Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/18
| ← Den gamla bondkvinnan |
|
Den stora fågelsjön → |
XVIII.
FRÅN TABERG TILL HUSKVARNA.
Pojken satt vaken nästan hela natten, men mot morgonen somnade han in, och då drömde han om far och mor. Han kunde knappt känna igen dem. Båda två hade fått gråa hår och gamla, rynkiga ansikten. Han frågade vad detta kom sig av, och de svarade, att de hade åldrats så mycket, därför att de hade längtat efter honom. Han blev både rörd och förvånad, för han hade aldrig trott annat, än att de skulle vara glada att slippa honom.
När pojken vaknade, var morgonen kommen med vackert och klart väder. Han åt själv först ett stycke bröd, som han fann i stugan, gav därpå morgonfoder åt både gäss och ko och ställde upp lagårdsdörren, för att kon skulle kunna bege sig till närmaste gård. När hon kom gående ensam, skulle nog grannarna förstå, att det stod illa till med hennes matmor. De skulle skynda upp till ödegården för att se hur den gamla hade det, och så skulle de finna hennes döda kropp och begrava den.
Knappt hade pojken och gässen höjt sig i luften, förrän de fingo syn på ett högt berg med nästan lodräta väggar och en tvärt avbruten topp, och de förstodo, att detta måste vara Taberg. Och på toppen av Taberg stod Akka med Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi och alla sex gässlingarna och väntade på dem. Det blev en glädje och ett kacklande och ett flaxande och ett ropande, som ingen kan beskriva, när de sågo, att det hade lyckats gåskarlen och Dunfin att finna reda på Tummetott.
Det växte skog tämligen högt uppåt Tabergssidorna, men den översta toppen var kal, och därifrån kunde man se vitt omkring åt alla håll. Blickade man åt öster, åt söder eller åt väster, så var det nästan intet annat att se än ett fattigt högland med mörka granskogar, bruna mossar, istäckta sjöar och blånande bergåsar. Pojken kunde inte låta bli att tycka, att det var sant, att den, som hade skapat detta, inte hade gjort sig mycken möda med sitt arbete, utan hade yxat till det i en hast. Men blickade man åt norr, var det en helt annan sak. Här såg landet ut, som om det skulle ha blivit utformat med största kärlek och omsorg. Åt det hållet syntes idel vackra berg, mjuka dalar och slingrande åar ända fram till den stora sjön Vättern, som låg isfri och skinande klar och lyste, som om den inte vore fylld med vatten, utan med blått ljus.
Det var just Vättern, som gjorde det så vackert att se mot norr, därför att det såg ut, som om ett blått skimmer hade stigit upp från sjön och brett ut sig också över land. Lundar och höjder och taken och spirorna av Jönköpings stad, som skymtade fram på Vätterstranden, lågo omsvepta av ljust blått, som smekte ögat. Om det funnes länder i himmelen, skulle de väl också vara så där blåa, tänkte pojken och tyckte, att han hade fått en liten aning om hur det såg ut i paradiset.
När gässen frampå dagen fortsatte sin flyttresa, foro de uppåt den blåa dalen. De voro i det allra bästa lynne, skreko och larmade, så att ingen, som hade öron, kunde undgå att lägga märke till dem.
Nu råkade detta vara den första riktigt vackra vårdagen, som man hade haft i den här trakten. Allt hitintills hade våren gjort sitt arbete under regn och rusk, och när det nu helt hastigt hade blivit vackert väder, fylldes människorna av en sådan längtan efter sommarvärme och gröna skogar, att de hade svårt att sköta sina sysslor. Och när
vildgässen foro förbi fria och muntra högt över jorden, var det inte en enda, som inte släppte vad hon hade för händer och blickade efter dem.
De första, som sågo vildgässen den dagen, voro gruvarbetarna på Taberg, som bröto malm vid själva bergytan. När de hörde dem kackla, höllo de upp med att borra sina spränghål, och en av dem ropade till fåglarna: »Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?» Gässen förstodo inte vad han sade, men pojken lutade sig ut över gåsryggen och svarade i deras ställe: »Dit, där det varken finns hacka eller hammare.» När gruvarbetarna hörde orden, trodde de, att det var deras egen längtan, som hade kommit gåskacklet att ljuda som människotal. »Låt oss följa med! Låt oss följa med!» ropade de. — »Inte i år,» skrek pojken. »Inte i år.»
Vildgässen följde Tabergsån ner mot Munksjön, och alltjämt förde de samma oväsen. Här på den smala landremsan mellan Munksjön och Vättern låg Jönköping med sina stora fabriksanläggningar. Vildgässen foro först över Munksjö pappersbruk. Det var just då slut på middagsrasten, och de stora arbetarskarorna strömmade fram mot fabriksporten. När de hörde vildgässen, stannade de ett ögonblick för att lyssna till dem. »Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?» ropade en arbetare. Vildgässen förstodo inte vad han sade, men pojken svarade i deras ställe: »Dit, där det varken finns maskiner eller ångpannor.» När arbetarna hörde svaret, trodde de, att det var deras egen längtan, som kom gåskacklet att ljuda som människotal. »Låt oss följa med!» ropade en hel mängd av dem. »Låt oss följa med!» — »Inte i år,» svarade pojken. »Inte i år.»
Därnäst foro gässen fram över den vittberömda tändsticksfabriken, som ligger på Vätterstranden, stor som en fästning, och sträcker sina höga skorstenar mot himlen. Ingen människa rörde sig ute på gårdarna, men i en stor sal sutto unga arbeterskor och fyllde tändsticksaskar. De hade öppnat ett fönster för det vackra vädrets skull, och genom detta trängde vildgässens rop in till dem. Den, som satt närmast fönstret, lutade sig ut med en tändsticksask i handen och ropade: »Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?» — »Till det landet, där det varken behövs ljus eller tändstickor,» sade pojken. Flickan trodde nog, att vad hon hade hört bara var gåskackel, men eftersom hon tyckte sig ha urskilt ett par ord, ropade hon till svar: »Låt mig följa med! Låt mig följa med!» — »Inte i år,» svarade pojken. »Inte i år.»
Öster om fabrikerna reser sig Jönköping på den härligaste plats, som någon stad kan inta. Den smala Vättern har höga, branta sandstränder både på östra och västra sidan, men rätt i söder äro sandmurarna nerbrutna liksom för att ge rum för en stor port, genom vilken man når fram till sjön. Och mitt i porten, med berg till höger och berg till vänster, med Munksjön bakom sig och Vättern framför sig, ligger Jönköping.
Gässen foro fram över den långa, smala staden och förde samma oväsen här som ute på landsbygden. Men i staden var det ingen, som svarade dem. Det var inte att vänta, att stadsborna skulle stanna ute på gatan och ropa åt vildgässen.
Färden gick vidare framåt Vätterstranden, och om en stund kommo gässen till Sanna sjukhem. Några av de sjuka hade gått ut på en veranda för att fröjda sig åt vårluften och fingo sålunda höra gåskacklet. »Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?» frågade en av dem med så svag röst, att den knappast hördes. — »Till det landet, där det varken finns sorg eller sjukdom,» svarade pojken. — »Låt oss följa med!» sade de sjuka. — »Inte i år,» svarade pojken. »Inte i år.»
När de hade farit ännu ett stycke framåt, kommo de till Huskvarna. Det låg i en dal. Bergen stodo branta och skönt formade däromkring. En å kom störtande utför höjden i långa, smala fall. Stora verkstäder och fabriker lågo under bergväggarna, över dalbottnen utbredde sig
arbetarbostäder, omgivna av trädgårdstäppor, och mitt i dalen lågo skolhusen. Just som vildgässen kommo farande, ringde en klocka, och en mängd barn marscherade ut led vid led. De voro så många, att hela skolgården fylldes av dem. »Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?» ropade barnen, när de hörde vildgässen. — »Dit, där det varken finns böcker eller läxor,» svarade pojken. — »Ta oss med!» skreko barnen. »Ta oss med!» — »Inte i år, men till året,» ropade pojken. »Inte i år, men till året.»