Mitt döda barn
|
Lugnt jag min lyckas summa vägde
mot lyckan under högre tak.
fastän den rikedom jag ägde
var sammanförd i små gemak.
Och som jag ej var med i ringen
kring statens fullbesatta bord,
så slapp jag trängas, och med ingen
behövde jag att byta ord.
Så bjöd jag världens ävlan spetsen
och gladdes åt den dag, som var;
men så bröt döden in i kretsen,
och då först blev jag en fattig karl.
Ty tar du blommorna från tuvan,
så står hon skövlad snart och tom,
och tar du ungarna från duvan,
så har hon ingen egendom.
Det blåste ingen fläkt av oro,
du ljuva barn, de ögonblick
då dessa mina armar voro
den vagga, där du slumra fick.
Jag var, när du om halsen höll mig,
en gammal kvist, som gått i knopp;
och såg du upp, det föreföll mig
som ett juvelskrin sprungit opp.
Det finns ej sinne så förslitet,
som ej har barnaögat kärt,
det finns ej barn, om än så litet,
som ej är millioner värt.
Så skred min dag förutan strider
och i ett jämnmått utan namn,
liksom ett skepp, som sakta glider
med fulla laddningen i hamn.
En kväll vi väcktes — och vid sidan
stod hålögd sjukdomens gestalt,
du låg i ryckningar och kvidan
och sökte lindring över allt.
Där lade vi oss ned att vyssa
till stilla ro de lemmar små,
där böjde vi oss för att kyssa
till sömns de vilsna ögon blå.
Men all vår kärlek litet hjälpte
och ingen vänlig vila kom,
förrän den bleka döden stjälpte
i gryningen sin fackla om.
Och si, från dina skuldror sköto
små vita vingar ut med hast,
som alla hinder genombröto
i samma stund ditt öga brast!
Jag såg dem lyfta dig i kretsar
— en lärka lik — från jordens bryn,
till dess till slut de fina spetsar
försvunno glänsande i skyn.
Och de vart dager i detsamma,
men skymning, skymning för min själ;
jag tyckte jag såg ljusen flamma —
men mörker, mörker lika väl.
Du var mitt yngsta hopp, mitt sista,
och redan står din vagga tom!
Och under locket på din kista
där ligger nu min rikedom!
Men vad mitt öde tar för kosor,
skall du som fjäril vila på
en bädd av röda, röda rosor
uti mitt hjärtas bästa vrå!