IV.
Är nu fåfängt litet wärdt:
Ho wil ha't så mycket kärt?
1.
Hwad är dock werldens wäsende?
En skugge, som utan kropp är kroppen lik.
Thes härlighet? utwärtens glittran, inwärtes slättja:
Skenfagert ögneprål, får städs gnagand' hjertemask.
Thes höghet? en ljungeld, som blixtrar högt i luften blå;
men straxt man efterser,
Så är han slaner,
Thes glans ej synes mer.
7.
Hwad är dock människans lefwerne?
En drömning, som mycket tycks, men inte är.
Thes fägring? en regnboge, som färglik prålar;
Men til sit wäsende är sken i wattusky.
Thes lycka? et kull'rhjul, som hwälfwer osz som snarast up:
Men bärs så litet wid, at thet sig hwälfwer om,
Så är man fallen wid.
8.
Hwad är wårt förehafwande?
En barnalek, som buldrar stort, sjelf intet wärd.
Wår åhoga? et darrand' aspelöf,
som aldrig stilla finns, til thes thet bleknar bort,
Och äntlig faller af.
Stor ägor? smått barnwerk, hwars minsta mohn wi fägnom högt;
Men straxt thet illa far ell' från osz kommer bort,
wårt mod bedröfwat är.
