Clorinda i sin trånga cell;
I egen dyster smak möblerad,
Fann sig i slöja och flanell
Förryckt draperad.
På bordet bredvid hennes bädd
Ett krucifix, en hufvudskalle,
Som grinade — hu, jag blir rädd —
Så styggt som nalle!
Hot af en myndig klosterfru,
Bikt hos en pater, kal om hjessan!
Hvarenda morgon klockan tu
Precist i messan!
Klen frukost, middag temligt skral,
Spioneri, försåt och sqvaller!
Och promenaden högst fatal
Bland torn och galler!
Den arma flickan, täck och ung,
Fann sig gement förställd af doket
Och bördan ständigt mera tung
Af kloster-oket.
En natt — omöjligt någon blund —
Om hjertat mer än vanlig trängsel ...
Och hon beslöt en liten rund
Kring lås och stängsel.
Så kom hon — aldrig vet man hur —
I hvalfvets långa mörka trappa
Och togs i famn af en figur
Med utbredd kappa.
Clorinda darrade och teg
(I dylikt fall hvad var att göra?)
Och lät sig nu med snabba steg
Allt längre föra.
Signalen gifven — porten opp —
Och herrn med kappan, jemte nunnan,
Väl omsvept, klatsch, i fullt galopp
Kom lyckligt unnan.
Att riddarn vid sitt klosterån
Begått ett misstag, syns väl redan.
Men hur han saken kom ifrån
Skall spörjas sedan.
Nu höjde sig en okänd röst,
En ljuf behaglig silfverstämma:
Hvarföre till ert pansarbröst
Så hårdt mig klämma?'
»O, har jag ej Sofia frälst?»
Skrek han. «Kan ödet så förblinda?»
'God gerning — lika hvem som helst!'
Utbrast Clorinda.
Och riddarn fann vid dagens skymt
Rätt vacker sin kamrat i schäsen
Och tyckte båd’ för sent och grymt
Att göra väsen.
Han fick en blond för en brunett ...
Moralen lär oss — som jag tycker —
Att sig en vis man finner lätt
Vid ödets nycker.
