Det var natt, och månen blänkte
På min trasiga tapet
Sömnlös i min enslighet
låg jag makligt och betänkte
Denna verlds fåfänglighet,
Tänkte på min salig Greta,
Som för knappa fjorton dar
Med plöröser bort jag bar
Utan sorg — ty Gud skall veta
Hvad hon mig i tiden var!
Rann mig nu så bjert i hågen
Hennes skarpa gälla röst,
Hennes digra bruna bröst,
Hennes skeppunds-tyngd på vågen,
När hon vägdes i fjol höst.
Tycktes mig än se dess panna
Utaf vredens norrsken full,
Då hon, för mitt narris skull,
Nyss i flinten på Susanna
Slungade en soppkastrull.
Mindes noga, till exempel,
Hur hon se'n blef lam i ron,
Bar hög klack på ena skon,
Flitigt gick i Herrans tempel,
Ständigt kom i gräl vid bron,
Såg så lifligt i portgången
(Det var sist hon stöpte ljus)
Hur hon stod i sin karpus,[1]
Gret vid »Visan öfver Fången»[2]
Och bjöd alla grannar snus,
Ändtlig kom ihåg det sista,
Hur hon, plägad litet grand,
Bräckte benet, fick kallbrand,
Dog och i bronserad kista
Sveptes med citron[3] i hand.
