Niagara

Niagara av Johan Nybom

Jag stod på Niagaras öde strand,
förtärd av mina känslors vilda brand;
min inre värld mig tycktes ändå vara
ett ännu mera otämt Niagara.

En kolsvart, stjärnlös himmelskupa låg,
en likduk kastad över fradgad våg,
och åskan tungt på kopparmolnen körde,
men endast jag och nattens gast det hörde.

Allt levande så plötsligt undanvek,
i denna dödens vilda jättelek,
och satan skrattade sä gällt i bergen,
så att det skar och kylde genom märgen.

Så genom hjärtats svarta midnatt kör
förtvivlans vilda spann här innanför,
och lidelsernas djävlar hånfullt skratta,
sig vältrande i brott på lustans matta.

En gång - det är nu mycket längesen -
en salig tro ock i mitt inre sken;
nu otrons hemska mordbrand blott mig lyser,
dess eld min själ förtär, och jag - förfryser.

En gång en fager flicka mot mig gick,
av oskuld rodnande, med himmelsk blick.
Den blicken ljög: - en menlös narr, jag trodde,
att oskuld mera än på ytan bodde.

En mörkrets djävul i en himmelsk hamn,
snart låg hon domnad i en annans famn
och rodnande om ljuva synder drömde
och nöjets bägar till berusning tömde.

Man trallade också för mig en gång
om "evig vänskaps" tro en utnött sång;
den visan var dock icke svår att sjunga,
ty hjärta krävde den just ej, blott tunga.

Du mänsklighet! Vad vill du skryta av?
Du är, vad som du var, en pyntad grav;
din synd du uti dygdens trasa gömmer,
och, skuldfri själv, du likar friskt fördömer.

En raggig ulvaflock, med blick av lamm,
du stryker över hela jorden fram;
av Gud du säger dig ha lånat tycket,
men, med förlov, du felar i det stycket.

Du hycklerska, omkring din nakna blygd
du sveper händigt fikonlöv och dygd,
och sedan inför både Gud och like
du går och pockar på ett himmelrike.

Om här du vore uti en person,
jag skulle dig ifrån en diktad tron
i Niagaras bränning stöta neder
med dina dolda brott och fagra eder!

Och sedan väl jag gömt din usla skam,
jag störtade mig själv i virvelns damm:
hur rysligt skön den stunden skulle vara,
då Niagara uppslök Niagara!