Misstaget
av Anna Maria Lenngren
Diktad 1814. Översatt till engelska, The mistake, av Philip K. Nelson, 1984.


Clorinda i sin trånga cell;
I egen dyster smak möblerad,
Fann sig i slöja och flanell
        Förryckt draperad.

På bordet bredvid hennes bädd
Ett krucifix, en hufvudskalle,
Som grinade — hu, jag blir rädd —
        Så styggt som nalle!

Hot af en myndig klosterfru,
Bikt hos en pater, kal om hjessan!
Hvarenda morgon klockan tu
        Precist i messan!

Klen frukost, middag temligt skral,
Spioneri, försåt och sqvaller!
Och promenaden högst fatal
        Bland torn och galler!

Den arma flickan, täck och ung,
Fann sig gement förställd af doket
Och bördan ständigt mera tung
        Af kloster-oket.

En natt — omöjligt någon blund —
Om hjertat mer än vanlig trängsel ...
Och hon beslöt en liten rund
        Kring lås och stängsel.

Så kom hon — aldrig vet man hur —
I hvalfvets långa mörka trappa
Och togs i famn af en figur
        Med utbredd kappa.

Clorinda darrade och teg
(I dylikt fall hvad var att göra?)
Och lät sig nu med snabba steg
        Allt längre föra.

Signalen gifven — porten opp —
Och herrn med kappan, jemte nunnan,
Väl omsvept, klatsch, i fullt galopp
        Kom lyckligt unnan.

Att riddarn vid sitt klosterån
Begått ett misstag, syns väl redan.
Men hur han saken kom ifrån
        Skall spörjas sedan.

Nu höjde sig en okänd röst,
En ljuf behaglig silfverstämma:
Hvarföre till ert pansarbröst
        Så hårdt mig klämma?'

»O, har jag ej Sofia frälst?»
Skrek han. «Kan ödet så förblinda?»
'God gerning — lika hvem som helst!'
        Utbrast Clorinda.

Och riddarn fann vid dagens skymt
Rätt vacker sin kamrat i schäsen
Och tyckte båd’ för sent och grymt
        Att göra väsen.

Han fick en blond för en brunett ...
Moralen lär oss — som jag tycker —
Att sig en vis man finner lätt
        Vid ödets nycker.