Vid kungliga hovgulddragaren P. Widmans begravning, den 20 januari 1790
av Carl Michael Bellman
På Wikipedia finns en artikel om Carl Michael Bellman.


Mot Elfviks mulna strand,
inom dess frusna skär, vid all naturens dvala,
syns Charon i sin båt sig närmre stranden hala,
uppdagas i sin rodd av midnattsstjärnans brand.
Han för sitt gamla språk, med åran krökt i sand:
naturens skuld betala
och återbär ditt lån uti den Högstes hand.

Bestört av denna lag,
all nejden bugar sig och ömma suckar gjuter:
ett lyckligt äkta band på några få minuter
upplöses och förstörs, vid hjärtats tunga slag.
Men sänkt i tårars flod på en så sorglig dag,
ett tåligt bröst besluter
att trösta sig i Gud och vörda hans behag.

Vår vän är lagd på bår:
hans anlet mer ej ses oss muntra och förnöja,
hans bröst ej mera hörs sin svaga lunga höja,
hans hand att göra gott i tiden mer ej rår.
Den arma må nu själv avtorka ögats tår
och Widmans saknad röja,
med den välsignelse, han av min skugga får.