1.
Nattens mörka flor sig breder
Öfver Galileens sjö,
Der »de tolf» i stormens fasor
Frukta hvarje stund att dö.
Men på vattnet kommer han,
Jesus, som dem hjelpa kan,
De blir rädda, ropa då;
Jesus svarar vänligt så:
2.
»Mina vänner, rädens icke,
Det är jag, o sen på mig!» —
»Är det du,» så ropar Petrus,
»Bjud mig komma ut till dig!»
»Kom!» så svarar Jesus, och
Petrus börjar gå, men dock,
När han storm och vågor ser,
Sjunker han i djupet ner.
3.
Och han ropar: »Hjelp mig, Herre,
Det i djupet med mig bär!
Jesus räcker strax ut handen,
Och se, Petrus räddad är.
»Petru, hvarför tviflar du?
Jag är när och hjelper ju»;
Säger Jesus — stormens ljud
Tystnar på hans ord och bud.
