Nyss sågs ett sken, vid nattens dimma,
ur gravens mörka vinklar glimma,
och dödens täcken hänga ner:
en klagosång kring templet hördes
vid ögats gråt, som ömt upprördes,
att röra hjärtat ännu mer.
Vid detta sken, som tungt sig tände,
fann mänskligheten sitt elände
och högmodet sin ärestod:
den armas stoft låg vid den rika,
en krymplings ben och knotor lika
med fordom skönsta kött och blod.
Förborgat här för bästa snille,
de fria konsters sorgsna gille
satt inom denna griftevall,
där på sin duk, med fåll och knuten,
Apollo fann sin pensel bruten,
och mästarn vid sin tavla kall.
Kom, vandringsman, lyft upp ditt öga
med helig rysning till det höga,
och vid en stilla sinnets drift
besinna tidens bråk och möda,
och vill du minnas denna döda,
så läs ock denna minnesskrift:
Här vilar sig från svåra tider
en man, vars rykte sig utsprider,
så länge snillen äro till.
Han dog, en värdig far och maka.
Nu, vandringsman, vänd om tillbaka:
beröm och lasta, hur du vill!
