Nerikes gamla minnen/Kapitel 20
| ← Byggnadssätt, klädedrägt, sedvänjor och bruk i högtidslag och hvardagslif i äldre tider |
|
Folksägner → |
XX.
SKROCK OCH SIGNERIER.
Julen.
Julaftonen och julnatten äro alla andeväsenden ute och fara, och de döde besöka och gästa sina lefvande anhöriga. Julnatten hålla ock de döde sin gudstjenst. En och annan, som kommit för tidigt till kyrkan julottan, har sett kyrkan upplyst och gått in i den tron, att han kommit för sent; men till sin förskräckelse märkt, att kyrkan varit full med dödingar och deribland hans aflidna bekanta. Har han då fått hjelp af någon afliden vän att komma ut, har det skett på det vilkor, att han lemnat ifrån sig något af de klädesplagg han burit vid tillfället.
Om man julaftonen går utanför fönstret och ser in genom en vigselring, får man se den, som under året kommer att dö, sitta vid bordet utan hufvud.
Slocknar ljuset julaftonen, kommer någon i huset att dö det året. Slocknar ljuset på altarbordet julottan, dör presten innan nästa jul.
Om man sätter sig i ring på golfvet, och hvar och en aftager sin sko och kastar den öfver venstra axeln, så kommer den att dö under året, hvars sko vänder tån mot dörren, men den, hvars sko är vänd inåt rummet, kan med visshet påräkna att få lefva året ut.
Tager man fiskbenen och lägger dem i en korsväg vid midnatten, så får man af hvarjehanda underliga tecken reda på, hvem man med tiden får till äkta.
Detsamma, eller åtminstone hvad yrke ens blifvande make har, får man veta, om man noga betraktar de former, falaskan på kolen i spiseln antagit under julnatten. En bok betecknar då en prest, en spade en trädgårdsmästare, en sax en skräddare, o. s. v.
Tömmer man ägghvita i ett glas vatten julaftonen, och om morgonen, innan man talat eller förtärt något, ger akt på de figurer, hvitan bildat i vattnet, får man reda på detsamma.
Eller om man i solnedgången sopar stugan från alla fyra hörnen och betäcker sophögen midt på golfvet med ett fat och lägger örat till och lyssnar, så kan man af de olika ljud, man hör, sluta till sin blifvande mans stånd. Om då t. ex. en hammare bultar, en bössa skjuter, eller en klocka knäpper, betyder det, att man blir gift med en smed, en jägare, eller en urmakare, o. s. v.
Intet “kringgöra”, såsom nysta, spinna, svepa hö åt kreaturen o. d., må göras på julaftonen eller juldagen, ty det bringar intet godt med sig.
Det öfverblifna stycket af julljuset bör förvaras och är ett säkert medel för spruckna händer och läppar.
Med ölet, som blifvit öfver julaftonen, smörjas oxarnas “mankar” juldagen, så få de ej sprickor under sommaren.
Bränvinet, som stått på bordet julaftonen, gömmes och slås midsommarsblomster, då deraf blir ett godt läkemedel för alla yttre åkommor.
Vid den stund på julnatten, frälsaren föddes, delar sig ljuslågan i två delar och försvinner i luften.
Stiger lågan från julbålet, julottan, rätt upp i höjden, blir det god årsväxt; men en dålig skörd, om elden kastar sig åt den ena eller andra sidan, eller bålet mycket ryker och ej vill brinna.
Ny, serdeles Nyårsny.
Af nyårsny kan man hemta spådomar och tecken. Går man ut med en psalmbok och låter henne falla upp af sig sjelf tre gånger, under det man står vänd mot nyet, kan man af ordalydelsen i de verser, som fällas upp, hemta vinkar om hvad som kommer att hända under året.
Om någon i månskenet på ett bord lägger en ring, en penning och ett svart band, under tre omstjelpta fat; och man sedan går in och lyfter bort ett af faten, så blir man under året gift, om man får ringen, rik om man träffar penningen, eller död, om man råkat taga fatet, under hvilket det svarta bandet ligger.
Hvad man är sysselsatt med, när man först blir varse nyårsny, det får man ock mest sysselsätta sig med under hela året.
Lysning för brudfolk måste alltid ske på ny, ty annars blir äktenskapet ej lyckosamt.
Bröllop hålles helst i ny, att de nygifta må bli välmående.
I ny bör man flytta, men ej på måndag eller thorsdag, ty då går det olyckligt.
Hornboskap böra slagtas i ny; men deremot svin i nedanet, ty eljest växer mask i köttet.
Likaså bör ved huggas i nedanet, ty eljest blir han odryg, eller enligt andra “hårdklufven”.
Påsken.
Då äro ock alla slags andeväsenden ute och göra skada, hvarföre det då framför allt gäller att skydda sig för dem. Natten emellan dymmelonsdagen och skärthorsdagen börja de sitt spel. Då, liksom påskaftonen, rida trollpackorna eller påskkäringarna till Blåkulla. De tjärna då i andras källor och brunnar för att draga till sig deras smörlycka.
Från dymmelonsdagen till påskdagen må ingen tända upp eld i spiseln, från det solen gått ned och tills hon åter gått upp, emedan trolipackorna lätt kunna komma in och få makt med huset.
Likaså böra golfven sopas, innan spjället dras upp, och soporna kastas på grannens egor.
Ingenting må under denna tid lånas ut ur gården, ty trollpackorna kunna lätt komma och få tag deri.
Äfvenså må ingen låta någonting ligga ute, såsom ugnsredskap, qvastar o. d., emedan trollpackorna gerna begagna sådana saker att rida på till Blåkulla.
Onsdagen rida de dit, helst på deras grannars kalfvar. De fila metall af kyrkklockorna och utströ den i luften, under önskan att komma så långt ifrån Guds rike, som metallen kommer ifrån klockan. Påskaftonen fara de åter till Blåkulla och betala sin tribut i smör till Satan. Under natten lägga de sin hamn i sängen för att ej röja sin frånvaro[1]. — Då samla sig skyttarna för att “skjuta påskkäringar”. — Vissa träd äro framför andra bekanta som trollpackornas samlingsställen. På dem skjutes mest[2].
Med påskmorgonen, då man vid soluppgången kan se hur solen vänder sig, eller “dansar vid Kristi graf”, är all fara förbi, och man kan återtaga sina vanliga göromål.
Midsommar.
Midsommarsaftonen böra alla örter och blomster, som användas till läkedom för menniskor och djur, insamlas, om de skola hafva sin fulla kraft. Då skall man plocka nio slags örter och lägga i “julaftonsbränvinet”, så får man ett botemedel, som är osvikligt vid alla yttre åkommor.
Då upphemtas midsommarsdagg för att blandas i degen, när man bakar, så kan ingen taga “magten” (kraften) ur honom.
Midsommarsnatten bör “drakagods” helst sökas.
Vid en korsväg kan man få se sin blifvande fästman eller fästmö, om man tigande och fastande beger sig dit.
Detsamma kan man också få se, om man sofver på nio slags blommor, plockade under tystnad sedan solen gått ned.
Vill man eljest veta sitt öde under året, utväljer man midsommarsaftonen tre växande sädesstånd och knyter tätt under axen på hvardera en röd, en grön och en svart trådsände. Det stånd, som under natten skjutit längst i höjden, utvisar genom den påknutna tråden hvad som kommer att hända under året; då den röda tråden betyder giftermål, den gröna rikedom, eller ingen förändring, och den svarta döden.
Thorsdagen.
Thorsdagsqvällar äro framför andra bemärkelsetider. Läsningar och signerier böra då ske, ty då ha de bästa verkan mot trolldom.
Thorsdags- och Söndagsbarn tros framför andra kunna se gastar och spöken, men äro ock minst rädda.
Ingen bör på Thorsdag skära af sig naglarna, ty då ruttna fingrarna bort.
Ingen må hugga, ropa eller förrätta något “kringgöra” på en sådan afton, ty då får man ej ro under natten. Ej heller må någon se ut genom fönstret sedan det blifvit mörkt, ty då kan man komma att få se något, som man ej velat se, eller ock bli sjuk för lifstiden.
Thorsdagar och Måndagar må man ej ställa till flyttgille, ty då har flyttningen olycka med sig.
Elden.
Man får ej låta elden slockna i det rum, der ett odöpt barn finnes, ty då komma trollen och byta det bort. Äfven måste eld läggas i det vatten, hvari man tvättar små barn, eller deras kläder, ty annars få trollen makt med dem.
När barn fälla tänderna, kasta de dem i elden och säga: ”Loke, ge mig en bentand för en gulltand”.
Om någon spottar i elden, får han brännblåsa på tungan.
Mjölk får man ej låta koka öfver, ty då får kon ondt i spenarna, såvida man ej straxt kastar salt i elden.
Hemtar man in vatten, sedan solen gått ner, skall man hålla eld öfver det, innan det begagnas, ty annars kan Necken ha följt med och göra skada.
När kon kalfvat, tages de tre första gångerna, hon skall dricka, eldkol, salt och en bit stål i vattnet, på det ingen skall kunna förgöra eller taga mjölken ifrån henne.
Att döda ej må gå igen, uppbrännes sänghalmen, och stolarna, på hvilket liket stått, kullkastas.
Blir någon ”gastkrammad”, släppes eldkol tre gånger mellan linnet och kroppen, då den sjuke lägger sig; dock får ingen öppna dörren före midnatt, ty då kommer gasten igen.
Sprakar eller smäller elden hårdt, betyder det att man snart får höra någon vara död.
Sprakar elden fram på golfvet, betyder det främmande.
Om någon, som är född med segerhufva, går omkring en vådeld, kan han icke vidare sprida sig.
Åskan.
Åskan föreställes som ett personligt väsende, under namnet ”Goa”, — ”Goa körer” ellor ”Goa åker” säges, då åskdunder höres.
Goa förföljer trollen, hvarföre de få brådtom, när åskan börjar gå. De fara då hem i väderilar, som ofta uppkomma nyss före åskväder. Deras försök att undkomma är orsaken till att åskstrålen går i zigzag i sin fart mot jorden. Hvar gång åskan slår ner, tränger åskviggen ögonblickligen nio alnar ner i jorden, och skrider väl sedan uppåt igen, men blott en aln för hvarje år; så att han först efter nio år anträffas i jordytan.
Forntida stenredskap, såsom yxhammare och stenkilar, tros vara åskviggar, och anses skyddande mot all slags trolldom, och brukas både utvändigt och invärtes såsom ett förträffligt botemedel.
Stångjernssmeder ha gerna en ”åskvigg” liggande under bottenhällen i härden, för att få mycket öfverjern.
Bränvinsbrännare lägga en sådan i mäskkaren för att få mycket bränvin.
Bär man en åskvigg omkring ett svedjeiall, så kan elden icke löpa ut, och skogseldar komma ej heller utom den gräns, man på samma sätt utstakar.
Fogel och hare, som är förgjord ”skottfri”, fälles, om man till bössflinta eller hagel begagnar stycken af en åskvigg.
Att hafva åskviggar liggande i ladugården, ger kreaturen trefnad och skyddar dem mot förgöring.
En åskvigg i sädesbingen och snjölkaret fördrifver råttor och gör mjölet drygt.
Vid yttre åkommor föres viggen, under frammumlande af några trollformler, vissa hvarf kring den sjuka lemmen, hvarpå den, som förer honom, spottar genom skafthålet.
Små smulor, afskafna och ingifna i söt mjölk, hjelpa för många sjukdomar.
Necken.
Man må grannt akta sig, att ej blod eller någon orenlighet kommer i rinnande vatten, emedan Necken då kan förgöra en, icke heller må man dricka ur sjöar, åar och bäckar, utan att förut ha spottat i vattnet.
Om mjölk spilles i vattnet, får Necken makt med kon, af hvilken mjölken är kommen.
När man badar i en sjö, eller annat öppet vatten, bör man först binda Necken genom att sätta en knif eller annat stål i vattnet invid stranden, i det man säger: ”Neck, Neck, stål i strand; far din var en stålatjyf, mor din var en nålatjyf; så långt skall du vara härifrån, som detta rop höres: Ho Hagla!”
Vattenklöfver (Menyanthes) och Neckrosor (Nymphæa) tillhöra Necken, och äro farliga att plocka, ty man kan då komma i Neckens våld.
Djuren och deras märken.
Djuren hafva många märken med sig, och flera djur få ej nämnas vid deras riktiga namn, ty då göra de skada.
Vargen må ej kallas med detta namn, ty då ofredar han boskapen. På den tiden han kunde tala, sade han till menniskan:
”Kallar du mig varg,
Blir jag dig arg.
Kallar du mig gull,
Blir jag dig hull”.
Man skall derföre kalla honom: ”Gullben”, ”Tusse”, ”Gråtass”, ”Gråben” eller ”Den grå”, så gör han ingen skada.
Af samma orsak benämnes Räfven ”Mickel”, ”Gullfot”och ”Varskott”.
Tjuta hundarna nattetid, bådar det för dödsfall eller eldsvåda.
Om Lecksen (Lekatten) ”äter boskapen”, så att de om våren få nakna fläckar på huden, så må man skaffa sig ”tvelettade” (tvåfärgade) kreatur, ty Lecksen rörer ej den boskap, som har två färger liksom hon sjelf.
Hökar och ugglor, uppspikade öfver stalldörren, bevara hästarna för koller.
Korpen och skatan må ej ofredas, och ingen nedrifva deras bon; ty då skatan kunde tala, sjöng hon:
”Den, som rubbar mitt bo,
Han skall mista en ko!”
Rifver någon ett skatbo, blir han skabbig. Höras skatorna ”skratta”, betyder det främmande. Sker det nattetid, bådar det eldsvåda.
Höres korpen ropa öfver gården, är någon olycka för handen. Kraxar kråkan nattetid, förebådar hon dödsfall. Likaså ugglan, när hon skriker invid husen.
Skriker ”Tillekorpen” (Spillkråkan) in i byarna, eller sätter sig på stuguväggen, förestår kall vinter.
Så lång den sak är, som man håller i handen, när man först om våren ser Sädesärlan, eller första gången hör ”Spånnkäringen” (Nattskärran) ”spinna”, så långt lin får man det året.
När göken första gången höres om våren, frågar man honom:
”Gök på qvist!
Säg mig visst,
Hur många år,
Jag ogift skall gå;”
då han gal så många gånger, som år återstå, innan man får träda i brudstolen,
Sitter ”Täklingen” (Hus-sparfven) och pillar på fönsterrutan, bådar det lik i huset.
Gal Tuppen midnattstid, betyder det eldsvåda, om han är varm om fötterna; men lik, om hans fötter kännas kalla.
Kallar man Ormen ”Buskål” eller ”Gullting”, gör han ingen skada. Sårar man en orm, utan att döda honom riktigt, så kommer han till lif, så snart solen gått ner, och vaktar sedan sin fiende i sju år för att hämnas. Den, som ”skiljt orm och groda åt”, eller befriat en groda ur gapet på en orm, så att hon blifvit vid lif, erhåller förmåga att, genom sin blotta närvaro, göra den svåraste förlossning lätt öfvergående. Har man otur i älskog, må man lägga en ormgadd under tungan och söka få kyssa den, hvars kärlek eftersträfvas, så vinner man straxt hennes tycke.
”Tennormen” (Ormslået) är ”ormens läkare”, och kommer efter solens nedgång och sätter lif i den orm, som blifvit slagen, utan att hufvudet krossats sönder.
Träffas en ”Todise” (Tordyfvel) liggande på rygg, skall man vända honom rätt igen, så får man nio synder förlåtna.
Kommer ”Jungfru Marias Nyckelpiga” (Coccinella septempunctata) oförmodadt flygande på handen, men genast flyger bort igen, så spår hon vackert väder, Stannar hon qvar och kryper utefter fingrarna, så mäter hon nya handskar, och då kommer man snart på bröllop eller begrafning.
Om en fluga, som nyss förut setat på en död ”Krävecka” (Kräfta), sätter sig på en bar kroppsdel, så får man der den sjukdom, som heter ”kräftan”.
Får man se ”Gråen”[3], skall man straxt utbreda ett lakan, och, när han kryper deröfver, bära in honom i huset, så förer han lycka och rikedom med sig.
Korstecknet.
Ett kors skall ritas på upplagdt smör, så får man god smörlycka.
Inskäres ett kors i stafven till smörtjernan, så misslyckas icke tjerningen.
När elden vid läggdags rakas samman i spiseln, eller "fästes", tecknas korset med eldtången öfver honom, så lefver han till morgonen.
Korstecknet bör ock göras öfver bröstet på små barn, hvar gång de blifva lindade.
Dymmelveckan skall man stryka kors på dörren till ladugården och ”fårakätten”, ty annars kunna trollpackorna taga något af kreaturen och rida på det till Blåkulla.
Stål såsom skyddsmedel.
Stål skyddar mot all slags förgöring och trolldom.
Med stål bindes Necken, och stålogg skall läggas i det vatten, hvari man badar, för att undvika det onda, man eljest kunde få i vattnet.
Om man sätter stål i lindan på små barn, få ej trollen makt med dem.
Lägger man stål under förstugubron i dymmelveckan, kunna ej trollpackorna den vägen köra in i huset.
När en ko kalfvat, skall stål ligga i botten på ämbaret, hvar gång hon dricker, tills man slutat att taga råmjölk. Eljest kan någon draga mjölken ifrån henne.
Utan stål må ingen försöka att hemta drakagods.
Då man går genom stora skogar, bör man bära stål på kroppen, ty annars blir man ”villad”.
Att spotta, såsom skyddsmedel.
Att spotta är af god verkan vid många tarfvor, och bör aldrig underlåtas: när man lägger sig att hvila ute på marken, — när man utslår orent vatten utom hus, — när man går öfver rinnande vatten, eller öfver ett ställe, der en häst vältat sig, — då nan går i och ur badet, — då en häst skakar sig, — då man sätter betslet i munnen på hästen, — när man tager på sig ett klädesplagg afvigt, — och när man kryper under ett led eller kullfallet träd.
Försigtighetsmått och skyddsmedel för husdjuren.
Vid slåttern qvarlemnas här och der några grässtrån, ty annars får man dålig höskörd följande året.
När höet är inbergadt, skall slåtterfolket dansa i ring omkring ladan, så blir fodret drygt.
Om hösten stoppas några höstrån i koskällan, hvilka gifvas kon, då skällan påbindes om våren, så gå både ko och skälla gerna hem om qgvällarna.
Då en ko kalfvat, låter man kalfven slicka kon, och första gången kon mjölkas, lägges stål i byttan, Äfvenså bör kon få smaka på den första råmjölkspannkakan och den första smörgåsen, — så kan ingen skämma mjölken.
Då man säljer mjölk, tager man tre skedar tillbaka, på det ingen må kunna draga mjölken ifrån en. Likaså bör man lägga eld i all mjölk, som bäres ur huset, på det att, om kon går öfver vilddjursspår, vilddjuren ej må få makt med henne.
Har ett kreatur blifvit bergtaget, går man till det berg, der man förmodar att trollet har sim bostad, och skjuter tre skott med löst krut, då djuret oförtöfvadt lär komma till rätta.
Är något af kreaturen ”modstulet”, så att det ej vill äta och dricka, så botas det om man räknar baklänges från tjugu till ett, och för hvarje nummer, som nämnes, pekar på det sjuka djuret. Hjelper ej detta, så klippes tre kors, ett i hufvudet, ett på bogen och ett öfver korsländen, hvarefter man skär kreaturet i ”romptången”, så att några bloddroppar utsippra, hvilka gifvas kreaturet in.
Om man gifver kreaturen krut och vargträck, när de utsläppas på bete om våren, så röras de icke af vargarna. Lägger man ett saltkorn i mjölken, hvar gång sådan bäres bort, gör det samma verkan.
Då man skalar äpplen, rötter eller potates, må man icke taga helt skal rundtomkring, ty det kreatur, som sedan äter dem, får ”kringsjukan”.
Slår man ett kreatur med en vriden vidja, får detsamma ”tarmlopp”.
Ett kreatur må ej ”ynkas” (beklagas), när det slagtas, ty då dröjer det länge, innan det dör,
Om ett kreatur, som slagtas, icke lätt dör, skall den, som håller det i hufvudet, säga: ”dö, dö; ty dertill är du kommen!” — så dör det genast.
Om man biter öfver det ställe, der det synes rycka i köttet, när huden afdrages ett slagtadt kreatur, blir man icke mörkrädd.
Några andra försigtighetsmått att iakttaga.
En flicka skall icke se sig i spegeln, sedan det blifvit mörkt, ty då förlorar hon karltycket.
En ungkarl bör ej skänka en flicka sax eller knif, ty då skär han sönder kärleken.
En hafvande qvinna må ej se i en öppen kista, ty då blir barnet harmynt.
Hon må ej heller gå öfver en kullfallen gärdesgård, ty då får barnet ”fallsjukan” (fallandesot).
Ett barn, som födes, skall först omhöljas med något af modrens klädesplagg, om det är en gosse, och med en skjorta, om det är en flicka, så blifva de i älskog oemotståndliga.
Ett nyfödt barn må icke tvättas i vatten, som är intaget sedan solen gått ner. Finnes ej vatten till hands, må man hellre tvätta det i mjölk eller dricka.
Den första fattiga, som kommer till huset, sedan ett barn är födt, skall icke hafva mindre bröd än en hel kaka, på det barnet aldrig må sakna bröd.
Om barnet väges, så snart det är kommet till verlden, och sedan väges tre thorsdagsqvällar å rad, så växer det och förökas fort i vigten.
Badvattnet må ej slås ut, sedan det blifvit mörkt, utan hellre stå inne till andra dagen. När det uthälles, bör det kastas högt i vädret, så får barnet långt hår.
Vaggar man med tomma vaggan, så blir barnet skrikigt och otåligt.
Alla kläder ett barn bär, tills det får tänder, böra göras af gammalt, annars blir barnet ”öslitet” (sliter mycket kläder).
Man får ej stiga öfver ett barn, som sitter eller kryper på golfvet, utan att gå samma väg tillbaka, ty eljest stannar barnet i växten.
Lägges en bok på ett nyfödt barns läger, får det lätt för att läsa.
Ett barn får ej äta under det det läser, ty då blir det ”nödnimmet” (får trögt minne).
Man må ej gifva någon ”magtbiten” (sista biten) af det man äter, ty då ger man bort ”magten” (kraften) af hela måltiden.
Sitter man på ”huggkubben”, glömmer man snart alla visor.
Sås ärterna i nedan, så blomma de på en gång och sätta rik frukt; sås de i ny, blomma de hela sommaren och lemna dålig äring.
Om husbonden sjelf sår linet, och hustrun, hvitklädd, åtföljer honom under det han sår, så blifva väfvarna hvita.
Eller ock må hustrun så linet men, innan hon börjar sådden, med stål och flinta slå eld på fem fnöskbitar, af hvilka en lägges i hvarje hörn och en midt i linlandet, så brinner ej linet upp i pörtet.
Hvisslar man i det rum, der mjölk förvaras, så blir det ingen grädde på mjölken.
Man får ej blåsa i ugnsgluggen, när man tänder eld i ugnen, ty då blir det blåsor på brödet.
Går man upp i kyrktornet utan att taga i klockorna, så får man värk i benen.
Går man öfver en graf och har ett öppet sår, så läkes det aldrig.
Skär man naglarna, må man skära i något annat, innan man bortlägger knifven, eljest får man ondt i fingrarna.
Några förebud och märken.
Om en yngling första gången står fadder åt en flicka, och en ungmö åt en gosse, hafva begge lycka i frieri.
Äta en gosse och en flicka af samma bit, blifva de snart kära i hvarandra.
Finner man tre hela rågkorn i en brödkaka, eller en ärtskida med nio ärter, och lägger dessa fynd öfver dörren, så kommer ens tillkommande make att hafva samma dopnamn som den, som först träder in genom dörren.
Man gör af blånor tre små bollar, som läggas bredvid hvarandra i spiseln, och tänker härvid på tre personer, af hvilka man skulle vilja hafva en till make. Med den, hvars linboll brinner sist ner, blir man gift med tiden.
Om man tager ”brusklappen” ur bröstbenet på ett får, som slagtas, och kastar honom i taket, så bli, om han fastnar, de personer gifta, på hvilka man tänker; men faller han ner, så blir ingenting af äktenskapet.
Bränner man hål på sina kläder, tillstundar snart ens bröllop.
Möter "man soporna i dörren, blir man ej gift det året.
Den, som flitigt ”snoppar” ljuset, får en klarsynt make.
Om ett barn skriker, när det döpes, får det stark röst, eller blir med tiden ”argt te sjunga”.
Får ett barn tidigt tänder, betyder det, att det snart får yngre syskon.
Faller något ur munnen, under det man tuggar maten, får man snart spörja lik. Detsamma händer, om man, utan att tänka derpå, går och ”gnolar” på en likpsalm.
Om barnen gräfva gropar nära boningshuset, betyder det, att någon snart kommer att dö i gården.
Visar sig på den nysådda rågåkern någon bar fläck, så får såningsmannen göra graföl, innan rågen skäres, om fläcken är aflång, men barnsöl, om fläcken är rund.
Frustar hästen, när man reser bort, blir man välkommen på det ställe, dit man ämnar sig.
Möter man ett qvinnfolk, när man går på jagt eller fiske, gör man ingen fångst den gången.
Om man får något i Inftstrupen, när man äter, är det någon, som missunnar en maten.
Nyser man, innan man stigit ur sängen, på måndagsmorgon, så träffas man af någon sorg eller förargelse innan veckans slut. Nyser man på fredagsmorgonen, inträffar en ledsamhet innan aftonen.
Kliar det i venstra handen, får man snart en gåfva, kliar det åter i den högra, får man ett kärt handtag.
Reglor för Jägare[4].
När man icke får bössan att träffa, skall man skrufva henne sönder, bit för bit, och lägga alltsammans under en bro, der ett lik frambäres; — eller ock skjuta en skata, taga ut hjertat under venstra vingen, och skjuta med detsamma norrut, så återfår bössan förmågan att träffa.
Träffar hon, men icke dödar villebrådet, så tagas qvistar af nio fruktbärande träd; sedan borrar man hål i en pörtvägg med en torr alpinne; tänder upp en eld och lägger på den de nio qvistarna, och röker så bössan. Eller ock tager man bössan under venstra armen och ”kryper under nackstång” genom tre gärdesgårdar. Hjelper ej detta, så går man en söndagsmorgon i fårhuset, då det ringer samman, och drager bössan tre gånger kring väggarna invändigt ”ansyls” (mot solen), så blir hon ofelbart bättre.
Om bössan klickar, eller någon har tagit elden ifrån henne, så tar man med det ”namnlösa fingret” (ringfingret) på jorden och sedan på krutet i fängpannan, så ger hon säkert eld.
Är bössan ”skämd” eller förgjord, må man tvinga en lefvande orm in i pipan, och afskjuta skottet mot norr, så kommer hon åter i ordning.
Vill man skämma bössan för en annan, så skall man, så snart skottet höres smälla, taga tre steg tillbaka, och vid det tredje upprycka en grästorfva, — så blir hans bössa ohjelpligt förderfvad.
För att bereda sig en varaktig jagtlycka, må man ständigt bära på sig ”sehlrot” eller venstra klöfven af ett svin. Båda medlen lika verksamma.
För att få foglar att sitta stilla, tills man kommer inom håll, skall man taga framdelen af en hufvudskalle på kyrkogården, borra nio hål i den, under det man sitter i kyrkan, ett hål hvar söndag, och när man under jagten blir varse en fogel, se på honom genom ett af hålen, i det man säger:
”Bida mig, eller stupa på nästa qvist,
Som dödar, eller stupa i grafven!
I namn etc.”
Några Botemedel för sjukdomar.
Kallsvulster eller ”flenhus” gå bort, om man låter någon, som är född med tänder[5], bita öfver utväxten.
Den, som fått ”Knarren” (sensträckning), lägger sin arm ”ändlångs” på en tröskel, och tvärsöfver armen läggas tre halmstrån, hvart och ett med tre leder. En person, som ej får vara slägt med den sjuke, afhugger med en yxa i ett tag den första leden på halmstråna, hvarvid den sjuke säger: ”Hvad hugger du mig för?” — “Jag hugger knarr'n ur din arm” — svarar den, som hugger. Detta upprepas tre gånger, en gång för hvardera halmleden, och är naturligtvis ett säkert botemedel.
Ungefär på samma sätt hjelpes ”Stolsteg” (Hordeolum). Den, som plågas häraf, sätter sig på en huggstubbe, eller en stol med tre fötter, under det en annan person, af motsatt kön, ställer sig bakom den sjuke med en trebandad qvast och täljer derpå, i det han säger: ”Jag täljer, jag täljer”. — ”Hvad täljer du för?” — frågar den sjuke. — ”Jag täljer stolsteget ur ditt öga”. — Äfven detta upprepas tre gånger, för att medföra önskad verkan.
Är någon plågad af vårtor, tager han en ärta för hvarje vårta och rullar dem ”ansyls” kring vårtorna och kastar derpå ärterna i en afsides liggande källa. När ärterna äro förmultnade, äro ock vårtorna borta.
Får någon hastigt håll i bröstet, bör han dricka varm mjölk med jernfilspån, skafda af en ”hållhake”.
Kikhostan botas, om man låter det sjuka barnet dricka uppkokt mjölk ur kyrknyckelen.
För gulsot tages en knifsudd kalkgrus, som blifvit skrapadt från norra kyrkoväggen, och gifves den sjuke in.
Torsk hos barn kureras genom att pensla rufvorna i munnen med bläck, som stått i sakristian.
Reformar försvinna, om öfver dem, tre thorsdagsqvällar å rad, ritas en femhörning med foten af en brandring.
Ett hudutslag, som kallas ”utländska elden” (Herpes), bestrykes med en salva, beredd af vådeldskol och modersmjölk.
Bölder gå bort, om man med en syl eller grof nål sticker i ett lik och derpå i bölden. Man kan äfven bli dem qvitt, om man bestryker tre ”skospetor” (skopligg) med varet och inborrar dem i ett växande träd, norr om gården.
På nästan samma sätt kan man befria sig från tandvärk, eller ock så, att man med pinnar, af nio slags ”bärande” träd, petar tänderna så att de blöda.
Några Besvärjelser och Böner.
Att nyttja mot ” Skott”.
För trullskott!
För trädskott!
För skogsskott!
Jag skall göra din verk till men;
Jag sätter dig under stock och sten,
I den skog, der ingen bor;
I den sjö, der ingen ror;
I det haf, dit alla böljor far.
I namn etc.
Att ”stämma” (stanna) blodflöden.
Statt, statt blod!
Som Herren stillade Noë flod.
Det är så fult, att det rinner,
Som de qvinner,
Som baka om Månda'n
Och varpa på Lörda'n.
I tre namn etc.
Att begagna mot Ormbett.
Jesus Krist,
Vår Herre visst,
Har trampat ormsens hufvud.
”Du skall icke bita min' får”, sad' vår Herre.
Genom tre namn etc.
Att få igen stulet gods,
Så hårdt som denna yxa sitter i denna vägg,
Så hårdt skall det ock sitta i ditt bröst,
Till dess du bär igen den ”vara”,
Som du har stulit ifrån N. N.
In nomine etc.
Att ”döfva” (stilla) värk.
Vår Herre Kristus och sancte Pär
Gick öfver vatten och flod.
Han dämde vattnet och döfva' värken;
In nomine etc.
Bön när man går till sängs.
Det går en engel kring våra hus;
Han bär tre förgyllda ljus.
Han har en bok uti sin hand;
Så somna vi i Jesu namn.
En annan.
Tolf Guds englar följa mig i säng:
Två till hand och två till fot,
Två till annor ledamot,
Två mig söfva, två mig väcka,
Två alla mina synder fläcka[6].
- ↑ En qvinna i Bungsätter födde ett barn kort före påsk. Grannarna skulle påskaftonen se till den sjuka, men funno i hennes ställe en stock liggande i sängen. Sjelf var hon till Blåkulla. Hon var ock känd som trollpacka. Sägen från Ö. Nerike.
- ↑ För ett par mansåldrar sedan skulle en skogvaktare, under Hasselfors bruk i Skagershults socken, tidigt en påskmorgon gå ut på fogeljagt. Då han kom på de öster om sjön Toften liggande Stabo ängar, hörde han öfver sitt hufvud ett underligt hvinande i luften. Som gammal jägare kunde han ej återhålla lusten att sända de hemresande trollpackorna ett skott, hvilket hade till följd, att en af resenärerna nedföll ur luften. Vid närmare påseende befanns hon vara en illa känd, för trolldom misstänkt gammal qvinna, “vester ifrån i söcknen”, som för sin Blåkullafärd begagnat “vatthon vid prestgården” till ridhäst. Gumman blef af det äfventyrliga fallet låghalt för lifstiden. Men med skogvaktarens lycka som jägare var det ock för alltid förbi. Meddel. från V. Nerike.
- ↑ Gråen äro de silfverglänsande larverna af en Harkranksart (Sciara Thomæ), som i hundratusental framkräla i en tvärhandsbred och flera fot lång kedja, som ser ut som vore den ett enda ormlikt djur. Kallas i andra landsorter ”Silfskred” och tros utmärka, att silfver ligger fördoldt i jorden, der de krypa fram.
- ↑ De flesta af de här meddelade reglorna i skjutkonsten äro hemtade ur en handskrifven ”konstbok”, som fordom mycket rådfrågades af skyttarna i Öster-Nerike.
- ↑ För många år sedan bodde på allmänningen Axsjöåsen i Qvistbro socken en gammal skogvaktare, som sades vara ”född mod tänder”, Till honom valfärdade hjelpsökande långa vägar, till och med från Småland.
- ↑ Nerike, i hvars östra del denna bön är upptecknad, eger i sitt bygdemål icke något verb, fläcka i sådan bemärkelse, att den här är tillämplig. Sannolikt är ordet det Gottl. fläcka, fläcka af, afbarka; måhända af det fornnord, fletta, blotta, göra bar.