»O, vor' jag rik!» så bad jag mången gång,
Då jag ännu var knappast alnen lång.
O, vor' jag rik! så blef jag officer
Och finge sabel, plymer, gulfbandtler.
Den tid väl kom, då jag blef officer;
Men rik, det blef jag likväl ej, dess värre,
Mig halp Vår Herre!
Så ung och glad jag satt en aftonstund,
En sju års flicka kysste då min mund;
Ty jag var rik på sagor, äfventyr,
Fastän på pengar just en fattig fyr.
Men barnet nöjde sig med äfventyr,
Då jag var rik, men ej på guld, dess värre,
Det vet Vår Herre!
»O, vor' jag rik!» är än till Gud min bön.
Nu sjuårsflickan är en mö så skön;
Hon är så täck, så klok, så hjertegod,
O, att mitt hjertas saga hon förstod,
Att hon som förr — jag menar, vorä mig god!
Dock är jag arm och derför tyst, dess värre,
Så vill Vår Herre!
O, vor' jag rik på tröst och sinnesfred,
Jag skrefve ej min sorg i rimslut ned!
Du, som älskar, om du mig förstår,
Läs detta, som en dikt från unga år
Det är dock bäst, om du det ej förstår;
Ty jag arm , min framtid mörk, dess värre,
Välsigne dig Vår Herre!
