Nerikes gamla minnen/Kapitel 17
| ← Minnen af danska fejden 1520 |
|
Bondupproret 1653 → |
XVII.
“PRÆSTIGIÆ KUMLENSES”.
Det sjuttonde århundradet är i flera afseenden ett af de märkligare tidskiftena, ej mindre inom vårt lands, än inom hela den civiliserade verldens historia. Det är det icke blott med afseende på verldshändelsernas stora, för alla synbara, inflytande på ländernas och folkens öden. Det är det fastmer för de strider, som utkämpades inom andens områden, och för den utomordentliga verksamhet, som rådde på djupet af folkens innersta lif. Det är en kamp mellan mörkret och ljuset, en sista strid mellan medeltidens natt och den nya tidens morgonrodnad.
Förskjunket i vantro och vidskepelse och fånget under det viljelösa tillstånd, som det katolska prestadömet så väl förstod att uppkalla och underhålla, öppnade folket väl ögonen för det ljus, reformationen lät frambryta; men endast för att tillsluta dem på nytt och försjunka i den mystiska drömverld, från hvilken medeltidens dunkel ännu icke var bortsopadt. Långt ifrån att låta den börjande upplysningen verka på förstånd och hjerta, tycktes menniskoslägtet mer än någonsin hänga fast vid sina tomma drömbilder, och hängaf sig, åt en svärmande tro på onda andar och dessas inverkan vid hvarje ovanligare händelse. För folktron existerade rådandan och spöken af alla slag; men i spetsen för hela den ändlösa andeverlden stod djefvulen sjelf, på hvars personlighet och öfverhandtagande makt äfven de visaste trodde[1].
Upplysta och modiga män uppträdde visserligen emot den herrskande vantron, men kunde i sjelfva verket föga uträtta emot en lära, som till och med den protestantiska kyrkan predikade, att Gud tillstädjer djefvulens verk för att låta menniskorna pröfvas.
Att Sverige lika litet som något annat land var fritt från djefvulens hemsökelser, derom vittna denna tidens ransakningshandlingar. Mathias Pkenning, som utgaf sig för en profet och skref sig rex Judæorum Israelitarum et Suecicorum, blef i Stockholm afrättad. I Vesterås predikade en borgare Hans Jonsson och dennes son Erik sina villomeningar. På landsbygden deromkring uppträdde Sculterus, eller den s. k. Husby-juden, i samma anda. I Linköping dömdes 1619 flere personer till bålet, för det de hädeligt talat om Kristus. I Småland och Vestergötland sades djefvulen gått omkring i en engels skepnad, bedragande både prester och lekmän att predika flera sabbather, serdeles den på lördagen, för att med judiska lärosatser förderfva den evangeliska gudstjensten.
Till dessa förvillelser hörde äfven de s. k. Præstigiæ Kumlenses, hvilken benämning tillades de “anfäktelser”, af hvilka Margareta — en dotter till prosten i Kumla Johannes Laurentii — var angripen, och hvilka “oförmodade och svåra symptomer” på sin tid väckte ett sådant uppseende, att biskopen i Vexiö Johannes Bazius intog berättelsen om denna “obsessio corporalisa Diabolo” i ett af honom utgifvet arbete[2], och biskopen i Strengnäs, sedermera erkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus, gjorde den till ämne för en synodaloration 1629[3].
Nio månader förrän Margareta, som var 15 år gammal, började sina botpredikningar, hördes i rummet, der hon bodde, knäppningar och bultningar i väggarna. I Oktober 1627 begynte hennes “profeterande” under ett ofantligt tillopp af menniskor. Hon sade sig besatt af onda andar, som emellanåt blefvo utdrifna af goda englar, hvilka piskade ut dem genom taket med ris. En god engel hade befallt henne förkunna, att sabbathen skulle firas på lördagen, enligt Mosaiska lagen. Hon bestraffade tidens lastbara lefverne, fördömde dryckenskap, högfärd och yppighet i kläder, såsom “valkar”, kragar, sporrar, sammetsbindlar och snörprydda mössor; men begagnade under sina strafftal de oanständigaste utlåtelser och utfor i de gröfsta hädelser emot Gud och hans heliga treenighet. Hon uppviste “himmelsbref” som intyg på sin guddomliga sändning. Före och efter predikningarne öfverfölls hon af de förfärligaste skakningar. Hennes lemmar ömsevis utsträcktes och sammandrogo sig. “Öronen tillstoppades, ögonen drogos in i hufvudet och tungan ner i svalget”. På flera timmar kunde hon hvarken se, höra eller tala; men så snart hon återfick talförmågan “smädade hon Gud”.
Efter ett halft års fortvaro slutade dessa beryktade uppträden i Mars 1628. I Strengnäs Konsistorii archiv förvaras en skriftlig berättelse om Præstigiæ Kumlenses, hvilken berättelse prosten Johannes Laurentii dit inlemnade några dagar före sin död.
- ↑ Jfr Vorlesungen über die Gesch. d. Heilkunde v. Dr L. H. Friedländer. Leipzig 1839.
- ↑ Invent. Hist. eccl. Lib. VII. C. VII. p. 761.
- ↑ För en och annan läsare torde nedanstående utdrag ur bisk. L. Paulini Gothi berättelse vara af intresse. Den är hemtad ur en disputation De Spectris af A. Dahlbohm und. prof. Joh. Esbergii præs. Ups. 1700.
“Anno 1627 præstigiæ quædam acciderunt in ædibus honorabilis Viri Dn. Johannis, olim Præpositi et Pastoris Kumblensis in Nericia, per Ejusdem Filiam Margaretham, quam Satanas primum elusit im Specie candidæ Aviculæ, deinde sæpius in forma Viri nigri lusum aliquoties simulantis, postea leviter Illam vulnerantis, tandem internecionem quæerentis. Is, postquam tentationem reprobationis animo Illius instillasset, tædiosis pulsationibus principio ad parietem, ubi Lectum suum habuit, postea ubicunque versabatur, intra vel extra ædes, domi vel foris, in Templo vel alibi, gravissimas molestias fecit, idque spatio novemestri; Eo autem peracto illam corporaliter obsessam, gravissimis agitationibus, pulsationibus, membrorum nunc extensionibus, nunc coarctationibus miserandum in modum excruciavit; auribus occlusis oculis ad interiora cranei et ad fauces retractis, audiencli, videndi et loquendi facultate ad aliquot horas penitus privavit; Solutis vero pro lubitu Linguæ vinculis ad horrendas in Deum Patrem, Filium et Sp. sanctum, Illiusquæ Sacro Sanctum Verbum blasphemias incitavit, utque omnem cultum et honorera soli Deo debitum, sibi Satanæ ab Ipsa adsignari, dictu audituque horrendum, miserabiliter coëgit atque exagitavit. Postqvam vero tres integras Hebdomadas suam Tyrannidem in miseram Puellam Manifeste exercuisset præstigiator ille, tempus opportunum jam advenisse ratus, quo et suæ arrogantiæ promtissimos adplausores et pestiferæ seductionis facillimos adprehensores inveniret; in Angelum Lucis tergeminum se transformare, facie speciosa instar Solis, stola micante adparere, trifida manu flammeas gestando faculas incedere, concionatorem, exorcistam, miraculorum ostentatorem et futurorum buccinatorem solertissimum agere. Neque is Spirituum numerus constans mansit, cum aliquando tres fuissent, qvandoque ad VII augerentur, nunc ad XVII, demum ad DCC cum baculis, paxillis et catenis ferreis adparuerint: Illorum primo III denique VII hausto quodam a Puella absorbtos, reliquis extra Illam et separatim in Cubiculo manentibus”.