Från mitt fönster ser jag hafvet brusa.
Uj! dess skönhet kan mig ej förtjusa,
Sqvalpet tröttar ut båd’ mod och håg,
Mager strömming är jag mätt att håfva,
Och för måsar får jag icke sofva:
Gud välsigne skaldens ”sjö och våg!”
Hafvets ”storhet”» har jag hört berömmas.
Smak och tycke kunna ej fördömmas:
Håll till godo, jag vill afstå, jag.
Egennyttig vill jag icke vara,
Låt oss göra opp affären bara;
Skrabb och torsk ni får i vederlag.
Hafvet blott min själ med häpnad fyller.
Jag ej sinne har för fisk-idyller,
Mås-konserter eller stimm af sill.
Jag har älskat berg och dal och sjöar,
Men i hafvet till att bo på öar,
Det hör fan och icke menskor till.
Är det boningar för menskor detta!
Vind och vågor skura jemt och tvätta
Strand och klippor skalliga och grå.
Örnar sitta rufvande på toppen
Af hvar klippa. Är man rädd om knoppen,
Är det vanskligt till att upprätt stå.
Nej! der blommor gro och skördar gunga,
Skogar dofta, näktergalar sjunga,
Det är annat, tror jag, eller hvad?
Står jag här och ser hur vågor brottas,
Midt i synen ett tu tre jag spottas
Af en oppnäst, bittersalt najad.
Skeppen dyka opp och ned i vågen:
Ack! det kan visst leka uti hågen,
Och är vackert till att se ibland.
Men man ryser, ja, man hackar tänder,
Magen ut och in i hast sig vänder:
Man blir sjösjuk, fast man står på land.
Och hvad ser man? lotsar med sydvester,
Skeppare med frakter och protester,
Skoj och sjöfolk, som svär bort sin själ.
Jag är trött att samma prosa höra,
Råd mig, hvad ni tycker jag bör göra —
Jag tror att jag dränker mig, farväl!
E. S—dt.
