Nordmön i söder
← Till en ung norrman i Rom |
|
Midsommarnatten vid Arno → |
Näktergal, tystna! Stjernan nyss dog,
Morgonen gryr, det dagas alltre’n.
Klagande vän i doftande skog,
Qväf dina toner! Slumra på gren! —
Slocknande ljud! jag väl er förstår:
Nordmön i söder dröja ej får.
Blånande berg och blånande haf,
Skogar af lager, fikon, oliv,
Speglande flod, som svalka mig gaf!
Aldrig er ser jag mer i mitt lif.
Blommande dal, som tjuste min själ!
Nordmön med sorg dig bjuder farväl.
Uppe vid poln der ligger ett tjäll,
Mossor och ljung der gro utanför:
Der är det skumt från morgon till qväll,
Stormarnas tjut man i midnatten hör.
Der skall den bleka nordlandens mö
Kyla sitt hjertas lågor med snö.
Fjällarnas barn, min vagga ju stod
Högt upp i verldens yttersta hörn:
Norrsken så hemskt der glimma i blod,
Ute på rof gå varglo och björn.
Sydliga, jord! du annat mig gaf,
Här har jag lefvat, der blir min graf.
Purprade skyar! Solgudens spann!
Båden J redan afskedets dag?
Näktergal! du, hvars sång nyss försvann,
Hör jag då aldrig mer dina slag?
Tyst, än en ton — den sista! — farväl!
Minne! blott du kan trösta min själ.