←  Domarringar
Nerikes gamla minnen
av Herman Hofberg

Borglemningar
Sagan om "hackhemmen"  →


[ 39 ]

III.
BORGLEMNINGAR.

“Vanligen anslår ordet borg sinnet för det romantiska, emedan det hänför inbillningen till riddaretidens stolta fästen och dess poetiska minnen. Men med medeltidens borgruiner, med sina murar och torn, sina skottgluggar och vindbryggor, hafva borglemningarna från Nordens hednatid intet jemförlige”, yttrar sig A. E. Holmberg i “Nordbon under Hednatiden”. I ett hänseende ha likväl riddareslotten vid Rhen och bergfästena i nordens vildmarker haft någon likhet med hvarandra, nemligen i deras bestämmelse att inhysa och vid påkommande faror lemna en säker tillflykt åt fribytare, som i begge fallen satte sin [ 40 ]ära i att undandraga sig hvarje band, som folkrätt eller samhällslagar kunde pålägga, och hvilkas äfventyrarelust framträdde i de mest förderfliga yttringar af en rå styrka, parad med den största oförvägenhet, och en samvetslös vinningslystnad. Men då åsynen af medeltidens grusade riddarborgar verkar på sinnet med en underlig tjusningskraft och låter inbillningen blanda sig i det brokiga hvimmel, som rörde sig inom dem under chevalleriets dagar, är det med en känsla, helt annorlunda, som man betraktar borglemningarna från vår hednatid, eller träder öfver den svarta halft nedrasade ringmuren, som omsluter bergspetsen, der en stigman eller några biltoga äfventyrare långt bort i ödemarken tillbragte sitt oroliga lif, emellan deras utfärder att mörda och plundra. Ty hvad man än har påstått och hvad folksägnerna än må ha att berätta om, huru den eller den konungen haft sin förskansning på det berget gent emot fienden, som haft sitt läger på ett annat berg o. d.; något annat än formliga röfvarenästen ha de aldrig varit dessa gamla borgar, eller tillhåll för personer, som af en eller annan orsak stått på den fot med samhället, att de måst, likt örnar, bygga sina bon på de otillgängligaste ställen och gömma sig undan i ödemarkerna, när faran för vedergällningsrätten synts dem alltför hotande.

De vilda, skogiga bergstrakter, som omgifva Nerikes slättbygd, ha erbjudit synnerligt lämpliga platser för anläggning af dylika borgar eller skansar, som de äfven blifvit kallade, emedan man, ehuru oriktigt, trott dem varit ett slags fästningsverk under forna krigsoroligheter i landet. Också räknar man icke mindre än 18 borglemningar inom Nerike, nemligen 2 på Kägglan, 6 på Kilsbergen, 2 på Tiveden och 8 inom Tylöskogens område. Man ser således, att det icke var utan skäl, som de vägfarande, hvilka i forna tider ämnade sig från Östergötland öfver till Nerike, brukade att i kapellet vid Husbyfjöl taga nattvarden och befalla sina själar i Guds hand. — Af borgarna på Kägglan ligger en i Götlunda socken på Hasta egor, på ett berg straxt vester om gården Gropen, och den andra i Ödeby [ 41 ]socken på Käggleholms skog nära södra ändan af sjön Väringen[1]. Af borglemningarna på Kilsbergen finnas två i Kils socken, en mindre på Klockhammars skog och en större på höjden af den för sin herrliga utsigt välbekanta Ullaviklint; två i Tysslinge socken, den ena vid pass en half fjerdingsväg sydvest om Garphytte bruk, på södra Kanteboda utmark, och den andra på kronoparken Slottsallmänningen, på östra stranden af Gilsåsasjön. Följer man Kilsbergen ännu längre i vester, träffar man nästa borg i Hidinge socken på Klunkhytteskog, norr om Lekhytte gästgifvaregård; och slutligen de s. k. Borgarsjöskansar på Vekhytte mark i Qvistbro socken. Inom Tiveden förekomma, som vi nämnde, endast tvenne. Den ena, den s. k. Boshälla-skans, ligger i Wiby socken på Odensvi egor, och den andra i Askersunds landsförsamling på Dohnafors mark på Borgaberget, en fjerdingsväg vester om Vettern. Tylöskogen, i den utsträckning, som vi från början tillagt denna gränsskog, eger, som sades, icke mindre än åtta af dessa gamla fästen inom sitt område. Af dem ligga två i Hammars socken, öster om Vettern, den ena på Murberget och den andra på Glasberget, båda helt nära Harje by, och en i Askersunds landsförsamling på Borgaberget, en fjerdingsväg öster om Ede säteri, denna sista likväl helt obetydlig, Två finnas i Halsbergs socken, den ena på Jätteberget, på södra stranden af Tisaren, den andra, norr om samma sjö, vid ingången till Skallerudsdal. Sköllersta socken eger likaledes två borgar, Tarstaborg och Åmehäll[2], en på [ 42 ]hvardera sidan om landsvägen, som går söderut till Svennevad; och slutligen träffar man den sista på Mörby skog i Askers s ocken.

Säkert äro för de fleste dessa fornlemningar ifrån den råa styrkans dagar icke obekanta, ehuru mången kanske icke varit i tillfälle att se dem i verkligheten. Det är till deras tjenst, som vi här beskrifva dem sådana de i allmänhet förekomma, hvarjemte vi för tydlighets skull och till jemförelse bifoga några planritningar. — Kring den jemna toppen af en högre, brant bergklint, med en eller flera lodräta sidor, ligger en grof ringmur af gråsten vårdslöst hopkastad, som en barrikad, för att skydda bergsplatån mot fiendtliga öfverfall från de sidor, der berget möjligen kan bestigas. Murens höjd är högst olika och helt och hållet beroende af terrängens beskaffenhet, så att, då han på sina ställen icke är mer än tre till fyra fot hög, kan han på ett annat ställe vara tjugu fot och derutöfver. På samma sätt bestämmes murens längd, form och utsträckning

Plan af borgen vid Käggleholm.

[ 43 ]

Borgen på Ullaviklint.
Borgen vid ingången till Skallerudsdal.
Borgen på Edeskogen.

af bergsplattens form och huru de sidor på berget äro danade, som muren är afsedd att skydda. Vi skola betjena oss af närstående planritningar för att närmare belysa saken och göra några jemförelser. — Då den bergsplatå, hvarpå Käggleholms-borgen ligger, blott har en brant lodrät sida, nemligen den sydöstra, men de andra tre sidorna äro mera långsluttande och medgifva en temligen lätt uppgång, har ringmuren, i följd af den längre sträcka, som det härigenom varit nödvändigt att befästa, erhållit en utåt svängd form, och en längd af omkiing 750 fot, jemte en höjd af 15 till 20 fot, det senare till följd af de relativt obe[ 44 ]tydliga hinder, bergets egen bildning uppställt emot ett uppstigande till bergstoppen. Ullaviklint åter, med öfver 300 fots lodrätt nedstupande väggar åt tre håll, mot norr, öster och söder, har till skydd för sin platå en jemförelsevis mycket kortare och mera sammandragen ringmur. Denna, som är 300 fot i längd, har endast 8 till 10 fots höjd, emedan passagen hitupp från vestra sidan är svårare och brantare än vid den förutnämnda borgen. Se vi vidare på planritningen öfver borglemningen, som ligger på östra sidan om ingången till Skallerudsdal, så går muren här i nästan rak sträckning och omgifver, jemte bergets egna lodräta väggar åt vester och norr, en tresidig bergsplatt, som, med mer eller mindre svårighet, kan bestigas från östra sidan. Derigenom har muren fått en mycket vexlande höjd, i medeltal 8 till 10 fot, men på ett par ställen, der uppgången är beqvämast, ända till 20 fots höjd på den yttre sidan. — Borgen på Edeskogen utgöres af en aflångt oval bergklint, till hvilken man endast uppkommer genom ett trångt pass på södra sidan. Bergsplatåns förskansning har här inskränkt sig till uppförandet af en enkel kallmur af 80 fots längd i sjelfva passet, hvarigenom uppgången till berget var fullkomligt afspärrad.

Detta är den enkla anordningen af vår hednatids fästen, och den skildring, vi lemnat öfver några utaf dem, passar öfverhufvud in på alla de andra. Ett tillägg måste vi likväl göra och nämna några ord om ett par borgar, som haft dubbla murar, eller ett slags utanverk, för att egg behörig säkerhet, der en enkel förskansning icke ansetts nog betryggande.

Dessa två borgar äro Åmehäll i Sköllersta och borgen på Jätteberget i Halsbergs socken. Den förstnämnda, bekant genom sagan om konungarne Åmund och Sigge, utgöres af en enstaka, kal klippa, som åt norr och öster har omkring 40 fots tvärbranta väggar, men föröfrigt en ytterst svag position genom sina långsluttande sidor mot vester och söder. Dessa sidor ha derföre varit cernerade med tredubbla ringmurar, af hvilka den öfversta, eller den, som omgifver bergsplatån, är vid pass 200

[ 45 ]
Plan af borgen på Åmehäll i Sköllersta.

fot, den mellersta 240 fot och den nedersta, som egentligen hindrar uppgången på södra sidan, är 150 fot i utsträckning. Murarna äro till största delen nerrasade, men dock icke mer, än att deras planläggning låter urskilja sig. — Jätteberget, på hvilket den andra borgen ligger, utgör

Borgen på Jätteberget i Halsberg.

[ 46 ]norra ändpunkten af en skogbeväxt ås, som på södra stranden af Tisaren nedstupar i sjön med branta terrasslika bergväggar. Mot vester har berget en nästan lodrät sida, men sluttar mot öster och söder och är mycket lätt att bestiga, isynnerhet från det senare hållet. Detta har föranledt bergsplattens befästande med dubbla ringmurar. Den inre, som är 600 fot lång, har nästan formen af en halfcirkel och omgifver bergsspetsen från sydvest till nordvest. Yttermuren, eller utanverket, är 700 fot lång och följer den inre murens halfcirkelbågiga krökning till ungefär två tredjedelar af dess längd, hvarefter han fortgår med en rak arm till tvärstalpet på norra sidan. — Tre eller fyra andra borgar ha äfven tillstymmelse till utanverk, men dessa bestå i ingenting annat, än en barrikad af något bergpass, eller en kortare mur till förstärkning af ringmuren, der uppgången till berget är lättast.

Mången, som ser den ofantliga ringmuren kring toppen på en brant klippa, dit man icke kan uppklättra utan stor möda, frågar sig med förundran, huru menniskor kunnat sammanhopa sådana stenmassor på ett så otillgängligt ställe. Saken är mycket enkel. Det är bergstoppen sjelf, som lemnat den erforderliga byggnadsstenen. Om man nemligen betraktar berget innanför ringmuren, finner man i detsamma större och mindre urgröpningar, ofta flera fot djupa, med hvassare eller trubbiagare kanter, som tydligt visa, att dessa fördjupningar i bergets hjessa uppkommit genom utsprängning för att åtkomma stenen. Sprängningarna åter ha påtagligen verkställts medelst eld och vatten, en sprängningsmetod, som, om den användes vintertiden, lär vara både lätt och ändamålsenlig. Det var således icke brist på byggnadsämne, som hindrade våra forna “borgherrar” att omgärda sin fristad med huru långa och höga murar de behagade.

Den ringa omsorg, hvarmed murarna i allmänhet varit lagda, gör, att de nu finnas nedrasade nästan öfverallt. På något enda ställe kan man emellertid se, att de varit uppstaplade med någorlunda jemna utansidor. På insidan åter ha stenarna [ 47 ]endast varit löst hopkastade, så att muren bildar ett lutande plan emot berget, förmodligen på det att de, som voro inne i borgen, vid ett anfall lätt skulle kunna springa upp på muren, och troligen äfven derför, att man betjenade sig af de hoprösade stenarna till kastvapen emot en anstormande fiende. På berget inom ringmuren har legat träbyggnader eller blockhus, men af hvilka nu alla spår äro försvunna. Deremot träffar man i en och annan borg ett slags brunnar eller vattencisterner, nedsprängda i berget. På Boshälla-skans i Wiby finnes en sådan vattenbehållare, 12 fot bred och 20 fot lång, som nu är fylld med dy och starrväxter, men som, enligt de kringboendes berättelse, skall vara mycket djup och sällan sakna vatten, icke en gång under de varmaste somrar. För kommunikationen med den yttre omgifningen, hade hvarje ringmur en eller flera ingångar eller portar. Dessa voro, i öfverensstämmelse med det hela, af den mest primitiva art, och bestodo endast af en öppning i muren, som, vid befarade angrepp, tilltäpptes med stenar eller risbråtar.

En mening, som förr yttrades med anspråk på att gälla som en ovedersäglig sanning, var, att våra gamla borgar skulle vara lemningar från vikingatiden, och deras läge häntyda på ett så högt vattenstånd i äldre tider, att vikingen kunde lägga sina skepp under borgen, hvadan man ofta, får höra talas om igenvallade vattendrag, om jernringar i bergen, vid hvilka skeppen varit fästade, med mera sådant. Hvad beträffar det första påståendet, att borgarna utgjort tillhåll för vikingar, så eger nog detta sin riktighet med de fästen, som äro belägna vid eller i närheten af hafvet, men kan alls icke lämpas på de borglemningar, hvilka, såsom förhållandet är i Nerike, ligga midt in i landet, så vida man nemligen icke med ordet viking förstår hvar och en, som hade röfveri eller andras plundring till näringsfång; och således äfven dem, som utöfvade detta till lands med samma djerfhet, som vikingen på hafvet, ehuru härjningstågen in i landet skedde utan ostentation och saknade alla spår af den ridderlighet, som likväl icke kan frånkännas det [ 48 ]egentliga vikingalifvet. Hvad åter angår det andra påståendet, eller att vattenståndet i forna dagar varit mycket högre än nu, och till och med så högt, att de flesta af våra borgar legat vid farbara segelleder, så är detta ingenting annat än äldre antiqvariers funder, som banat sig väg till folket, der villfarelsen nu fortlefver, i trots af alla skäl, som fornforskningen och naturvetenskaperna hvar för sig framlagt emot det orimliga i en dylik mening.




  1. De vanligast rådfrågade topograferna öfver Nerike, Tuneld och Tham, omtala äfven en borg eller skans på Ringaby mark, men någon borglemning finnes der icke.
  2. Sägnen berättar om Tarstaborg och Åmehäll, att i forna tider regerade i Nerike tvenne konungar, som voro bröder, af hvilka den ene, konung Sigge, bodde på Tarstaborg, och den andre, konung Åmund, hade sin borg på Åmehäll. De båda bröderna kunde aldrig förlikas och lågo som oftast i öppen fejd med hvarandra. Då hände sig en gång i en strid dem emellan, att konung Sigge lyckades taga konung Åmunds son till fånga och föra honom med sig hem till sitt slott, Tarstaborgen. Konung Åmund bjöd brodren i lösen för sin son en guldkedja, som var så lång, att hon räckte rundtomkring hela Tarstaborg; men konung Sigge vägrade att utlemna konungasonen. Då samlade konung Åmund sitt folk och aktade att med våld taga sonen ut ifrån sin fiende, men konung Sigge, som hade ett argt och illfundigt sinne, lät förgifta alla källor kring borgen, så att större delen af konung Åmunds folk deraf tog döden. När då konung Sigge såg sig manstark nog att möta sin broder Åmund, gjorde han ett utfall från sin borg, då det kom till en häftig strid, i hvilken konung Åmund stupade.