1.
O store Gud, när jag den värld beskådar,
Som du har skapat med ditt allmaktsord,
Hur där din visdom leder lifvets trådar,
Och alla väsen mättas vid ditt bord;
Då brister själen ut i lofsångsljud:
O store Gud! O store Gud!
Då brister själen ut i lofsångsljud:
O store Gud! O store Gud!
2.
När jag betraktar himlens höga under,
Där gyllne världsskepp plöja etern blå,
Och sol och måne mäta tidens stunder
Och växla om, som tvenne klockor gå;
|: Då brister etc.
3.
När jag hör åskans röst i stormen brusa,
Och blixtens klingor springa fram ur skyn;
När regnets kalla, friska skurar susa,
Och löftets båge glänser för min syn;
|: Då brister etc.
4.
När sommarvinden susar öfver fälten,
När blommor dofta invid källans strand,
När trastar drilla i de gröna tälten
Vid furuskogens tysta, dunkla rand;
|: Då brister etc.
5.
När jag i bibeln skådar alla under,
Som herren gjort se'n förste Adams tid,
Hur nådefull han varit alla stunder
Och hjälpt sitt folk ur lifvets synd och strid
|: Då brister etc.
6.
När jag hör dårar i sin dårskaps dimma
Förneka Gud och håna, hvad han sagt,
Men ser likväl, att de hans hjälp förnimma
Och uppehållas af hans nåd och makt;
|: Då brister etc.
7.
Och när jag ser hans bild till jorden sväfva
Och göra väl och hjälpa öfverallt;
När jag ser satan fly och döden bäfva
För herren i förklarad korsgestalt;
|: Då brister etc.
8.
När tryckt af syndens skuld jag faller neder
Vid herrens fot och ber om nåd och frid,
Och han min själ på rätta vägen leder
Och frälsar mig från all min synd och strid;
|: Då brister etc.
9.
När slutligt alla tidens höljen falla,
Och i åskådning byter sig min tro,
Och evighetens klara klockor kalla
Min frälsta ande till dess sabbatsro;
|: Då brister själen ut i lofsångsljud:
Tack, gode Gud! Tack, gode Gud! :|
