Lång var du, Pohjas natt!
Länge, mitt Suomi, de dunkla fjäten
Gick du i mörker; fröjd var förgäten,
Tung var den börda du släpade matt.
Lång var du, Pohjas natt!
Ljus genom natten dock far!
Tindrande stjernor ur molnen blänka,
Glans på din dunkla bana de skänka;
Sjustjernan lik, osläcklig och klar —
Jusléns kärlek det var.
Pohja med rosor af
Morgonens glans ren himlen betäcker.
Se, det ljusnar och glansen uppväcker
Kalevas hjeltar ur deras graf:
Porthan gryningen gaf!
Lång var du, Pohjas natt!
Sommarens dag, som glansen dock tänder,
Outsläckliga strålar sänder
Och såsom dag, när din stund är satt,
— Lyser du, Pohjas natt!
