Nattvardsbarnen

Nattvardsbarnen av Esaias Tegnér

På Wikipedia finns en artikel om Nattvardsbarnen.

Pingst, hänryckningens dag, var inne. Den landtliga kyrkan
stod hvitmenad i morgonens sken. På spiran af tornet,
prydd med en tupp af metall, vårsolens vänliga lågor
glänste som tungor af eld, dem apostlarna skådade fordom.
Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten
stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken
susade glädje och frid. Guds frid! med rosiga läppar
hviskade blommornas folk, och muntert på gungande grenar
foglarna sjöngo sin sång, en jublande hymn till den Högste.
Kyrkogården var sopad och ren. Så grann som en löfsal
stod dess åldriga port, och der innanför på hvart jernkors
hängde en doftande krans, nyss bunden af älskande händer.
Sjelf solvisarn, som stod på en kulle emellan de döde
— hade väl stått der i hundrade år —, var sirad med blommor.
Liksom den åldrige far, ett orakel i byn och i slägten,
som på sin födelsedag bekransas af barn och af barnbarn:
alltså stod der den gamle profet, och stum med sitt jernstift
pekte på taflan af sten och mätte den vexlande tiden,
medan rundt om hans fot en evighet slumrade roligt.
Innantill var kyrkan ock prydd, ty i dag var den dagen,
då de unga, föräldrarnas hopp och himmelens kärlek,
skulle vid altarets fot förnya sitt döpelselöfte.
Derför hvar vinkel och vrå var fejad och putsad, och dammet
blåst från väggar och hvalf och från oljemålade bänkar.
Kyrkan stod som en blomsterparterr: löfhyddones högtid
såg man i lefvande bild. Ur adliga vapnet på muren
växte en buske af löf, och predikstolen af ekträd
grönskade ännu en gång, som fordom stafven för Aron.
Bibeln derpå var sållad med blad, och försilfrade dufvan,
fästad inunder dess tak, ett halsband hade af sippor.
Men i koret framför, kring altartaflan af Hörberg,
kröp en ofantelig krans: ljuslockiga hufvu’n af änglar
tittade fram, som solen ur moln, ur det skuggiga löfverk.
Messingskronan jämväl nyskurad blänkte från hvalfvet,
och i stället för ljus pingstliljor i piporna sutto.

Redan klockorna gått och den vimlande skaran var samlad
fjärran från dalar och berg, att förnimma det heliga ordet.
Hör! då brusa med ens de mäktiga toner från orgeln,
sväfva som röster från Gud, som osynliga andar i hvalfvet.
Liksom Elias i skyn, då han kastade manteln ifrån sig,
alltså kastade sinnet sin jordiska drägt, och med en röst
föll församlingen in och sjöng ett evärdeligt qväde
af den höge Wallin, af Davidsharpan i Norden,
stämdt till Luthers koral, och sången på väldiga vingar
tog hvar lefvande själ och lyfte den stilla mot himlen,
och hvart anlete sken som den heliges anlet på Tabor.
Se, då trädde der in i kyrkan den värdige lärarn.
Fader han nämndes och var i församlingen: kristelig enfald
klädde från hufvud till fot den sjuttiårige gubben.
Vänlig var han att se, och glad som bebådelsens ängel
gick han bland skarorna fram, men derjämte tänkande allvar
låg på hans panna så klart, som på mossiga grafvar ett solsken.
Som i ingivelsens stund — en aftonrodnad, som bleknad
skimrar i menniskans själ ännu af skapelsedagen —
konstnärn, himmelens vän, sig tänker Johannes på Patmos,
grånad, med blicken mot himmelen höjd, så syntes den gamle,
sådan var ögonens glans, och sådant lockarnas silfver.
Hela församlingen reste sig upp i numrerade bänkar.
Men med hjertelig blick den gamle till höger, till venster
vinkade helsning och frid, och försvann i det innersta koret.

Enkel och högtidsfull gick nu den kristliga gudstjenst,
sånger och bön och till slut ett lågande tal af den gamle.
Månget bevekeligt ord och förmaning, tagen ur hjertat,
föll som morgonens dagg, som manna i öknen, på folket.
Sedan, då allt var förbi, framträdde lärarn i koret,
följd af de unga dit upp. Till höger gossarna stäldes,
smärta gestalter med lockiga hår och med rosiga kinder.
Men till venster om dem, der stodo de darrande liljor,
stänkta med morgonrodnadens färg, de sediga tärnor,
händerna knutna till bön och ögonen fästa på golfvet.
Nu med frågor och svar begynte förhöret. I början
svarade barnen med brydd och stapplande stämma, men gubbens
vänliga blickar dem muntrade snart, och de eviga läror
flöto som källornas våg så klart från oskyldiga läppar.
Hvar gång svaret var slut och så ofta som Frälsaren nämndes,
gossarna bugade djupt sitt hufvud och flickorna nego.
vänlig läraren stod som en ljusets ängel ibland dem,
tydde för barnen det heliga ut, det högsta, i få ord,
grundligt, men enkelt och klart, ty allt det höga är enkelt
både i lära och sång, ett barn kan fatta dess mening.
Liksom den grönskande knopp utvecklas, när våren är inne,
blad framsticka vid blad och, värmda af strålande solen,
målas med purpur och gull, tills sist fulländade blomman
öppnar sin doftande kalk och vaggar med kronan i vinden:
så utvecklades här den kristliga salighetslära
stycke för stycke ur ungdomens själ. Föräldrarna alla
stodo i tårar bakom och gladdes åt träffande svaren.

Nu steg gubben för altaret upp: förvandlad på en gång
— alltså syntes det mig — var då den vänlige lärarn.
Hög som en Herrans profet, allvarlig som döden, som domen,
stod han, ett Guds ombud, ett pröfvande, skickadt till jorden.
Blickar, skarpa som svärd, i genomskådade hjertan
sköt han; hans stämma var djup, var dof som en åska på afstånd.
Alltså förvandlad med ens, han stod der och talte och sporde:
»Detta är fädernas tro, den tro, som apostlarna lärde,
detta är äfven den tro, hvartill jag har döpt er, då än I
lågen vid mödrarnas barm och närmre till himmelens portar.
Slumrande lyfte er då den heliga kyrkan i skötet:
vaknade ären I nu, och ljuset med strålarna alla
regnar från himmelen ner; i dag på ungdomens tröskel
ställer hon ärligt er fria igen att pröfva och välja,
ty hon vet ej af tvång, blott öfvertygelse vill hon.
Detta är pröfningens stund, det är vändningspunkten af lifvet,
frö’t till de kommande dar: oåterkalleligt flyger
ordet från läpparna nu: besinnen er, innan I svaren!
Tänken ej heller med svek att gäcka den spörjande lärarn,
skarpt är hans öga i dag, och förbannelse hvilar på lögnen.
Börjen ej lefnadens väg med en lögn; församlingen hör er;
syskon, föräldrar och slägt, hvad kärt och heligt på jorden
finnes, det står för er syn som vittnen: den evige domarn
blickar ur solen till er, och ängeln, som står vid hans sida,
ristar bekännelsen in i evärdliga taflor med eldskrift.
Alltså, tron I på Gud, på Fadern som skapade verlden,
Sonen som frälsade den, och på Anden som enar dem båda?
Viljen I lofva mig här — ett heligt löfte! — att älska
mer än det jordiska Gud, och hvar menniska såsom en broder?
Viljen I lofva mig här att bestyrka er tro med er lefnad,
kärlekens himmelska tro, förlåta, fördraga och hoppas,
huru ert öde må bli, och att redliga vandra för Herran?
Viljen I lofva mig det för Gud och för menskor?» — Med klar röst
svarade gossarna ja, och ja med hviskande läppar
svarade flickorna ock. Då smälte på lärarens panna
molnet med åskorna i, och han talte med mildare stämma,
ljuvligt som aftonens fläkt, som harpor vid Babylons elfvar:

»Varen mig helsade då, välkomna till himmelens arfskap,
barn ej mer från i dag, men bröder och systrar i trone!
Dock — hvarföre ej barn? Till barn hör himmelens rike.
Nere på jorden en samling af barn, och i himlen en fader,
styrande dem som sitt hus, förlåtande, straffande ömsom;
detta är menniskolefnadens bild, som Skriften har lärt oss.
Salige äro de rene för Gud! På renhet och oskuld
hvilar den kristliga tro, hon sjelf är ett barn ur det höga.
Starka som männer och fromma som barn, är summan af läran,
som den gudomlige lärt, och lidit och dött för på korset.
Ack! då I vandren i dag ur barndomens heliga fristad
ned och allt djupare ned i årens kyliga dalar,
o! hur kommen I snart, för snart, att längta tillbaka
upp till dess kullar igen, till de solbeglänsta, der straffet
stod som en fader för er, och förlåtelsen, klädd som en moder,
gaf er att kyssa sin hand, och det älskande hjertat var skuldfritt,
lifvet var lek, och er hand grep efter himmelens rosor!
Sjuttio år har jag lefvat alltre’n, den evige fadern
skänkte mig glädje och sorg, men lifvets skönaste stunder,
när jag blott såg dem i ögonen rätt, jag kände dem genast,
kände dem alla igen; de voro min barndoms bekanta.
Derföre, tagen derfrån till ledare lifvet igenom
bönen med blicken mot skyn och oskuld, menniskans barnbrud.
Oskuld, älskade barn, är en gäst från sällare verldar,
skön med sin lilja i hand: på lifvets brusande vågor
gungar hon trygg, hon märker dem ej, hon sofver i skeppet.
Lugn hon ser sig omkring i menniskovimlet: i öknen
stiga änglarna fram och tjena henne, hon sjelf vet
ej sin härlighet af, men hon följer trogen och ödmjuk,
följer, så länge hon får, sin vän: förskjuten ej henne,
ty hon är kommen från Gud och hon har himmelens nycklar. —
Bönen är oskulds vän, och den villiga flyger beständigt
mellan jorden och skyn, hon är dufvoposten till himlen.
Anden, en evighets son, landsflyktig och fjättrad i tiden,
rycker på kedjorna jämt och sträfvar som lågorna uppåt.
Ty än minnes han rörd sin faders boningar många,
minnes sitt fädernesland, der det blomstrade friskare blommor,
lyste en skönare sol, och han lekte med vingade änglar.

Då blir jorden för liten, för qvaf, och till himmelen hemsjuk
längtar den vilsne igen, och andens längtan är andakt,
andakt heter hans skönaste stund: dess tunga är bönen.
Ack! när lifvets oändliga tyngd nedfaller uppå oss,
trycker till jorden vårt hopp och inunder jorden, i grafven,
väl är det skönt att bedja till Gud, ty de klagande barnen
visar han ej från sin dörr, men han tröstar och läker och hjelper.
Skönare är det likväl att bedja, när allting oss väl går,
bedja i lyckones dar, ty lifvets skönaste lycka
ligger på knä för den eviges tron, och med händerna knäppta
prisar hon, tacksam och rörd, det godas gifvare ensam.
Eller velen I, barn, ett godt, som ej kommer från Herran?
Hvad har menniskan väl, den arma, som icke hon undfått?
Derföre, fallen i stoft, tillbedjan! Seraferna tillbe,
skyla med vingarna sex sitt anlet för glansen af den, som
hängde på intet sitt murarelod, då han murade verlden.
Jorden bevittnar hans makt, och fästet förtäljer hans ära.
Slägten blomstra och dö, och stjernorna falla från himlen
neder som vissnade blad, årtusen med döende tolfslag
lägga sig ned för hans fot, och han ser dem, men räknar dem icke.
Ho består för hans syn? Förfärligt är domarens allvar,
störtar de trotsiga ned med en vink: när han talar i vrede,
höjderna hoppa som kid och bergen springa som rådjur.

Dock — hvi frukten I eder, I barn? Den förskräcklige hämnarn
ack! han är kärlekens Gud: Guds röst var icke i jordskalf,
icke i eld eller storm, men hon var i den susande fläkten.
Kärlek är skapelsens rot, Guds väsen: oändliga verldar
ligga som barn vid hans barm: han skapte dem endast fördenskull.
Endast att älska och älskas igen, han blåste sin anda
in i det slumrande stoft, och upprätt stod det och lade
handen på hjertat och kände det varmt af den himmelska lågan.
Släcken den, släcken den ej! hon är andedrägten af lifvet,
kärlek är lif, men hatet är död. Ej fader, ej moder
älskade eder som Gud, ty att I mån salige varda,
gaf han sin endaste son. När han böjde sitt hufvud i döden,
firade kärleken glad sin triumf; fullbordadt var offret.
Se, då remnar med hast förlåten i templet, som skilde
jorden och himmelen åt, och de döde stiga ur grafven,
hviskande sakta hvarann i örat med bleknade läppar
ordet, blott anadt förut, till skapelsens gåta: försoning!
Kärlekens djup är försoningens djup, försoning är kärlek.
Derför, du menniskobarn, du älske förbarmande fadern,
vilj hvad den helige vill, och af kärlek, men icke af fruktan:
fruktan är slafvarnas dygd, men det älskande hjertat är villigt;
var fullkommen för Gud, fullkommen är kärleken ensam.
Älskar du Gud som du bör, då älskar du bröderna äfven:
solen på himlen är en, och en är kärleken också.
Bär ej hvar mensklig gestalt det gudomligas tecken på pannan?
Läser du ej i hans drag ditt ursprung? Seglar han icke
vilsen som du på ett främmande haf, och leda ej honom
samma stjernor som dig? Hvi skulle du hata din broder?
Hatar han dig, tillgif! Det är skönt att dock stamma en bokstaf
fram af den eviges språk: förlåtelse nämns det på jorden.
Känner du den, som förlät med törnekronan kring hjessan,
bad för sin fiende ömt, för sin bödel? Känner du honom?
Ack! du bekänner hans namn, så följ hans exempel tillika,
tänk om din broder ej argt, men örverskyl med hans brister,
visa den irrande rätt; ty den gode, den himmelske herden
tog det förvillade lam på sin arm och bar det till modern.
Detta är kärlekens frukt, och på frukterna känna vi honom. —
Kärlek hos Gud är de skapades väl, men kärlek hos menskan
är en oändelig suck, han längtar och tål och fördrager,
lider, men glädes ändå, och med tårar i ögonen ler han.
Hopp, så heter hans jordiska lön. Det vänliga hoppet
gör hvad det kan, ty det pekar alltjämt åt himlen och trofast
hugger sitt ankares tand i grafvens djup, och derunder
diktar en skönare verld, ett dunkelt, men älskeligt skuggspel.
Slägten, bättre än vi, sig stödt vid dess vacklande löften,
hade ej annat än hopp. Så prisom vår fader i höjden,
hvilken har gifvit oss mer, ty för oss är hoppet förklaradt,
famlar ej längre i natt, det är tro, det är lefvande visshet.
Tron är det klarnade hopp, hon är ljus, hon är kärlekens öga,
tyder den längtandes dröm och hugger dess syner i marmor.
Tro är lefnadens sol, och dess anlete skiner som Mosis,
ty hon skådade Gud: den välbefästade himlen
drar hon med kedjor hit ner, och det nya Jerusalem sjunker
präktigt med portarna tolf, i gyllene skyar, till jorden.
Hänryckt vandrar hon der och betraktar de höga gestalter,
räds ej det vingade folk, hon är hemmastadd bland dem alla.
Derföre älsken och tron: då följer ock gerningen sjelfmant,
likasom dagen med sol: det rätta är son af det goda,
kroppen till kärlekens själ; den kristliga gerning är endast
lefvande kärlek och tro, som blomman är lefvande våren.
Gerningen följer oss alla till Gud, der står hon och vittnar
ej hvad hon syntes, men blott hvad hon var: lycksalig är den, som
hör dess bekännelse trygg; hon är stum på jorden, tills döden
öppnar den tigandes mun: I barn, ej frukten I döden?
Döden är kärlekens bror, är dess tvillingbroder, allenast
mera allvarlig att se: med en kyss på bleknade läppar
tager han anden och far och vaggadt på kärliga armar
ställer det frälsade barn, ett nyfödt, fram för sin fader.
Redan jag hörer den kommandes dån, jag skymtar hans vingar,
svarta som natt, men med stjernor uppå: jag fruktar ej honom.
Död är befrielse blott, är förbarmandet stumt: vid hans hjerta
lättare andas mitt svalkade bröst, och anlet mot anlet
skådar jag Gud som han är, en sol uppklarnad ur dimmor,
skådar jag seklernas ljus, dem jag älskat, de mäktiga själar,
ädlare, bättre än jag: förklarade stå de för tronen,
klädda i hvitt och med harpor af gull, och sjunga en lofsång,
diktad i himmelens luft på det språk, som talas af änglar.
Eder jämväl, I älskade barn, upptager han en gång,
glömmer de tröttade ej: välkomna, I älskade, efter!
Glömmen till dess ej edernas helgd, förgäten ej löftet,
vandren i salighet hän och till salighet, akten ej jorden!
jorden är stoft, men himlen är ljus; jag har vigt er till himlen.
Hör mig, du verldarnas Gud, du kärlekens eviga källa,
hör på din tjenares röst; jag skickar min bön i din himmel!
Låt mig ej sakna en dag för din tron en enda af dessa,
dem du förtrodde mig här; som en far har jag älskat dem alla.
Måtte de vittna för mig, att jag lärde dem vägen till lifvet
redligt, så långt jag förstod, af ditt ord, må de känna mig ännu,
falla till lärarens bröst, och jag ställa dem fram för ditt anlet
rena som nu, men blott pröfvade mer, och ropa med glädje:
Fader, si, jag är här, och barnen, som du mig har gifvit!» —

Gråtande talte han så, och nu på en vink af den gamle
knä vid knä de knöto en krans kring altarets rundel.
Knäböjd läste han då den heliga bönen, och sakta
läste de unga den med, och till slut med darrande stämma
lyste han himmelens frid, välsignelsen, öfver dem alla.
Skulle nu ändas hans värf för i dag; den kommande söndag
var för de unga bestämd att begå den heliga nattvard.
Plöteligt, som träffad ur skyn, stod läraren stilla och lade
handen på pannan och blickade upp: gudomliga tankar
flögo igenom hans själ, och förunderligt glänste hans ögon.
»Nästa söndag, hvem vet, kanske jag hvilar i grafven,
kanske någon af er, en lilja bruten i förtid,
sänker sitt hufvud till jord; hvi dröjer jag, stunden är inne!
Hjertat är varmt, jag vill så, ty i dag gror himmelens säde.
Hvad jag begynt, fullbordar jag nu: för hvad feladt är deri,
svarar jag gamle för Gud och för högvördige fadern.
Sägen mig endast, I barn, I himlens medborgare nya,
ären I redo i dag att begå försoningens måltid?
Hvad den betyder, I veten det väl, jag sade det ofta.
Nya förbundets symbol är hon, är försoningens tecken,
stiftad emellan himmel och jord. Den syndiga menskan,
bort är hon kommen från Gud, från hans väsen. I dagarnas början
föll hon vid kunskapens träd, och det hänger sin krona utöfver
fallet ännu: i tanken är fall, i hjertat försoning.
Fallet oändeligt är, oändlig försoningen äfven.
Se, tillbaka, så långt som det gamla minnet, och framåt,
långt som det flygande hopp kan nå på tröttade vingar,
synd och försoning alltjämt gå menniskolifvet igenom.
Fullväxt synden är född, men försoningen slumrar i hjertat,
tyst som det vaggade barn, och drömmer om himmel och änglar,
mäktar ej vakna till sans: hon är som de toner i harpan,
fängslade andar, som vänta alltjämt på befriarens finger.
Derför, älskade barn, nedsteg försoningens förste,
väckte den slumrande opp, och nu står hon med strålande ögon,
klara som himmelens hvalf, och kämpar med synden och segrar.
Neder till jorden han steg, och förklarad vände han derfrån,
icke från hjertat likväl, ty der lefver han ännu i Anden,
älskar, försonar alltjämt. Försoningen varar som tiden.
Derför, annammen med vördnad i dag dess synliga tecken!
Tecknet är dödt, om ej saken har lif. Det eviga ljuset
är för de blinde ej till, men det föds af det seende ögat.
Icke i bröd och ej heller i vin, i det renade hjertat
ligger förlåtelsen gömd: uppsåtet till bättring allena
adlar de jordiska frukter till himmelska ting och förtager
synden och syndenes lön. Blott kärlek med öppnade armar,
ångern, som gråter och ber, den pröfvade viljan, hvars gull går
sofradt ur lågorna fram, med ett ord, den försonade menskan
bryter försoningens bröd och dricker försoningens vinkalk.
Men den, som stiger hit fram ovärdig, med hatet i hjertat,
gäckande menskor och Gud, han är saker på Herrans lekamen,
saker på medlarens blod, han äter och dricker sig sjelfvom
döden och domen: derför bevare oss, himmelske Fader! —
Ären I redo, I barn, att begå försoningens måltid?»
Alltså han frågade rörd, och på en gång svarade barnen
med högtsnyftande ja! Då läste han bönerna alla,
läste instiftelsens ord, och in föll orgeln och sången:
»O! Guds heliga lam, som förtager verldenes synder,
hör oss, gif oss din frid, varkunna dig öfver oss alla!»
Gubben med darrande hand och med himmelska perlor i ögat
fylde nu kalk och patén och delte de mystiska gåfvor.
O! då syntes det mig, som Gud med middagens öga
klarare såg i fönsterna in, och träden der ute
böjde sin grönskande topp, och gräset på grafvarna skälfde.
Men hos de unga — jag märkte det väl, jag kände det — for en
rysning af salighet hän igenom isade lemmar.
Prydd som ett altar för dem stod grönskande jord, och deröfver
öppnade himmelen sig, som för Stefanus fordom: de sågo
Fadern i strålande glans och Sonen till höger om honom;
under dem höra de harpornas klang, och änglar ur gullmoln
nicka dem broderligt till och vifta med vingar af purpur.

Slutadt var lärarens värf, och med himlen i blick och i hjertan
reste de unga sig upp, och gråtande böjde en hvar sig
neder att kyssa den vördades hand: men han tryckte dem alla
rörd till sitt hjerta och lade med bön välsignande händer
nu på de saliga bröst, nu på hufvudets lockiga oskuld.