Nerikes gamla minnen/Inledning

←  Förord

Nerikes gamla minnen av Herman Hofberg Inledning

Forngrafvar  →

INLEDNING.

Nerike är till sin naturbildning en åt öster mot Hjelmaren öppen dal, i norr, vester och söder begränsad af vidsträckta, ofta tvärbrant uppstigande, bergstrakter, hvilka i sitt inre genomskäras af talrika sjöar, myrar och vattendrag. Dessa skogiga bergstrakter, som likt en ram på tre sidor omsluta det mellanliggande låglandet, hafva sin största höjd i landskapets nordvestra del, der enstaka bergstoppar af Kilsbergen, som här utgöra landskapsgräns, höja sig ända till 600 svenska fot öfver hafsytan. Mindre höjd, men större utsträckning har Tiveden i sydvest och Tylöskogen i sydost. Obetydligast både till höjd och utsträckning är Kägglan, som utgör landskapsgränsen i norr. Med de nu nämnda bergiga skogstrakterna och Hjelmaren till omfattning, utbreder sig i midten Nerikes slättland, omvexlande med skogkrönta kullar, långsträckta åsar, gräsrika ängar och bördiga slätter.

Nerike, och serdeles gränstrakterna, har en stor rikedom på sjöar och vattendrag. Tvenne af Sveriges större insjöar intränga i Nerike och formera en betydlig del af dess vattenområde, nemligen Hjelmaren i dess östra och Vettern i dess södra del. I den förra, som med mer än sin halfva areal tillhör Nerike, utmynna tvenne af landskapets större vattendrag. Det ansenligaste af dessa, eller Svartån, börjar på sydvestra Tiveden, går först i nordlig riktning genom vestra delen af Bodarne och genomflyter i Skagershult Toften och Teen, den senare på gränsen emellan Skagershult och Qvistbro. Från sitt utlopp ur sistnämnda sjö antager Svartån en mer ostlig riktning, genomflyter Qvistbro, Knista, Hidinge och Vintrosa socknar, samt går på gränsen till Tysslinge förbi södra ändan af Tysslingesjön och vidare genom Örebro ut i Hjelmaren. — Den andra eller sydligare delen af Hjelmarens bassin utgöres af Telge-åns dalgång. Detta vattendrag, som äfven börjar på Tiveden, genomskär Wiby och infaller i Wibysjön och går derpå in i Skarbysjön, på gränsen emellan Hardemo och Hackvad, fortlöper vidare norrut i gränsen mellan sistnämnda socknar under namn af Wia-ån, genomskär Kräklinge, under namn af Kräklinge-ån, och vänder sig inom Täby mot öster, och genomgår, under namn at Täby-ån, Ekeby-mossen, på gränsen emellan Täby och Kumla, framflyter i gränsskilnaden mellan sistnämnda socken och Mosås och utfaller i Mosjön, från hvilken sjö hon vidare, under namnet Attersta-ån, fortlöper österut genom Gellersta och in i de båda sjöarna vestra och östra Quissmaren, och slutligen under sin egentliga benämning Telge-ån genomflyter Mellösa, Asker och Lennäs samt utfaller i södra Hjelmaren.

Dessa båda flodområden utgöra sammantagna Nerikes slättland och innefatta hvart för sig, Svartå-dalen: vestra delen af Sundbo och Grimstens härader, hela Edsbergs och större delen af Örebro härad, eller socknarna Bodarne, Wiby, Skagershult, Tångeråsa, Qvistbro, Edsberg, Knista, Hidinge, Vintrosa, Tysslinge, Kil, Axberg, Gräfve, Eker, Hofsta, Längbro, Ånsta, Almby och Örebro stad; och Telgeåns dalgång: delar af Grimstens, Hardemo, Örebro, Kumla, Sköllersta och Askers härader, eller Wiby, Hackvad, Kräklinge, Hardemo, Täby, Mosås, Kumla, Halsberg, Gellersta, Ekeby, Norrbyås, Mellösa, Sköllersta, Askers och Lennäs socknar, hela eller delvis.

Utom dessa två, nu nämnda, eger Nerike på gränstrakterna tre mindre vattenområden, nemligen: Kägglans södra sluttning, eller norra delen af Hjelmarens bassin, med Götlunda, Lillkyrka, Ödeby, Glanshammar och Ringkarleby socknar, — Tisarens och Sotterns floddal, en trång, i sin midt utplattad skogsbygd, inom Lerbäcks, Halsbergs, Sköllersta och Svennevads socknar, som till sin riktning bestämmes af det inre Södermanlands vattendrag, — och slutligen de vattenrika bergstrakter inom Tivedens och Tylöskogens områden, med Snaflunda, Askersund, Bo och Hammar, samt delar af Lerbäcks och Svennevads socknar, hvilka tillhöra Vetterns och Östergötlands vattensystemer.

Nerikes område företer således en i det hela regelbunden och enkel konfiguration, med naturligt markerade gränser emot de omgifvande landskapErna. Dessa voro i äldsta tider, liksom ännu, i nordost och norr Vestmanland, i nordvest och vester Vermland, i sydvest Vestergötland, i sydost Östergötland och i öster Södermanland och Hjelmaren, De äldsta gränserna deremot voro naturligtvis ej på långt när så bestämda, som i våra dagar, och bestodo ursprungligen endast i landskapets af naturen bildade afsöndring från grannländerna, och icke i någon råskilnad i egentligt topografisk mening, — Från Vestmanland skildes Nerike af skogen Kägglan, Opbogaström, sjön Väringen, samt norra delen af Kilsbergen, hvilka bildade gränsmuren mot den del af Vestmanland, som kallades ”Nora skogh”. I deras fortgång mot vester afskiljde Kilsbergen Nerike ifrån en stor obygd, som först i konung Carl IX:s tid började bebyggas och efter honom benämndes Carlskoga. I vester bildade den norr ifrån kommande Letelfven med sjön Skagern en naturlig gräns emot Vermland. I sydvest, och vester om Vettern, mötte Tivedens hålskogar och skilde Nerike från Vestergötland. Öster om Vettern, och i sydost, var Tylöskogen landskapsgräns mot Östergötland, och i öster låg Nerike öppet mot Södermanlands enda och egentliga slättbygd, det än i dag egendomliga Vingåker (Vikingakir) samt sjön Hjelmaren.

---

Från de äldsta tider, och så långt vår historia går tillbaka, finna vi Sverige deladt i tvenne hufvuddelar, Svea- och Göta-land^[1]. Denna indelning hvilar ytterst på en historisk grund, i det att det folk, som nu bebor vårt land, sammansmält af flera smärre folkstammar, hvilka redan vid gryningen af vår historia framträda såsom tvenne skiljbara, om än med hvarandra befryndade, hufvudstammar, Svear och Götar. Men den har äfven en — så att säga — naturlig grund, i det man af gammalt betraktat de båda folkens landområden såsom noga skilda genom den af naturen utkastade gränslinea, som bildas af de stora skogarna Kolmorden och Tiveden, hvadan ock i äldre tider Svealand blifvit kalladt ”nordan skogh” och Götaland ”sunnan skogh”.

Utan att här genomgå de bevis, som den nyare forskningen framlagt för Götaväldets utsträckning äfven ofvanför den af ofvannämnda skogar bildade gränsskilnad, må det vara oss nog att veta, det dessa forskningar, hvilka hufvudsakligen stödja sig på en kritisk jemförelse af våra olika fornsaker och dessas olika utbredning inom och utom Sveriges gränser, otvetydigt ådagalägga, att Götarna varit bosatta i trakter, som senare blefvo Svearnas hufvudorter, och att å andra sidan Svearna tidigt utvidgat sitt välde söder om Kolmorden.

Sålunda har Nerike, åtminstone fläcktals, varit bebodt af den götiska folkstammen, när Svearna inträngde och togo landet i besittning. Flera fornfynd, tillhörande den äldre jernåldern, antyda detta förhållande. Att närmare bestämma, när och huru den götiska invandringen här försiggått, är omöjligt om en tid, som för oss ligger helt och hållet inom sagans område. Så mycket torde emellertid vara säkert, att Götarnas inflyttning gått öfver Vettern och att deras utbredning inom Nerike aldrig sträckt sig utöfver Svartåns floddal.

Vi måste tills vidare låta oss nöja med denna häntydning om ett Götarnas herravälde inom Nerike, innan Svearna här gjorde sitt inflytande gällande, och öfvergå i stället till en kort framställning om huru de senare förmodas hafva utbredt sig öfver Svealandskapen i allmänhet och Nerikesområdet i synnerhet.

Det är bekant, att ett lands läge och framför allt vattendragens och landthöjdernas riktning och fördelning är det, som bestämmer odlingens gång, ej blott i dess tidigare början, utan ock under dess senare utveckling. Med denna — om vi så må uttrycka oss — transmigratoriska grundlag till utgångspunkt, hafva vi naturligtvis att i första rummet följa den vägvisning, som de fasta fornlemningarna och de kanske ännu vigtigare fornsakerna lemna. Men der dessa saknas eller förekomma endast sparsamt, måste vi leta oss till kännedomen om landets och odlingens äldre förhållanden ur andra källor, En sådan, som ligger nära till hands och som i många fall med fördel kan användas, är landets geografiska beskaffenhet och kommunala indelning, såsom socknarnas egenskap af slättland eller skogsbygd, deras olika storlek sins emellan och relativt till folkmängden, de gamla hemmanens egorymd i jemförelse med de yngre, senare upptagnas, gårdarnas namn, kyrkans läge i midten eller i ena ändan af socknen o. s. v. Det är nemligen faktiskt, att de äldsta socknarna vanligen hafva en mindre vidd, än de, som tillkommit senare, likasom att de äldsta hemmanen i jemförelse med de yngre hafva en inskränktare egorymd. En tätt sammanboende befolkning tyder på en gammal bygd och tidig odling, likasom kyrkans belägenhet vid eller nära socknens gräns angifver, att det närmaste området kring kyrkan är den först bebyggda delen af socknen.

Sedan den invandrande Sveastammen först bosatt sig i Uppland, inom de s. k. Folklanden, hvilka, såsom Svearnas äldsta bygd, under många århundraden bibehöllo företrädesrättigheten att ge riket konung, gjorde befolkningens tillväxt det omsider nödvändigt att utflytta gränserna för Sveaväldet. Delar af den öfvertaliga befolkningen öfvergingo då Mälaren och nedsatte sig söder om denna sjö. Dessa fingo af de qvarstannande Upp-Svearna namnet Södermän och deras land benämningen Södermanna-land. En annan del drog vesterut och då, med framskridande odling, deras område afsöndrades från Fjädrunda, kallades landet Vestmanna-land och folket Vestmän. Härifrån spridde sig odlingen dels efter vattendragen norrut, tills den uppnådde och öfversteg gränsen till det gamla Jernberaland (Dalarne), der Thorsangr (Thorsång), eller trakten vid sjön Runn, är den äldsta bygden, dels åt sydvest, der de inflyttande funno framför sig ett bördigt lågland, med vidsträckta slätter och gräsrika myrar i behaglig vexling med grönskande löfhult och skogkrönta höjder, eller det n. v. Nerike^[2].

Det är temligen tydligt, att Svearnas inflyttning till Nerike hufvudsakligen gått sjövägen öfver Hjelmaren. Sannolikt blef trakten norr om Hjelmaren befolkad af invandrare från Vestmanland, under det kolonister från Södermanland togo landet söder om Hjelmaren i besittning. Trakten kring Hjelmaren är ock Nerikes äldsta bygd, liksom området kring Svartåns utlopp i Hjelmaren äfven af ålder varit hufvudort för landskapet.

Vända vi oss, att börja med, norrut mot gränsen af Vestmanland, så möta oss inom Götlunda flera fornlemningar, som vittna om, att denna socken tidigt blifvit bebygd. Utom en mängd stensättningar, förnämligast på det nu varande säteriet Sickelsjö mark och vid byn Lunger, träffa vi i Götlunda två af Nerikes fåtaliga runstenar. Odlingen har kommit österifrån det angränsande Åkerbohundare i Vestmanland och i början utbredt sig utefter norra Hjelmarestranden, hvilken bygd vid år 1323 nämnes såsom en serskild socken under namn af Lungyr, men redan långt före reformationstiden var förenad med Götlunda. Norra delen af Götlunda, eller trakten mellan kyrkan och Opboga ström, upptogs af Kägglans ödeskogar, som åt vester utbredde sig öfver Ödeby och Lillkyrka, hvilka socknar mycket senare synas blifvit berörda af den framträngande odlingen. Ännu längre i vester, emellan Kägglans södra sluttning och Hjelmaren, ligger ett bördigt slättland, som snart blef medelpunkten för Svearnas odling norr om Hjelmaren. Detta område, som innefattar Glanshammars och Ringkarleby socknar, har att uppvisa en stor mängd fornminnen af alla slag, såsom bautahällar, runstenar, ättehögar, kummel, stensättningar, hvaribland den för Nerike ytterst sällsynta skeppsformen. Kyrkorna ligga helt nära hvarandra i den bördigaste, mest odlade, bygden närmast Hjelmaren, och befolkningen är den tätast boende inom hela Nerike, eller öfver 4,000 personer på qvadratmilen.

Betrakta vi vidare Svearnas invandring och bosättning söder om Hjelmaren, blir det oss snart tydligt, att inflyttningen äfven här skett sjöledes. Den första kolonien nedsatte sig på det fruktbara slättlandet mellan Hjelmaren och Telge-ån, eller det område, som nu utgör Stora Mellösa socken. Att här är den uräldsta bygden söder om Hjelmaren, bestyrkes af alla omständigheter. Först och främst tala härför de många fornlemningar, som, trots en serdeles högt uppdritven odling af jorden, ännu i stort antal finnas qvar, så väl på fastlandet som på den en qvarts mil utanför i Hjelmaren liggande ansenliga Vinön; vidare kyrkans läge i den tätast bebygda delen af socknen, gårdarnas på en gång ovanligt inskränkta egorymd och stora bördighet, som medgifvit besutenhet för en befolkning, så talrik, att Mellösa ännu i slutet af 1300- och början af 1400-talet utgjorde ett eget härad, Mædallösa hæradh, till omfånget det minsta af Nerikes härader vid den tiden. Söder om Telge-ån, i norra delarna af nu varande Lennäs och Askers socknar, utbreder sig ett fruktbart slättland, som snart lockade den öfvertaliga befolkningen på andra sidan Telgeådalen till inflyttning och bosättning. Norra delen af Askers socken kunde ock för hundra år sedan i ordets egentliga mening kallas ett ”grafvarnas land”, och den mängd fornlemningar, såsom grafhögar, stensättningar, bautastenar och offerkretsar, som ännu finnes i behåll, vittnar nogsamt om en urgammal bygd och en tättboende befolknings långvariga besittning af landet. — Härifrån skedde nya utvandringar åt vester, hvarigenom trakten söder om Qvissmaresjöarna, eller nu varande Ekeby och Sköllersta socknar, erhöll sina första bebyggare. Från slättbygden i Sköllersta har en folkhop dragit längre söderut ner till Svennevad och der troligen sammanträffat med invandrare från Södermanland, som, under inflyttningen dit, följt det vattendrag, i hvilket sjön Sottern har sitt utlopp. Men från Mellösabygden har äfven en folkström gått vesterut norr om Qvissmaredalen och utspridt sig i nu varande Norrbyås, Gellersta och Almby socknar, ända till Svartåns utlopp, der vid Eyrarsundsbro, nu Örebro, Svearna sunnan om Hjelmaren träffade tillsamman med invandringen längs norra Hjelmarestranden.

Vi få likväl ej tänka oss saken så, som att icke en samfärdsel förut egt rum emellan befolkningen i den norra och södra Hjelmaredalen, eller att trakten omkring Eyrarsund varit en ödebygd ända tills den egentliga odlingen här slöt sig tillsammans omkring Hjelmaren, utan antaga fast hellre, att en ganska liflig gemenskap redan tidigt förefanns emellan strandboarna på ömse sidor om sjön, och att det gamla Eyrarsund har att tacka icke ensamt sin belägenhet, utan ett der tidigt uppväxande åbolag af sjöfarande och krämare för den betydelse, det sedan fick som landets hufvudort.

Efter de båda folkströmmarnas sammanslutning vester om Hjelmaren, synes dels den tre mil långa landåsen, som från Kägglans vestliga utskott genomgår mellersta Nerike, från norr till söder, och på hvilken ås Örebro stad nu är belägen, och dels Svartåns floddal hafva varit de, som bestämt riktningen af senare utflyttningar. Utefter den nämnda åsen utbredde odlingen sig dels åt norr till det område, som nu utgör Hofsta och Axbergs socknar, dels åt söder förbi Mosjön och nedåt Kumlaslätten, der en mängd fornlemningar jemte andra förhållanden häntyda på en ny sammanpackning af befolkningen, troligen framkallad genom samtidiga invandringar från de östra häraderna. Men de bördiga trakter, som lågo i vester och måhända redan delvis voro odlade af den äldre Götastammen, beredde nödiga aflopp åt den öfverflödande strömfåran, som nu utgrenade sig öfver det sydvestra Nerikes slättbygd, eller till de nu varande socknarna Kräcklinge, Hackvad, Hardemo, Edsberg och Wiby. Tivedens djupa hålskogar satte här tills vidare en gräns för Svearnas framträngande mot vester, hvadan äfven slättbygden inom Edsberg och Wiby är serdeles rik på fornlemningar. Som eget förtjenar anmärkas, att inom dessa två socknar flera gamla byanamn erinra om forna helgedomar åt Vanernas guddomligheter, såsom Frösvi, Frövi, Odensvi, Skredvi och Nærdavi (det nu varande Nalaviberg). — Den andra utvandringen åt Vester-Nerike längs Svartån var deremot svagare. Den träskaktiga omgifningen kring Svartån och de straxt ofvanför från norr och nordvest mötande Kilsbergen lockade icke mängden till utflyttning åt det hållet. De invid Svartån belägna små landslagerna af Vintrosa, Tysslinge, Hidinge, Knista och Qvistbro är den äldsta bygden. Här ligga sockenkyrkorna och deromkring träffas också de få fornlemningar, som finnas.

Så vidt vi från forskningens närvarande ståndpunkt kunna bedöma en fråga, som till sina enskildheter alltid måste bli qvarstående inom gissningens vidsträckta område, har detta varit gången och fortgången aft Sveaväldets utbredning öfver Nerike. Säkerligen har inkräktningen gått för sig långt fredligare, än man i allmänhet föreställer sig. Emellan två så förvandta stammar, som Svear och Götar, skedde en sammansmältning troligen utan serdeles stora stridigheter, om än blodiga sammanstötningar icke kunde undvikas. Vi hafva likväl för Nerike ett sådant minne qvar i sägnen om Svea- och Göta-vallar, tvenne befästade läger, som de begge stammarna skola haft på hvar sim sida om Svartån, på gränsen emellan Hidinge och Knista socknar, och hvilka namn ännu fortlefva i de båda bynamnen Sevalla eller Sellven och Götisvalla eller Göksvalla, i förening med mångfaldiga sägner om utkämpade strider emellan tvenne konungar Amund och Sigvedr.

Rudbeck^[3] anför på grund af ett ur gamla Riksarchivets jordböcker och handlingar af annan man gjordt utdrag, att hela Sverige fordomdags varit deladt i tio lotter och att Vestergötland tillika med en del af Wermland var den sjette. På grund af de uppgifter, hvartill detta utdrag ger anledning, skulle Vestergötland i äldsta tider hafva innefattat äfven södra delen af Nerike, en del af Jönköpings län, en del af Halland, o. s. v. Rudbeck, lika djerf som snillrik i sina antaganden, försummade icke att upptaga denna indelning, hvartill föröfrigt inga sannolika spår finnas i vår historia.

Deremot torde man med visshet kunna antaga, att Nerike i äldsta tider begagnat sig af Vestgötalagen^[4]. I denna rättsurkund, som med skäl skattas såsom en af vårt fäderneslands och tungomåls äldsta och dyrbaraste klenodier, förekomma nemligen stadganden, som tydligen hänvisa på denna dess utsträckning, såsom t. ex. i Tiuvæ-Balken^[5], der skilnad göres på rättsökande — ”i váru landi”, och dem, som ha sitt hem ”hinvagh kiægglu ællær i danmark”. — Detta visar en jemlikhet inför lagen mellan Nerkingen och Vestgöten, som är desto märkligare, som lagen lägger serdeles vigt på Götarnes egendomlighet som stam, och till ”inländska män” räknar endast Vestgötar och Östgötar; och man har till och med häraf velat göra den slutsatsen, att benämningen Vestergötland i äldre tider omfattade äfven Nerike ända till skogen Kägglan, ett antagande, som emellertid emotsäges af Vestgötalagen sjelf^[6], som bland Vestergötlands råmärken serskildt nämner Tiveden, hvarigenom detta landskap skiljes från Nerike.

När och huru Nerike, som likväl från äldsta tider blef räknadt till Svealänderna, kommit att lyda under Vestgötalagen, är obekant. Deremot känna vi af Upplandslagen^[7], att Nerike mycket tidigt hade sin egen lagman. Måhända fanns en sådan redan på Sturlesons tid. ”I hvar del af landet” — säger denne i Olof den heliges saga^[8] — ”är landsting och egen lag i många stycken; öfver hvar lag är en lagman och han råder mest med bönderna, ty det skall vara lag, som han säger”. Den förste till namnet kände Nerikeslagman är Philip Thyrnersson, som år 1275 skänkte jordegendom till Riseberga kloster^[9].

Den äldsta häradsindelningen var till namn och gränser något olika med hvad som nu eger rum. Landskapet indelades i 11 härader, hvilka i och för lagskipningen voro sammanförda i tre eller fyra domsagor, som utan någon egentlig fasthet nämnas: vestra, östra och södra tredingen (tridhiungen):

Till Vestra tridhiungen hörde Grymostens hæradh med Wyby och Hakna, Hardheme hæradh med Hardheme och Kræklinge, Edzbergs hæradh med Edzberg, Qvistbro och Tangæraas och Knista hæradh med Hidhinge och Knista socknar.

Östra tridhiungen innefattade Kumbla hæradh, med Halzberg, Kumbla och Leerbek, Skiollista hæradh, med Ekiby, Gællesta, Nærbyas, Skiollista och Svinavad, Askers hæradh med Asker och Lænnes och Mædallösa hærad med Mædallösa socken.

Til Norra tridhiungen hörde Örebro hæradh med socknarna: Almby, Axaberg, Eker, Græfua, Hosta, Kiil, Lengabro, Moses, Onusta, Tyslinge, Tæby, Wintrwsa och Edhmadha hæradh, efter tingsstället äfven kalladt ”Glandzhamars hæradh”, med Glanzhamar, Göthalunda, Litlakirkia, Lungyr, redan före reformationen förenad med Götlunda, Rinkabo samt Öija eller Öbo. — Härvid bör likväl anmärkas, att namnet norra tridhiungen icke förekommer i äldre handlingar, hvarföre det är möjligt, att de hithörande häraderna haft egna häradshöfdingar, hvilket äfven torde ha varit förhållandet med Sunds (Sundbo) hæradh, hvartill hörde Askasund, Hamar och Snaflunda^[10].

Liksom i de andra Svealandskaperna var jordens indelning i markland och öreland äfven i Nerike den vanliga, men derjemte har attungsberäkningen någon gång blifvit använd vid jorduppskattning, ett förhållande, hvilket är så mycket anmärkningsvärdare, som denna uppskattningsgrund eljest endast förekommer i de under Östgötalagen lydande landsdelar^[11].

Det kristna omvändelseverket var i Sverige ingalunda ett ögonblicks verk. Det behöfdes en tid af tre århundraden innan kristendomen gent emot den gamla asaläran kunde sägas vara den öfverrådande. Förut och intill denna tid, så länge den kristna lärans bekännare ännu icke voro så talrika, att de kunde bilda egna församlingar, och deras lärare bland dem icke hade någon fast boningsplats, kunde här icke finnas några biskopsdömen eller stift med bestämda gränser. Det är först i medlet af det tolfte århundradet, vi finna några biskopssäten och i förening med dem serskilda biskopsdömen till viss del redan ordnade. Bland dessa nämnes då Strengnäs stift. Detta innefattade i början endast Södermanland, men redan under senare hälften af samma århundrade blef, med konungens bifall och på erkebiskopens tillstyrkande, Nerike lagdt till Strengnäs biskopsdöme, en åtgärd den påfven Alexander III i ett bref till biskop Wilhelm i Strengnäs gillar och stadfäster, jemte det han betygar biskopen sim synnerliga nåd för den tillgifvenhet denne städse visat påfven och den Romerska stolen^[12].

Så fort kyrkostyrelsen inom Strengnäs stift hunnit formligen ordnas och fördelas, framträder Nerike såsom ett serskildt Prosteri (Præpositura Nærichiensis). — Vi äga ännu i behåll en lika märkvärdig, som i alla hänseenden trovärd handling^[13] från början af 1300-talet — man förmodar af år 1314 — som uppgifver beloppet af en gärd, som vid den tiden utgått af alla kyrkor och kloster inom Strengnäs stift och således äfven från Nerike. Enligt denna urkund befinnes, att till Nerikes prosteri då hörde följande 36 landssocknar: Nærboas (Norrbyås), Mæþalösa (Stora Mellösa), Lennæs (Lennäs), Asker, Suinæuaþ (Svennevad), Skioldesta (Sköllersta), Ekiby (Ekeby), Giellesta (Gellersta), Kumbla (Kumla), Hualsberg (Halsberg), Lerbek (Lerbäck), Hamar (Hammar), Askæsund (Askersund), Snaualunda (Snaflunda), Viby, Harþeme (Hardemo), Hakua (Hackvad), Edzberg (Edsberg), Kræklinge (Kräklinge), Qvistbro cum annexa, Knista, Hiþinge (Hidinge), Wintrusa (Vintrosa), Graua (Gräfve), Tyslinge (Tysslinge), Kil cum annexa, Axaberg (Axberg), Hosta (Hofsta), Lengebro (Längbro) c. annexa, Almby, Mossas (Mosås) c. annexa, Rinkæby (Ringkarleby), Glænzshamar (Glanshammar), Litlækirkia (Lillkyrka), Götælunda (Götlunda), och Öya (Ödeby)^[14].

Det är tydligt, att hvar och en af dessa socknar haft sin egen curatus, eller med andra ord utgjort egna pastorater, emedan, der annexer funnos, dessa icke serskildt nämnas, utan blott antydas med tillägget cum annexa. Det förtjenar då att anmärkas, att icke mindre än 11 af de uppräknade socknarna efter reformationen återfinnas som annexer till andra församlingar, ett bevis bland många andra på den ingripande karaktär, som utmärker Gustaf I:s styrelse, och huru denna äfven i afseende på det lägre presterskapets antal och ställning gjorde sitt inflytande gällande.

Till slut några ord om Nerike såsom landskapsnamn. Man har varit af delade åsigter om rätta ursprunget och betydelsen af ordet Nerike. Det sjuttonde århundradets historieskribenter, deras stora förtjenster om den svenska häfdaforskningen obestridda, voro dock alla, utan undantag, beherrskade af den då rådande andan, att på allt sätt söka föra den nordiska historiens ålder så högt upp i tiden som möjligt, och i hvarje historiskt moment, äfven i orternas benämningar, inlägga en betydelse, som skulle bestyrka det ”yfverborna” svenska folkets urgamla storhet och bedrifter. De isländska sagorna, som vid den tiden började bli bekanta, lemnade också ett rikt stoff till vidlyftiga utläggningar och vågade förslagsmeningar. I Gautreks och Hrolfs Saga förekommer en Neri jarl, åt hvilken konung Gautrek i Vestergötland säges ha öfverlåtit en del af sitt rike, hvaribland Nerike, och man trodde genast, att landet efter denne Neri jarl blifvit kalladt Neris rike eller Nerike^[15]. En sundare kritik har funnit sig föga tillfredsstäld med denna härledning och har i stället sökt att på etymologiska grunder finna roten till ordets bildning. Landskapets egendomliga natur af ett lågland, inom en omfattning af höga bergstrakter, tycktes härvid komma forskningen till hjelp, och man har antagit att Nerike borde härledas af det fornnord. niþr, neder, och riki, och således vara det samma som Nederrike, det lågt liggande riket, eller låglandet. Denna derivation, huru tilltalande den i öfrigt må vara, röner emellertid sin kraftigaste motsägelse just der den skulle hemta sin egentliga styrka, nemligen i ordets etymologi. Ordet heter på Isl. Næ-rike, Söderm. Lag. Nærikia. Rotvokalen är således æ och icke i, som den enligt den nyssnämnda tydningen eljest skulle ha varit. En af våra skarpsinnigaste forskare inom den fornnordiska litteraturen^[16] har derför yttrat den mening, att namnet bör härledas af Isl. ná, nærri, næst, adv. nära, och riki, hvadan Nerike egentligen betyder det närbelägna riket eller grannriket, och förklarar nöjaktigt tillkomsten af namnet på det sättet, att då Nerike ligger sydvest från Uppland, och namnet här icke lät så beqvämt bilda sig efter väderstrecket, som benämningarna Södermanna-land och Vestmanna-land, nöjde man sig med att helt enkelt kalla det för grannriket, eller på fornspråket Næ-ike. Namnet borde således rättligen vara Närike, men skrifves allmänt Nerike, hvilken form återigen har sin upprinnelse från det i en mängd medeltidshandlingar och vetenskapliga skrifter använda latinska Nericia.

1. "Sverikes rike är, af hedna verld, sammankommet af Svealand och Göta”; Kon. Christoffers Landslag af år 1442, K:ga B. Kap. 1.
2. Det torde vara en öfverflödig anmärkning, att det område, på hvilket vi skola söka att steg för steg följa den inbrytande odlingen, innefattar endast Nerikes slättland, enär de omgränsande bergstrakterna, om de af ålder icke varit utan innevånare, likväl först kunna räkna begynnelsen af sin odling med den svenska bergshandteringens uppblomstring under konungarna Carl IX och Gustaf II Adolf.
3. Atlantica, Del. I, ss. 201, 202.
4. I ett bref, af Kon. Magnus Eriksson till Nerikes innevånare år 1330, omtalas väl den lagbok — liber vester legalis — hans farfader Magnus (Ladulås) hade utfärdat. Men denna Nerikeslag synes aldrig ha varit i något allmännare bruk. Åtminstone åberopas han aldrig i urkunderna mer än på detta ställe och har äfven, sedan Magnus Erikssons landslag blef den gällande, mycket tidigt kommit i förgätenhet, ett missöde, som föröfrigt drabbade sjelfva Vestgötalagen, efter hvad man kan se af ett Gustaf I:s bref till Vestgötalagmannen Thure Jönsson Roos till Sem, af år 1526, deruti konungen berättar som en märklig nyhet, att han funnit en ”allstings bok, rett Westgötsk lag, hvaruti stor rätilse lemnades om skogar, berg och sjöger i Westergylland”.
5. Tiuvæ B. 12 fl.
6. Fornæm. B. 48 fl.
7. Uppl, Lag. K:ga B. 1.
8. Kap, 76.
9. Dipl. Sucean. N:o 593.
10. Styffe: Skandinavien under Unionstiden, sid. 227, ff.
11. Styffe: Om grundregalernas uppkomst i Sverige; i Vitt. Hist. och Ant. Akademiens Handl. Del. XXIV. s. 286, ff.
12. “Inde est qvad Ecclesiam tuam sub beati Petri ac nostra protectione recipientes, ea quæ in præsentiarium pacifice ac legitime possedit et specialiter Neeric, sicut a Rege et Metropolitano tuo, et a venerabili fratre nostro Eskilo Lundensi Archiepiscopo Apostolicæ sedis legato, tibi confirmata est, et scripti sui munimine roborota, tibi e per te eidem Ecclesiæ auctoritate Apostolica confirmanus et præsentis scripti putrocinio communimus”. — Påfv. Alexander III:s bref. Dipl. Suec. N:o 58.
13. Dipl. Suec. N:o 1946.
14. Af 43 socknar, af hvilka Nerike för närvarande utgöres, är det således 7, som det angifna dokumentet icke omnämner. Af dessa innefattas 4 under de ej serskildt namngifna annexerna, nemligen Ånsta, Täby och Eter under Längbro, Mosås och Kil, samt Tångeråsa under Qvistbro. De öfriga 3, Bo, Bodarne och Skagershult, hafva såsom egon församlingar tillkommit efter reformationen.
15. Verelii not till Gantreks och Hrolfs Saga.
16. C. Säve: Ynglinga-Sagan, öfversatt och förklarad, s. 52, not. 4.