Morleys ande

←  Den andra

Morleys ande av Henning Berger

Fleur de Neige  →

Publicerad i Ord och bild 1906 (varifrån texten är hämtad) samt i novellsamlingen Aska (1909).

I

En enda gång har jag gjort bekantskap med en andeskådare. Han hette John Morley, var en äldre man och simpel nattvakt i gamla Grand Pacific Hotel i Chicago.

Morley drack. Han drack starka drycker i små kvantiteter — ofta. På morgonen, när han ställde den släckta lanternan ifrån sig bakom en hörnpelare, lade in den stora, laddade revolvern i ett skåp och beredde sig att gå till sängs, brukade han säga:

— Nu skall det bli skönt att få en kudde, en mjuk kudde att hvila gamla klotet på.

Att Morley med klotet menade sitt hufvud kunde jag genast förstå, men att han med kudde åsyftade ett glas brun majs visky dröjde innan jag kom under fund med. Så var det emellertid, och snart var jag fullständigt hemma i den gamla nattvaktens hela symboliska terminologi. Den var dess värre ej så svår, ty sorgligt nog betecknade de olika uttrycken städse en och samma sak: ett litet glas brun majsvisky.

Sålunda sade Morley, sedan han sofvit ungefär en timme på morgonen:

— Nu är det bäst att taga tiden!

Han sade detta manande som ett väckelserop till sig själf där han låg på en brits i en skrubb hos portvakten med uniformsrocken öfver hufvudet, sade och satte sig upp. Det kunde då hända att någon af negerspringpojkarna upplyste:

— Klockan är bara half nio, old Morley...

Men till detta genmälde han endast:

— Upp Morley — nu är det bäst att taga tiden!

Hvarpå han resolut krop upp, drog på skorna och gick ut till köksbaren, lade sin polett, som gällde för tio cents, på disken och fick det lilla måttet brun majsvisky.

Klockan två på eftermiddagen vaknade Morley ånyo, och sen sof han ej mer. Han gaf uttryck åt sin stämning i det enda ordet »kackerlacka», hvilket var liktydligt med inmundigande af ett glas före måltiden, som han intog tillsammans med de lägre hotelltjänarna. Därpå förflöt eftermiddagen under fraser sådana som:

— Hvar kan Fred vara? — Har någon sett katten? — Undrar om takluckorna ä’ stängda? — Nu är bäst att ta’ på sig öfverrocken — — —

Hvilka lakoniska frågor samtliga representerade hvar för sig ett njutande af den lilla bruna.

Eller kunde replikerna hörbart gälla vädret, såsom:

— Nu skall det väl till och skvala igen? — Solen, den rackarn! — Nu fryser man klotet af sig snart...

Men — som sagdt — de maskerade endast poletternas rullande under de olika dagens stunder.

Och så inbröt då natten. Ytterdörrarna slogos igen, bakporten bommades, gardiner och luckor fälldes, slötos. Gasen skrufvades ned, allt blef dämpadt och tyst. Då omgjordade gubben Morley sina länder, stack den sjupipade Colts extra policemans bulldog i sin bakficka, tände den starka lanternan och stoppade i sin bröstficka en liten fyrkantig korgflaska med de orden:

— Nu gäller det hålla ut, kackerlackor!

Hvarpå han försvann nedåt den skumma gårdsgången, det hoppande lyktljuset cirklande före öfver asfaltens smuts, och en väldig slagskugga tänjande ut sig bakefter, likt långa och sopande skört.

II.

Hur jag kom Morley närmare tillgick sålunda.

Sent en natt hade jag slutat mitt tillfälliga öfverarbete på det fraktkontor, där jag var anställd. Trött och frusen stängde jag lokalens bakdörr, som förde till en af hotellgårdarna, och var i färd med att snedda planen, där allt slags bråte hopats, för att genom en privat utgång nå gatan.

En enda elektrisk lampa brann i ett horn, lämnande så godt som hela den belamrade gården i mörker, med fantastiska skuggor klättrande uppåt de fyra höga väggarna och natthimlens tunga moln till tak. Jag trefvade mig fram mot köksgången.

Då skar med ens ett skrik genom natten. Ett skrik af förskräckelse och därpå slamret af glas som splittrades. Jag blef kall öfver hela kroppen af plötslig rädsla och kände hur huden knottrade sig kring halsen. Jag stod orörlig bakom en trafve tomma packlårar.

En skugga närmade sig — ett ljus — en gestalt — så skugga, ljus, skugga. Ljuset flämtade, skuggan hoppade, gestalten tycktes vackla. Nu blef skuggan oformligt stor, skenet intensivare, bakom några kärror framträdde den gamla nattvakten.

Hans ansikte var hvitt, i fårorna kring ögonen glänste svett, själfva pupillerna voro stela som hos en sömngångare.

— Morley, hviskade jag, då den gamla mannen kom rakt på mig utan att synas se mig, Morley — hej! — hvad är det...

Jag hörda gubbens tänder skallra mot hvarandra, men han svarade icke.

— Morley, upprepade jag högre.

Han var nu tätt inpå mig. Det låg något obeskrifligt hemskt och på samma gång groteskt i den gamla fyllbultens nattliga uppenbarelse. Men uttrycket i hans rynkiga och bleka ansikte — ett hvitt gubbliksanlete — skrämde mig. Jag vek undan.

Morley höjde lyktan.

— Hvem är det? sade han hest.

Jag tänkte på hans revolver och svarade högt:

— Morley, det är jag — en på fraktlinjen — one of the boys in the freightoffice–––

Gubben stammade:

— Är det inte Simpson?

— Simpson — hvilken Simpson ? Nej, det är inte Simpson...

Då satte Morley ned lyktan på gårdens våta plattor, slog sig med båda händerna på knäna — gång på gång — och brast ut i ett högt, krampaktigt skratt. Det var ett fruktansvärdt skratt, onaturligt, vidrigt, ett skrockande gubbläte, något mekaniskt skrattljud, en vansinnigs klanglösa hojtanden. Det ekade kring den mörka gården som hade osynliga varelser stämt in från murarnas svarta fönster, och i lyktans underbelysning grinade det förvridna ansiktet som en gipsmask. Morley slutade i ett hostanfall, färdig att trilla omkull och lallande som en fåne:

— Ho — ho — inte Simpson — inte Sim — in—te Sim — Sim, Sim...

Jag ville gå.

Men Morley höll mig i rocken:

— Nej, nej, vänta litet, jag skall lysa.

Och han tog verkligen sin lanterna och gick före mig.

— Inte Sim... mumlade han.

Vi passerade en vattenkastare och krossad mot dess fot låg Morleys fyrkantiga, bruna korgflaska, glasbitarna blänkte i lyktljuset mellan de rämnade flätorna. Viskylukten kändes tydligt.

— Inte Sim — Sim, Sim, Sim —

Vi nådde köksgången, som förde till gatan, en bakdörr för leverantörer och uppassarna. En låga lyste långt bort.

— Tack Morley, old man, sade jag och grep hans hand. — Den var kall som is.

Morley sade:

— Jag skall en dag berätta något. Inte nu. Inte om natten.

Och han vände och gick ifrån mig. Hans skugga växte i det irrande skenet och sopade gården som svarta skört. Jag hörde svagt in i gången hans mummel:

— Sim, Sim — — —

Men följande dag berättade mig Morley mellan täta klunkar ur en ny korgflaska med aluminiumpropp i bägarfason, som han fått af mig, en historia. Vi sutto i hans skrubb hos portvakten och utanför dörren spelade negerpojkarna pokertärning om femcentsstycken. Den stora klockan i hotellhallen dunkade afmätt och dämpadt som ett hjärta, i takt med den gamle nattvaktens långsamma ord.

III.

— När jag går om natten, med min lykta, i de gamla korridorerna här, i de gamla, mörka, tysta korridorerna, när jag går, om natten, med min lykta —

Så händer det att — att —- att — så händer det att jag ibland ser något.

Ja, det händer att jag då ser en — en ande.

Det finns andar. Jag har sett en.

Han heter Simpson. Jag vet att han heter Simpson. För jag har talat med honom. Jag har talat med honom om natten.

Det är tre år sedan jag först såg honom. Jag vet att han är död. Han var en gång mycket vacker. Han var ung då. Jag har också varit ung och vacker. För trettio år sedan var jag mycket omtyckt af alla flickor. Sen har jag blifvit gammal och super. Det måste man ju.

Men nu skall jag berätta om Simpson.

En natt, för tre år sedan, tre år, en natt kom jag ur köksgången för att gå öfver gården till stallarna. Jag ville gå till stallarna tvärs öfver gården.

Det var mörkt. Det var mycket mörkt, alldeles svart i vrårna. Jag kom fram till vattenkastarn, och just som jag lyste på järnkranen för att se om den var ordentligt tillvriden, så —- så — så tyckte jag att jag såg en man gå bakom en af omnibussarna, som stod på gården. Jag tyckte jag såg en man.

— Hvem är det? sade jag.

Men ingen svarade.

Då gick jag rundt den gamla vagongen och höll lanternan högt upp. Och då såg jag en man gå före mig. Men han var så långt före mig, att hvar gång jag vek om ett hörn vek han om nästa. Så gingo vi tysta hvarf på hvarf, alldeles tysta, hvarf på hvarf.

Bäst det var, var han borta. Jag gick rundt, rundt, rundt, med lyktan högt lyftad, men han var borta.

Nästa natt såg jag honom igen och nästa natt och natten därpå. Jag visste att det ej var någon af hotellets folk, för det är förbjudet att gå och stryka så där om natten på gårdarna.

Men jag kunde ej få fått i honom. Han slank in i skrymslen och trånga passager och så blef han plötsligt bära luft. Jag ropade, men han svarade ej. Tredje kvällen sköt jag efter honom.

Det blef en förskräcklig uppståndelse, och jag fick en sträng skrapa af direktionen. De trodde mig ej utan sade, att jag var full och såg i syne. Jag höll på att bli afskedad. Endast det att jag varit där ända sen hotellet byggdes efter stora branden gjorde att jag fick stanna. Och jag aktade mig se’n väl att tala om hvad jag såg, för att ej bli bortkörd. Jag förstod snart, att det var en ande, och sköt ej mer.

Det var en ande. Ett år efteråt fick jag tala vid honom. Jo, jag fick tala vid honom ett år efteråt.

Det var på gården igen, bredvid vattenposten. Jag kände på skrufstycket, och då såg jag honom stå vid ett par balar hö, som lågo under ett skynke. — Nu springer han, tänkte jag. Ja, jag tänkte: nu går han. Men det gjorde han icke.

Då gick jag fram till honom.

Han stod kvar.

Jag lyste på honom.

Det var en ung man, bara några och tjugo. Han hade svart, lockigt hår och en röd vacker mun. Och så såg jag, att han på hufvudet bar sydstaternas soldatmössa.

— Hvad är du för en gynnare, sa' jag.

— Officer Simpson, sa’ han.

Då ville jag lysa närmare på honom, men då var han borta. Han var borta i en blink, som när man blåser ut ett ljus.

— Ni förstår: precis som när man blåser ut ett ljus — puh! — var han borta.

Men se’n såg jag honom ofta. Och en natt talade han om att han var död. Han sa’ att han hade varit död länge.

Nu har jag sett honom i tre år. Och i går natt märkte jag att — att — att han blifvit gammal. Ja, jag tyckte — jag tyckte — jag tänkte ...

Nej, det gör detsamma. Men då skrek jag till och tappa’ — eller kasta’ min flaska. Men nu har jag ju en ny. Den är tom, ser jag.

Ja, ursäkta, men nu är det bäst jag går. Det är bäst att taga tiden...

IV.

— Nattvakten är död, sade fraktagenten en morgon.

— Är Morley död!

— Ja, gubben söp ihjäl sig förstås. Men portvakten påstår att han en gång varit officer i armén. Han lär ha varit från Södern och hette Simpson på den tiden.