlig gräns, för att bekriga, med ett ord för att sönderslita och förswaga hwarandra. Genom detta förenklade af sitt förswar, skulle de göra det lättare och säkrare; deras werkliga styrka skulle fördubblas genom sin blotta koncentrering och sin gemensamma obehindrade utweckling. Det förhåller sig med de politiska kropparna som med de menskliga: det är endast i en wiss ställning som de finna försäkra deras lycka och lugn, måste en upplyft Politik söka förskaffa dem den ställning, som passar dem. Hwem skulle icke finna Sweriges och Norriges, då man blott betraktar deras Geographiska belägenhet? Denna ställning skulle utan twifwel wara wördnadsbjudande; men den skulle aldrig wäcka farhågor hos de andra Makterna, emedan Skandinavien [icke] mera skulle hafwa något att önska på andra sidan om de haf, som wattna dess stränder. Då all, så wäl äldre som nyare, Historia intygar, att hwarje ultramarinsk besittning i längden är osäker och ett frö till ständiga twister med dess Kontinental-granne, så skulle Skandinaviens sjelfständighet af de andra Makterna alltid respekteras, af samma grundsatts, som skulle förmå Skandinavien att respektera deras.
I Kommercielt och Ekonomiskt afseende, skulle fördelarna wara större än man förmodar. Norrige frambringar ej all den säd det behöfwer. Swenska Jordbrukaren förwandlar ofta mera säd i Bränwin än hela Norriges behof fordrar. Nu skulle han icke wara förlägen för sitt öfwerflöd. Då han alltid fann en säker och lönande afsättning, så skulle han genom årliga odlingar öka sina ömninga skördar, och på detta sätt skulle Swenska Åkerbruket, på hwars fullkomnande redan med lycka arbetas, innan kort kunna förse Norrige med all den spannemål det behöfwer. Swerige har Fabriker och Manufakturer, som wi sakna, och som med framgång förädla en stor del af wåra produkter, Swerige behöfwer Norriges fisk-waror. Se der redan betydliga föremål för en indrägtig inre bytes-handel och kustfart. Norriges fartyg förslå ej till utförseln af dess produkter. Sweriges Handelsflotta skulle härwid komma wäl till pass och ej mera behöfwa söka långwäga frakter. De inre kommunikationerna utgöra i Swerige ett wäsentligt föremål för styrelsens uppmärksamhet. Kanaler och segelbara floder föra redan, eller skola snart föra dess och Östersjöns produkter ända till wårt grannskap. Andra kommunikationer skola ej uteblifwa, som ännu mera skola närma oss till hwarandra. Naturen skall sjelf wisa, att hon ej inomlands skilt oss åt så mycket som en listig Politik sökt inbilla oss.
Allt talar då för denna Förening: — Politiken, som, ändtligen i denna punkt öfwerensstämmande med wår redlighet, med hög röst yrkar densamma; Historien, som betygar att wi hafwa med Swenskarna samma ursprung, att wår Statsbildning troget följt deras, att wåra politiska hwälfningar warit desamma, att wi haft och hafwa ännu samma Religion, att wi äga samma seder, att wi äfwen fordom warit förenade — hwad säger jag! att en Carl, Konung af Swerige[1], kallades af wåra Förfäder att aldraförst afbryta den olyckliga Konungsföljd, som från Danmarks Thron behandlade Swerige och Danmark som eröfrade Provinser.
Landsmän! Aflägsnen då icke en Förening, som de wisaste af wåra Förfäder, en Arend, en Amund Bolt, en Ulf Haraldson, en Gaute Erikson fordom beredde under wida mindre gynnande utsigter. Och, om I ären döfwa för Politikens, för Historiens röst, så hören åtminstone Naturens. Skandinaver! Hon slöt er ej förgäfwes inom samma berg och samma haf; hon gjorde ej förgäfwes edra bygder till Redlighetens, Tapperhetens och Jernets hemwist; hon gaf er ej förgäfwes samma språk, samma kärlek för Fädernebygden och dessa seniga armar, som äro en borgen för hennes sjelfbestånd. Ären I ej ännu nog straffade för eder olydnad? Wiljen I, som det fordna England och Skottland, åtskillde, i wanmakt framsläpa ett osäkert lif bland Europas stater; eller wiljen I, som det nuwarande, förenade, uppstiga till den största höjd af ära och lycka? Men, tron I wäl att I kunnen hinna den, om den en af edra fosterbygder — i egenskap af Bundsförwandt åt någon utländsk Makt, såsom Skottland fordom åt Frankrike, uttömmer sina krafter för att hindra den andras uppkomst? Förenens då, Norrmän och Swenskar! som barn af samma far, dem en olycklig förwillelse för någon tid åtskilde, men som känslan af deras wäl och Naturens ljufwa röst snart återföra i den faderliga hyddan.
- ↑ Carl VIII Knutsson.