Om ägoskilnader/Ägoskilnader i allmänhet
| ← Inledning |
|
Om de i lag bestämda Ägoskilnader → |
I.
Om Ägoskilnader i allmänhet.
Grunden och upphofvet till all äganderätt är menniskans naturliga och medfödda rättighet att fritt råda öfver sitt eget arbete. Närmaste följden häraf är att menniskan äger rätt att ensam råda öfver de materiella ting, uti hvilka hon nedlagt producten af ett förflutet arbete. Användes arbetet på jordens odling eller för att på ett eller annat sätt tillgodogöra dess naturliga krafter, så blef det jemväl en naturlig följd, att man ägde rätt att ensam råda öfver sjelfva grunden, så vida det på annat sätt ej var möjligt att utöfva sin äganderätt till den med jorden förenade producten af arbetet, och häraf uppkom således jordäganderätten, hvilken oegentliga benämning ursprungligen ej ville säga annat än äganderätt till det i jorden nedlagda och dermed förenade arbetet.
Enligt naturrätten bestämmes således omfånget och gränserna för jordägarens område endast af det i jorden nedlagda arbetet eller, såsom det i våra gamla lagar kallas, af häfden. Stundom satte naturen bestämda och oöfverstigliga gränser för odlarens arbete, såsom då odlingen var belägen vid hafvet, stora sjöar eller berg[1]. I annat fall, och då odlingarne med folkmängdens tillvext allt mer utvidgades, satte grannens lika naturliga rätt att fritt råda öfver sin odlade mark en gräns för jordegendomens vidare utsträckning. Det återstod då ej annat än att genom öfverenskommelse bestämma gränsen mellan de bägge områdena, och beteckna den på ett sätt, som kunde för framtiden undanrödja allt tvifvel och ovisshet. Ofta hände ock, att mellan den odlade jorden funnos större eller mindre trakter af oländig eller ännu ej uppodlad skogs- och betesmark (fälad, löt) eller mindre sjöar och vattendrag. Dessa trakter och vatten, som ursprungligen ej voro någons egendom (res nullius), begagnades såsom sådana af ägarena till den kringliggande odlade jorden, till dess ett stegradt anlitande af skogens eller vattnets alster framkallade behofvet att, på ett eller annat sätt efter vissa grunder, bestämma jordägarenas ömsesidiga rätt att begagna dem[2]. Antingen aftalades då, att marken skulle vara en gemensam egendom för alla kringboende, såsom vanligtvis fallet var med skogarne, dem en hvar skulle äga att fritt begagna, men blott till sitt eget behof, eller ock stadgades vissa gränser för de områden, som en hvar af de kringboende ägde att disponera, och detta företrädesvis i vatten och vattendrag. Hvad som vid en sådan öfverenskommelse eller delning gillades såsom rättvist och billigt, antogs äfven och lades till grund vid en annan. Häraf uppkom seden att följa samma grunder vid alla dylika tillfällen. Af seden blef lag, och vi finna derföre, att lagarne för dessa fall och i synnerhet sådana, då gränsmärken ej kunde begagnas eller ännu, då lagen skrefs, ej kunnat ifrågakomma, innehålla noggranna föreskrifter för bestämmande af gränserna till särskilda ägoområden eller för grannars rätt till odelad mark. Sättet, hvarpå gränserna i slika fall betecknades, röjer ock nogsamt att bestämmelserna haft sitt ursprung från aftal i en långt äldre forntid, då folket mätte afståndet med dagsresor, ljudet af en ropandes röst eller den rymd, som ett kastadt spjut kunde genomfara[3].
Det är dessa i lagarne förekommande bestämmelser om ägoskilnader som måste rådfrågas, då man vill undersöka lagstiftningens utbildning rörande äganderättens omfång och medlen till dess betryggande, samt huruvida och hvilka förändringar i grundsatserna under tidernas längd gjort sig gällande. Vi vilja derföre följa dessa bestämmelser på spåren från början till närvarande tider och iakttaga dervid den indelning och ordning, hvartill lagarne gifva anledning; nemligen efter olika slag af possessioner.
- ↑ I våra lagar omnämnas ej dessa naturliga gränser för äganderätten, men i 845:te §. af Allgem. bürg. Gesetzbuch für Deutsche Erbländer der Oestr. Monarchie, 1811, heter det: Flüsse, Berge und Strassen sind natürliche Gränzen.
- ↑ Ehuru denna de kringboendes genom occupation förvärfvade rätt att med andras uteslutande nyttja och bruka skog och ouppodlad mark redan tidigt i lagstiftningen öfvergick till äganderätt, var det likväl och är ännu enligt gällande lag en väsentlig skilnad emellan äganderätten till dylik jord och äganderätten till den odlade och omgärdade jorden eller sådana producter, hvartill äganderätten genom derå nedlagdt arbete (specification) blifvit förvärfvad; en skilnad som hade sin orsak deri, att den förra äganderätten ej grundade sig på något i jorden nedlagdt eller dermed förenadt arbete. Sålunda kallas olofligt tillgrepp af annans växande skog endast åverkan, det tillgripnas värde må nu vara huru stort som helst, och i folkets ögon anses ej dylikt tillgrepp för något brott eller ens skamligt och vanhederligt. Skogsåverkan anställes i hemlighet icke derföre att man vill dölja en skamlig gerning, utan blott för att undvika åtal och thy åtföljande böter. Deremot stämplas den, som olofligen tillgripit ett lass ved i annans skog med samma nesa och vanära som drabbar hvarje annan tjuf, fastän ägarens förlust och ingreppet i äganderätten här kan vara vida mindre. Ehuru numera de flesta af rikets egendomar genom köp eller byte kommit ur första odlarens hand, och äganderätten till skog och ouppodlad mark, så vida dessa vid egendomsköp uppskattats till något värde, sålunda lika med den odlade jorden blifvit förvärfvad genom utbyte mot producten af förflutet arbete, qvarstår dock samma skilnad i lagens ansvarsbestämmelser, och i folkets tänkesätt är skilnaden vida större. Många år torde ock förflyta, innan sed och lag, äfven med dess närvarande milda ansvarsbestämmelser, kunna förlikas. Så helig och djupt rotad var arbetets rätt hos Germanen, att ej en gång en lagstiftning, som varat och tillämpats i mera än 500 år, förmått utrota det ursprungliga om ock numera förvirrade begreppet, att endast arbete är källan till äganderätten.
- ↑ Cnf. HelsL. VB. 15; ÖGL. BB. 18: 2, 3, se längre fram om allmänningar, der innehållet af dessa lagrum finnas anförda.