Väl längtar du åter till fädernas strand,
mitt hjärta: du slår så oroligt,
när barndomens minne dig viskar ibland
om hembygdens dalar förtroligt.
Förgäves du ångrar den brännande lust,
som gäckande drev dig till främmande kust
från hembygdens skogar och dalar.
Vad drömde du väl om den främmande jord?
Vad sökte du fjärran i söder?
Ack, sökte du hjärtan? Fanns det ej i nord?
Var fann du väl trognare bröder?
Vad diktade hoppet, vad brände din håg,
vad såg du i söder, som icke du såg
i hembygdens skogar och dalar?
Jag minnes min hembygd vid dånande flod,
där molnen sig vila på fjället,
där åldriga skogen mot stormarna stod,
en grönskande sköld kringom tjället,
där livet var oskuld, där friden blott log,
när solen rann opp eller nattvakan slog
i hembygdens skogar och dalar.
Väl sover min fader; det sjungande hav
vid grönskande strand honom söver,
och björkarna gro kring den älskades grav
och fläta sitt skuggvalv däröver.
Men fädernetjället, det blommar dock än,
och moder och vänner mig mana igen
i hembygdens skogar och dalar.
Jag kommer, jag kommer väl fjärranifrån
en gång till att famna er åter.
Dock — kanske för sent står den enslige son
vid gravarnas runor och gråter
och står då förskjuten, där älskad han var,
och klagar vid minnet av forntida dar
i hembygdens skogar och dalar.
