Jag är född vid gamla Sveriges kust,
där den stolta skutan går,
och den stolta sjöman var min lust
från jag blott var sjutton år.
Men första gång han gick ombord,
kysste han mig öm och huld
och han sade vänligt dessa ord:
Du är allt mitt hjärtas guld.
O Susanna, gråt icke för din vän,
men bliv mig alltid städse trogen,
till jag kommer hem igen!
O Susanna, gråt icke för din vän,
men bliv mig alltid städse trogen,
till jag kommer hem igen!
På den långa resan drog han bort,
jag satt ensam. O, min skatt!
Och när vädret, det var riktigt hårt,
låg jag vaken mången natt.
Men när tåren bittert flöt på kind,
kom min sjöman hem i hamn
och så sjöng han med ett nöjsamt sinn',
då han tryckte mig i famn:
O Susanna, gråt icke för din vän!
Jag gungat har uppå böljan blå,
och här har du mig igen.
O Susanna, gråt icke för din vän!
Jag gungat har uppå böljan blå,
och här har du mig igen.
Och så talte vi så månget ord,
vi förglömde storm och blåst.
Men en dag han sa': Min tös jag tror,
vi behöver snart en präst.
Jag får ta en tur på två års tid,
men är lyckan med din vän,
kommer jag med rik'dom åter hit,
och vi gå till prästen hän.
O Susanna, gråt dock ej för mig!
Jag går till Kalifornien
och gräver guld till dig.
O Susanna, gråt dock ej för mig!
Jag går till Kalifornien
och gräver guld till dig.
I ett litet hus vid kusten bor
vi som lyckligt äkta par;
han kom hem igen, han höll sitt ord,
fyra raska barn vi har.
Han går icke mer på resor, nej!
Men när stormen rasar vild,
han till barnen älskligt trycker mej
och så säger han så mild:
O Susanna, mitt allt, min fröjd och lust,
där finns ej man så glad som jag
på hela Sveriges kust!
O Susanna, mitt allt, min fröjd och lust,
där finns ej man så glad som jag
på hela Sveriges kust!
