Mitt Fosterland
| ← Den Hemsjuke |
|
Invaliden → |
Mitt Fosterland.
Fast sången ljuder ljuft i söderns dalar,
Men dof och dyster uppå Seves fjäll,
(Der sjunga vakor, inga näktergalar
slå drillar uti Sverges vinterqväll);
Dock Söderns land mot Nordens ej jag byter,
Mig fröjdar Bores sång vid Frejas sken,
När det mot is och frusen snö sig bryter
Och lyser matt på mossig bautasten.
Då månan glänser ibland hvita skyar
Och necken vid en flod sin harpa slår,
Hvart minne uti själ'n sig skönt förnyar
Och Saga, som en ros i blomma står.
Hör — forsen hvirflande i fallet brusar,
Se — vintergatan glittrande och kall!
Ack? blott det höga nordiska mig tjusar;
Mig fröjdar strömkarl’ns sång och böljans svall!
Men af allt härligt jag i norden finner,
Jag mest dig älskar, Sverges väna mö!
Så klart i hjertat kärlekslågan brinner
Och purpurmoln förgylla kindens snö.
Och nordens yngling, härdad uppå fjellen,
Liksom det stål, hvarmed han lagrar skär,
Står glad och fri i höga stjerneqvällen
Och bergfast trohet åt sin fästmö svär.
Du stolta land, som jern och Carlar hyser,
Hvars fästning emot norr är polens is,
Hvars haf om vintern till en brygga fryser,
O — dig ske evigt ära, lof och pris!