Necken.
Necken, han spelar på böljan den blå,
Ljuft är att höra derpå!
Hafvets små elfvor i ringdans gå,
Och stjernorna tindra också.
Men Necken, när han emot himlen ser,
Slår han sitt öga ner;
Ty bland de stjernor, som tindra der,
Freja ej mot honom ler.
Större än jordlifvets sorg är hans —
Bruden, han sökte, ej fans.
Slocknen, i stjernor, och döljen er glans!
I tärnor! Gån icke till dans!
Necken, vid harpan, för berg och dal
Sjunger om kärleksqval,
Gömmer sig sedan i grönan sal,
Slutar så elfkungens bal.
