Om Stockholms stads handel

Stockholms Stads Historia, från stadens anläggning till närwarande tid av Nils Lundequist Angående Stockholms Stads Handel, Handtwerkerier, Slöjder och Näringar.

Om Stockholms Stads Handel är första kapitlet i tolfte avdelningen av andra delen av Stockholms Stads Historia, från stadens anläggning till närwarande tid, utgiven av Nils Lundequist på Zacharias Hæggströms förlag 1828.

Wikipedia har artiklar om Nils Lundequist och Zacharias Hæggström.

Om Stockholms Stads Handel

1. §.

Swenska handelns tillstånd i forntiden fordrar sin egen afhandling. Till en historia derom är af Ingenieuren Modéer ett försök utgifwet, som, jemte hwad, i Rikets allmänna häfder, flera skrifter och strödda underrättelser, är antecknadt, tjenar i detta ämne till upplysning; hwaribland om Sweriges fordna österländska handel, i anledning av Arabiska penningar, funna i Swensk jord, CancelliRådet G. Adlerbeths Inträdestal i Kongl. Witterh. Akadem., 1786, innehåller en särskild afhandling.

Utan att för mycket ingå i ämnen, som höra till allmänna Rikshistorien, bör man ej förbigå de omständigheter, i anseende till rikets handel, hwari Stockholms stad tager en stor och märklig del, och hwilka utwisa, hwarmed handeln förnämligast drifwes och utöfwas.

Bergshandteringen i Swerige leder sin ålder från hedentima. Under 14:hundradetalet och början af det derpå följande, finnes silfwertillwerkningen här i riket warit i sin största höjd, då, af de rika malmer wid Sala silfwerwerk, utbringades 20,000 marker årligen, som äfwen, under K. Gustaf I:stes tid, bibehöllos till 15 à 20,000 marker. Inan denna Konungs tidhwarf woro koppar- och jern-tillwerkningarne ej så betydliga, som de sedan blifwit, genom den omsorg, hwarmed de af öfwerheten nådigst blifwit omfattade.

K. Carl IX war en grundläggare till bergsbrukens uppkomst och förkofran. Han uppehöll sig tidtals i bergslagen och skall äfwen sjelf laggt hand wid grufarbetet. Stora Kopparbergs grufwa kallade han sin skattkammare, och skall Konungens tingsstuga ännu qwarstå i Fahlun.

I K. Gustaf Adolph hade Swenska bergshandteringen en beskyddare, som på allt sätt sökte utwidga och förbättra densamma; hwilket i dess efterträdares, Dr. Christinas, tid widare stadgades, genom då widtagna anstalter och kloka författningar.

Koppartillwerkningen utgjorde då, wid Stora Kopparberget, några och 20,000 skeppund, och jerntillwerkningen ökades äfwen i betydlig måtto. Bägge dessa delar anses ock utgöra Sweriges hufwudnäring och första handtering. Längre fram skall wisas rikets hela jerntillwerkning, i synnerhet exporten deraf från Stockholm.

Denna stads in- och utrikes handel, sedan sjöröfweri och wikingafärder icke mer, efter en från hedendomen framfluten tid, ansågos som ett hederligt näringsfång, utan upplysning och fogligare seder gifwit Swenska folket ett annat lynne och hog för fredliga yrken, fordrar här något slags beskrifning, ehuru otillräckliga underrättelser derom, för de äldsta tider tillbaka, äro att tillgå.

Att Stockholm warit en känd handelsort, redan på 900:de talet, såsom Björner förmenat, förekommer så mycket mindre troligt, som Stockholm först i Knut Erikssons tid kan anses såsom en ringa och obetydlig köping, dit Sigtuna borgare, omkring 1187, flyttade ifrån deras då uppbrända och förstörda stad.

Genom Lübecks och Hamburgs ingångna förening, 1241, att gemensamt freda Öster- och Nord-sjön för sjöröfware, till en gemensam och säkrare sjöfarts och handels idkande, eller det så kallade Hanseatiska Förbundet, som, tid efter annan, biträddes af flera kring nämnde haf belägna städer, öppnades först tillfället till en mer utwidgad handel i Norden, hwilken handel, inan Stockholm anlades och äfwen sedermera, bestriddes af förenämnda städer, i synnerhet af Wisby på Gottland; men om handeln den tiden på Swerige kan man dock ej göra sig någon stor tanka, då behofwen woro ganska inskränkta, städerna af föga betydenhet, grufworna få, utom Kopparberget och Sala silfwergrufwa, och all slöjd nästan okänd.

Hwad historien i sednare tider förmäler om Sweriges handel i allmänhet, angår Stockholm tillika, såsom: om Hansestädernas inkräktade förmåner; deras inflytelse på Sweriges öden och politiska händelser; om deras tullfria och med mycken benägenhet ansedda införsel af salt, win, öl, kryddor, matwaror, kläder och tyger samt träd- och jordfrukter, emot betalning med Swenskt jern, silfwer, koppar och bly, tjära, timmer och allehanda foderwerk, m. m.

I Riksföreståndaren Birger Jarls Bref, af d. 20 Juli 1261, gafs Hamburgarne lika frihet med Lübeckarne här i riket.^[1]

Om en tillämnad handelstractat imellan Birger Jarl och K. Henrik III i England, nämner Botin i Birger Jarls Lefwerne (p. 222). En ny bekräftelse på sina handelsfriheter bekom Lybeck äfwen af honom, förmodligen under Erik Erikssons regering. En uppkommen oenighet bilades, och förtroendet återställdes, hwarpå Lübeckarne, som hitförde waror, blefwo från all tull och afgift frikända. De af dem, som här wille bygga och bo, skulle styras efter Sweriges lag och såsom Swenskar anses, emot det att Swenskar hos dem på samma sätt bemöttes.^[2] Dessa älskade Lübeckare skola ock, 1303, fått Riksföreståndaren Torkel Knutssons frihetsbref, att handla på Novogrod, sedan han bemägtigat sig inloppet till samma ställe; hwilken handelsfrihet K. Birgers bröder, Hertigarne Erik och Waldemar, äfwen sedermera, 1312, dem förunnade.^[3]

Det förtjenar uppmärksamhet, att, i Stockholms stads Privilegier, gifna d. 7 Maj 1436, af rikets församlade råd och män, och först af Sten Sture den Äldre, till hela sitt innehåll, d. 9 Maj 1494, stadfästade, nästan ingenting nämnes, som angår handelns beskydd och uppmuntran, hwartill orsaken förmodas wara, att Hansestäderna woro af handeln helt och hållet i besittning och redan derå egde tillräckliga privilegier. Det enda, som, i nämnde Stockholms stads Privilegier, synes i någon måtto angå handeln, är 1 §. "Att Stockholms stad hafwer och eger, till ewerldelig tid, Wågen och Klädeshuset, med deras renta"; hwilket, i påföljande tiders Privilegier, ofta blifwit upprepadt, och hwaraf den uttydning göres, att Klädeshuset war den enda krambod, som då fanns i staden, och Wågen åter ett dylikt upplagsställe eller magasin af victualiewaror, bägge i den monopoliska afsigt af utländningarne, att kunna stegra priset på sina waror efter behag, då ingen täflan hade rum.^[4]

Näst före och i början af K. Gustaf I:stes regering, blef den föreskrifna författningen, att ifrån Klädeshuset ingen försäljning måtte ske, utan i hela stycken, under Hansestädernas handelsstyrelse, så åsidosatt, att Klädeshuset ej widare nyttjades; hwarföre Konungen, i de nya, för Stockholm, år 1529, utfärdade Privilegier, öfwerlemnade till Borgerskapets behag, att åter upprätta detsamma och till stadens nytta anwända den deraf wanligen flytande inkomsten.

I K. Gustaf Adolphs tryckta patent d. 26 April 1614, förordnades, till förekommande af alla tullförsnillningar, att alla waror, som infördes, det ware sig sammet, siden, ylle eller linne, eller hwad namn det helst hafwa kunde, skulle strax på Klädeshuset föras, för att med kronans stämpel tecknas, på det ej något ostämpladt gods måtte egas och försäljas. Staden förlänades sedan med inkomsten af Klädeshuset, dock att förenämnda patent noga efterlefdes, och att inkomsten af stämpelpenningarne ej afhändes till enskilda personers gagn och nytta, utan anwändes till stadens förmån, såsom en ewerldelig egendom (Öppna Br. d. 4 Juni 1621).

Om Stockholm, i anseende till handel och rörelse, hade någon förmån af utländningars och i synnerhet Tyskars antagande till borgare, så torde den öfwerdrifna wälwilljan emot dem, och den ynnest för fremmande, som af ålder blifwit räknad Swenska folket till last, ibland andra orsaker till landets olyckor, äfwen hafwa bidragit att öka deras tilltagsna fordringar, djerfwa anspråk och otillbörliga förhållanden; hwaraf det, af Hättebröderna, 1389, på Käpplingen (Blasiiholmen), föröfwade grufliga mord på Stockholms infödda borgare är ett rysligt bewis.

Sent omsider blef dock den författning, 1470, widtagen, hwarigenom stadslagens stadgande, om halfwa delen af utländska Borgmästare och Rådmän i städerna, såsom förut är förmäldt, upphäfdes, med förordnande tillika, att Magistraterna skulle helt och hållet bestå af Swenska män.

Såsom ett bewis derpå, att Stockholm i äldre tider idkat en betydlig handel, anföres wäl, att K. Erik af Pommern, som nedsteg från thronen, för att blifwa en owärdig kapare i Östersjön, skall, 1446, borttagit sju staden tillhöriga skepp, lastade med koppar, jern och annat gods;^[5] men att handeln ej kunde winna någon stadga och skick, till rikets sanna fördel, war nästan icke möjligt att hoppas, så länge munkarne utarmade landet, samt rikets mynt och redbarheter bortslösades för aflat, i skatter och afgifter till påfwen, till klosterbyggnader och på pilgrimsresor, m. m. En af wår tids häfdatecknare säger härom: att den andeliga handeln satte riket i så stor underbalance, att de försigtigaste mått wid den werldsliga hade deremot warit otillräckliga.^[6]

Efter ett uppkommet missförstånd med Lübeckarne i Sten Stures tid, i anseende till lemnadt understöd åt Danmark, förnyades dock freden med dem 1486. Huru ogerna Lübeck wille skiljas wid den förmånliga Swenska handeln, inhemtas lätt af dess williga understöd i kriget med Konung Hans. Sedan freden imellan honom och Lübeck war aftalad, inställdes wäl handeln directe på Swerige; men det enskilda interesset förmådde dock Lübeck, 1509, att sända till Stockholm 18 skepp med gewär, salt, korn, kläde och flera waror, hwaruti de af Hansestäderna dock icke ingingo, som funno bättre sin räkning wid Danska handeln.^[7]

De ständiga krig och oroligheter, som riket måste widkännas, inan Danska oket blef sönderbrutet, hade för Swenska handeln och sjöfarten de swåraste följder, i synnerhet för hufwudstaden, som tidt och ofta, än af Danska Konungar, än af inhemska fiender, belägrades samt med eld och swärd hemsöktes. Imellertid, och så länge Lübeckarne styrde Swenska handeln, woro de uppmärksamma, att hindra all medtäflan i den delen, samt missbrukade ofta, både såsom förlagsmän för bergsbruken, och genom sina köpswenner och utliggare i städerna, de dem förunnade friheter och privilegier.

Konung Christiern hade, genom eröfringen af Stockholm, knappt hunnit göra sig försäkrad om besittningen af riket, förrän han der lät fasttaga alla Hanseatiska köpmän och förbjuda all handel med fremmande städer, i synnerhet Lübeck. Detta torde, jemte omtankan för egen fördel, hafwa bidragit till det bistånd, som Lübeckarne gjorde Konung Gustaf; på hwilket biträde rikets frihet, i det ögonblicket, kanske hwilade. Stadfästelsen på deras handelsfriheter, förmåner och rättigheter blef således ett wedermäle af rikets tacksamhet, och deras utwidgande, med uteslutande rätt för andra, en nödwändighet, då riket ej kunde godtgöra deras fordringar.^[8]

Hwad om Stockholms handel och Borgerskap i synnerhet kan anmärkas, sedan Konung Gustaf I började att wälbetänkt widtaga mer werksamma och bidragande författningar till upphjelpande af rikshushållningen, bör här först nämnas, att, som Borgerskapet i Stockholm, genom Christierns bödelslika framfarande, war så medtaget, och staden, på trogna män och borgare, så utblottad, att, såsom orden lyda, hwart annat hus låg öde; så nödgades Konungen äska några borgare af hwar köpstad, att sig i Stockholm nedsätta, der bo och bygga.^[9]

Inan Konungen dog, woro i Stockholm 209 handlande samt 113 handtwerks- och näringsämbeten.^[10]

De för Lybeck tillökta handelsrättigheter, hårda och olideliga, men af nödtwång tillskapade,^[11] warade allenast twänne år, då ett ingånget handelsfördrag med Holland äfwen öppnade Stockholms hamn, till en mera förmånlig och widsträckt utrikes rörelse, i början förnämligast med skogarnes afkastning, såsom master, spiror, läkter, sågstockar och wed, som utfördes äfwen från Stockholm.^[12]

2. §.

Några särskilda och spridda anteckningar om Stockholms handel tillåta icke att här afhandla hwarje ämne med den widlöftighet, som fordras till en fullständig historia.

Det företräde, Stockholm hade i handel och rörelse under Konung Gustafs tid, framför alla andra Swenska städer, bestyrkes af en, på inkommande waror, uppsatt lista, innehållande: att till Stockholm, endast ifrån den 12 Juni 1540 till den 24 Jan. 1541, inkommit utländska waror, till ett wärde af 49,231 mark, salt derunder icke inbegripet, ej heller humla, 416 säckar; men ingen spannmål hade den tiden utifrån blifwit dit införd.^[13] Konungen nödgades likwäl ofta wisa, huru litet begrepp man gjort sig om en rätt handel; huru man, till exempel, köpte en last jern för 40 mark, men sålde den till utländningen för 33 och tog sin skada igen på medborgaren, då de inkomna warorna utsåldes; huru myntet utfördes, och hwad skilnad det wore, att wara utländningens commissionaire eller wara sin egen man ^[14] (Kongl. Patentet den 15 Jan. 1539. Articlar den 8 Dec. 1539. Bref, den 18 Apr. 1550).

Det synes i äldre tider warit en antagen princip, att gynna Stockholms stad på andra städers bekostnad. Åtskilliga politiska afsigter torde hafwa föranledt till wissa författningar och inskränkningar, hwilka sedermera blifwit åberopade såsom privilegier och oryggliga lagar, fastän de icke wäl kunnat förenas med allmänt bästa.

Af sådan beskaffenhet är förmodligen Östhammars och Hernösands förklarande för olaga hamnar, hwarest all handel förbjöds, såsom ländande Stockholm till förfång. Man har trott ändamålet dermed warit, att hindra tullförsnillning; men sannolikare förekommer, att Konung Christiern I, under återfärden till Danmark, på Stockholms stads ofta förut förda klagan öfwer andra städers handel, dermed sökt att stärka sitt anhang och skaffa sig ett större medhåll i hufwudstaden, då han tillika förlänade dess borgerskap en förut förment frihet, att, lika med uppstäderna, idka handel i Dalarne (Öppet bref, daterat Djurhamn den 24 Augusti 1461).

Då Sten Sture, i strängaste måtto, förbjöd Östhammar, Ulfsby, Gefle och Raumo borgare all utrikes seglation, Stockholm till förfång (Ö. Br. S. Laurentii dag, 1502), deltog icke allenast Borgmästare och Råd i Stockholm i öfwerläggningen derom, utan Danskarnes hot och krigsrustningar fordrade ock, å Sturens sida, att försäkra sig om hufwudstadens tillgifwenhet, som redan rönt och, i wådliga tider, hade så mycken anledning att wänta uppmuntringar af inkräktaren. Det undföll ej heller Konung Gustaf I:s uppmärksamhet, att finna den skada och förderf, riket måste widkännas, genom de söndringar och delade interessen, som ofta, imellan de styrande och hufwudstaden, gifwit anledning till olika handelsförfattningar (Stockholms stads Privilegium 1529). Då Konungen, 1543, stadfästade den förening, som Stockholms stad ingått med städerna Arboga, Köping, Westerås och Örebro, angående deras handel och köpenskap, skedde det till behaglig tid och på försök: förbehållande sig, att, om i framtiden något bättre sätt och skäl kunde påfinnas, köpstäderna i riket till allmän nytta ländande, det då skulle stå i hans kongliga magt, att sådant förbättra och förändra (Öppna Brefwet, Söderköping den 23 Juli 1543).

Då Stockholms stads Borgerskap beswärade sig deröfwer, att en hemlig utskeppning af victualier och andra waror, som utfördes af städer och allmoge, förorsakade dyr tid, åsyftades dermed en inskränkning i städernas fria handel i Norrbotten, hwilken ock blef förbjuden att brukas i Östersjön, till andra städer än dem, som under Sweriges krona lydde, allenast att de i Hudikswall måtte, till behaglig tid, låta löpa ett eller twå deras skepp till Westersjön. Och, eftersom framdeles en ständig fred med Ryssen war att förmoda, äfwensom att Rysska handeln i Narwa kunde komma till sitt fordna bruk igen, så wille Konungen så laga och låta beställa, att dess trogna undersåter, helst i Stockholm, ett märkligt gagn af samma Narviska seglation och Rysshandel skulle erhålla, så att Stockholm, i framtiden, med de förnämsta Tyska städer wid Östersjön skulle kunna liknas.^[15] Handeln war dock ännu, i slutet af Konung Johans lefnad, i det skick, att flera gånger på Rådhuset i Stockholm tillsades, att de, som förde inländskt gods från riket, skulle ock föra godt gods in uti riket, och de, som införde sten, sand och ballast, skulle ock föra sådant ut igen.^[16]

Oaktadt hwad Konung Sigismunds Privilegier för Stockholms stad, 1594, innehöllo om Norrländska städernas inskränkta handelsrättigheter, till förmån för Stockholm, förunnades dock, i Handelsordinantien samma år, ej allenast uppstäderna i Mälaren, att fritt segla med deras egna skepp genom Söderström och icke i Stockholm blifwa hindrade eller platsade, utan Gefle fick äfwen tillstånd, att segla utrikes med sina skepp och oförbjudna waror; men fremmande förbjöds att segla dit. Samma rättighet förunnades ock Hudikswall och Hernösand. Till de gamla laga hamnar i Norrbotten måtte alla sjöstäder i riket segla; men Stockholm, Gefle och Öregrund till Wester-Norrländska hamnarne och Mustasari, nu Wasa.

Den 8 April 1594, protesterade Borgmästare och Råd samt hela menigheten emot de nybyggda Norrlands städer, som, Stockholms stad till skada, emot lag och deras gamla Privilegier, tillkomna woro. Detsamma hade ock stadens utskickade gjort wid kröningen, innan de, å stadens wägnar, satte under sina sigill.^[17]

Det skulle medföra en nog tröttsam widlöftighet, att här upprepa alla sednare författningar, resolutioner, privilegier och handelsordinantier, som, i något mål, kunde angå detta ämne. Sedan rikets nytta, undersåters jemnlika rättigheter, handelns förändrade skick, i ett mer upplyst tidhwarf, fordrade sådana förändringar, som härutinan i författningarne redan woro både förutsedda och nödwändiga; så kom detta angelägna och riksgagneliga hushållsmål under Rikets Ständers ompröfwande, wid 1762 och 1765 årens riksdagar. Sjöstädernas friare sjöfart, till alla inrikes och äfwen i Östersjön belägna utrikes hamnar (af hwilka en del långt före Stockholms grundläggning warit priviligierade på en oinskränkt handel), blef då bifallen och tillåten, i så måtto, att ej allenast samtliga rikets uppstäder, så wäl de wid Öster- och Westersjön, som Mälaren och Hjelmaren belägna, erhöllo en fri inrikes sjöfart och upplag, att till hwad ort, som under Sweriges krona lydde, få afföra sina saluwaror och åter derifrån obehindradt föra sina behof; utan ock, att Finska städerna Björneborg, Nystad, Raumo, Nådendal, Ekenäs och Borgo måtte, jemte friheten att segla med träkäril och hwarjehanda träwirke samt hwarje orts producter, utom huggen wed, till alla inom Östersjön och Finska wiken belägna utrikes hamnar, äfwen ega rättighet, att, till landets eget behof, åter derifrån obehindradt hemta spannmål, lin, hampa samt hamp- och linfrö, såsom ortens oundgängligaste waror; och kan härom widare underrättelse hemtas af Kongl. Br. d. 3 Dec. 1765, samt de under samma års riksdag tryckta handlingar, rörande detta mål.

3. §.

Om de särskilda handelsrättigheter och marknader, som, ifrån äldre tider, blifwit Stockholm förlänade, intages här kortligen innehållet af de derom utfärdade resolutioner och privilegier. De woro nödwändiga under en inskränkt handel, men blifwa mindre förmånliga, då näringsfriheten, under lagars twång, betungas, och handeln ledes ifrån den wäg, som, när den är sig sjelf lemnad, den säkrast följer.

Lapphandeln, som Ryssar och Birkekarlar förut nyttjade, efterläts Stockholms Stads inwånare (d. 20 Maj 1570, Öp. Br., d. 19 Octob. 1587, Privileg. d. 13 Juli 1694).

På Borgerskapets ansökning, att uppstädernas marknader måtte detsamma fritt efterlåtas, emot den året förut utfärdade köpordning, swarade K. Gustaf Adolph, att, om någon förändring deri skulle ske, måste hela ordinantien falla. Då skulle uppstäderna begära sin fria sjöfart igen, och således sjöstäderna, som äro byggda till sjöfart, och uppstäderna till landthandeln, sinsimellan sammanblandas, och den ena hindra den andra i sin näring, såsom förut skett; i anseende hwartill, med flera anförda skäl, Konungen befallde ordinantien efterlefwas; dock måtte de, som wille nyttja marknaderna och landthandeln, fritt få flytta till uppstäderna (Resol. d. 22 Dec. 1614).

Sedan uppstäderna samma år fått tillstånd att nyttja Stockholms frimarknad, Michaëlis tid, skulle ock Stockholms borgare hafwa rättighet till köpande och säljande i uppstädernas marknader (Öp. Br. d. 28 Jan. 1637). Juhlmarknaden i Stockholm är staden ensamt förbehållen.

Öfwer Finnarnes liggedagar i Stockholm, ifrån d. 1 Aug. till den sista October, och att under samma tid få handla med allmogen, beswärade sig Stockholms Borgerskap; men, som denna rättighet blifwit dem förlänt, i stället för den sjöfart, dem förut, i Mälaren, warit tillåten, och Michaëlsmesso marknad war inrättad, Finnland, Norrland och uppstäderna till förmån, så kunde deri ingen ändring bewilljas (Resol. d. 11 Juli 1660).

Det war förut stadgadt, om handelns ordentliga fördelning i Stockholm, då om ändring deri ansökning gjordes, och att hwar och en måtte idka en fri handel, med allehanslags waror tillika, utan åtskilnad; men derpå föll det swar, att med handelsfördelningen skulle förblifwa, efter hwad derom redan förordnadt war; och borde den föreburna orsaken, till någons förstörelse och undergång, icke sökas i handelsfördelningen, utan snarare i en kräselig lefnad, otjenlig prakt och yppighet i kläder (Resol. d. Jan. 1650). För att i ordning ställa handeln i Stockholm, inrättades köpmansgillet 1662, som egde att samlas under ÖfwerStåthållarens och Magistratens styrelse, utan att förfördela stadens ordentliga CommerceCollegium, som förut war inrättadt och någon tid utöfwat sin befattning (Förordningen d. 28 Juni 1662).

4. §.

Det är nu icke mer den tid, då K. Gustaf I måste lossa handeln, såsom han sjelf sade, ifrån utländningarnes betsel, slita riket utur Lübeckarnes wåld, dagtinga med Holländarne om tillförsel af kläder, win och andra waror (Westerås Recess, 1527), samt föreställa Rikets Ständer, huru landet både borde och kunde framalstra flera af de behof, som man så dyrt måste köpa af fremmande; erinrandes derwid, att humlan, som infördes, ensamt kostade riket 100 läster jern, att en tunna salt betalades med ett skeppund koppar, och en tunna morötter med ett skeppund tackjern, och så widare.

Då ingen utförsel från riket af waror kunde förslå, att bibehålla jemnwigt i handeln, förde K. Gustaf fäderneslandet, inom nog korrt tid, till mera frihet, anseende och wälmåga. Swenska handelsskepp besökte redan i hans tid flera utrikes hamnar, och bergsmännen upparbetade så sina malmer, att riket i hans tid utskeppade 12,000 skeppund i tackjern, stål och stångjern.^[18] De tider äro ock lyckligen förbi, då man, till bedrägeriets hämmande, wid Ossmundsjernets utskeppning, nödgades förordna, att det skulle utslås till stångjern, och Borgerskapet i städerna dertill låta uppbygga hamrar (Norrköp. Beslut 1604), och då skattejernet i Nerike, Westergötland och Wermland utgjorde i wärde wid pass 7700 dal. (Carl IX:s Testam. 1605).

Nu mera åligger det icke Rikets Ständers wårdnad, att utsätta saltpriset (1533); att skicka deputerade till Tyskland efter spannmål (Riksd. Besl. 1744), eller förbjuda införsel af swaflade och blandade winer, hwaraf ofruktsamhet och obotliga sjukdomar förorsakades (Riksd. Besl. 1568); men att här följa alla de förändringar, handelsförfattningarne från äldre tider undergått, är icke ändamålet för detta utkast, som egentligen angår Stockholms handel. Af hwad Gr. Jakob de la Gardie, i åtskilliga punkter, till dess broders, RiksCancellerens, betänkande uppgifwit, strax efter Konung Gustaf Adolphs död, eller 1633, rörande tillståndet i Stockholm, må här intagas anförandet i 15:de momentet: “Efter wåra städer i Swerige äro alla i aftagande, och i synnerhet Stockholm utarmadt, huru de skola bringas till flor igen och komma till handel. Och hwar compagnien komma i swang (koppar- och skeppscompagnierna), om då icke således skulle kunna ordineras, att Borgerskapet af dem kunde hafwa någon näring, och om icke skråerna afskaffas, undantagandes guldsmederna och barberarne.”^[19]

Handelns tillstånd i Stockholm på 1660-talet kan någorlunda deraf bedömas, att köpmän, utländningar inberäknade, woro då 443 till antalet, i sina wissa klasser efter handelsfördelningen skilda, med sina twänne åldermän för hwardera klassen. Af fremmande köpmän woro 10 Tyskar, 5 Holländare, 8 Engelsmän, 4 Skottar, 1 Fransos och 4 Ryssar, utom dem, som sig wid marknadstiderna infunno. Hwad åter sjöfarten beträffar, så befanns, att ut- och ingående skepp, somliga år, warit 100:de, och åter, under krigstiden 1660, öfwer 400. Skeppare, boende i Stockholm, som årligen foro till sjöss, woro 27 personer.

Ett Köpmans-Gille, General-Factori, Bourse, Bank, m. m. blefwo då, för handeln skull, påtänkta; men, hwad som beswärade handelsrörelsen, war den i riket förfallna crediten och de författningar, som lågo i wägen för en promt exsecution.

Jemte denna beskrifning om handeln i ÖfwerStåthållaren Baron Rosenhanes Ämbets-relation 1663, om Stockholms stads tillstånd, bifogas ett korrt förslag öfwer rörelse-capitalet, som warit i handeln nyttjadt, i anseende till import och export, sålunda: utgående och, från utrikes orter, inkommande waror, år 1658 för 20 tunnor guld, 1659 för 12¾, 1660 för 33¾, 1661 för 28¾, och 1662 för 27¾, som således, för nämnde år, blott skulle utgöra ett rörelse-capital af 123 tunnor guld.

Stockholms widsträckta och förmånliga handel befrämjas icke allenast af en ymnig tillförsel af exportabla waror, utan ock af de oundgängliga och mångfalldiga behof, som kringliggande städer och landskap derifrån afhemta; hwartill belägenheten inwid Mälaren i märklig måtto bidrager.

Af hela rikets jerntillwerkning, som, ifrån 1720 till 1737, tillsammans utgjorde, för 18 år, en utskeppning från Stockholm och Göteborg af 4,138,376 skepp. 2 lisp. 16 marker,^[20] som, 1743, ansågs i wärde swarande mot ⅞ af rikets producter, och hwaraf exporten, för flera rikets stapelstäder, besteg sig, 1785, till 372,077 skepp., har wäl Stockholms stad, utan twifwel, bestridt och bestrider största delen af utskeppningen, eller lika, om icke något öfwer, hwad ifrån rikets öfriga staplar exporteras. Af hela rikets stångjernsutskeppning 1795, som war 349,469 skepp. 11 lisp. 15 mark., utfördes från Stockholm 218,550 skepp. 14 lisp.^[21]

Utan tillgång på en tillförlitlig uppgift af hela rikets jernexport för flera år, kan denna calcul med noggrannhet icke uppgöras; men, då Göteborg, som, näst Stockholm, afsänder det mesta, utskeppade ifrån och med 1775, på 5 års tid, 527,772 skepp. 3 lisp., och Stockholm deremot på lika tid 1,103,691 skepp. 8 lisp., så torde man åtminstone finna sannolikheten af hwad härom, i förrberörde måtto, sagdt år.

År 1796 utfördes från Stockholm, utom stångjern, följande metaller:

			Skepp.	Lisp.	m.
Kniv-, Band- och Bultjern			16,379	12	10.
Walsadt bandjern			806	7	—
Skärjern			591	9	—
Saltpanneplåtar			921	10	10.
Jernplåtar			2742	7	—
Förtent Jernbleck			4	14	—
Canoner och Kulor			817	8	17.
Skepps Ankar			722	17	16.
Grytor och andra Gjuterier			44	15	10.
Spik och diverse Smide			2199	17	4.
Stål			5342	17	15.
Messingstråd			735	3	5.
Smidd Koppar			238	4	—
Gar-Koppar			822	2	4.
Myntade Kopparplåtar			328	6	3.
Tillsammans			32,702	12	14.

5. §.

För att ytterligare kunna döma om Stockholms handel och sjöfart kring alla haf, till fremmande hamnar, att ditföra rikets producter och återhemta, ej allenast landets nödwändiga behof, utan äfwen öfwerflödet, samt, genom en förmånlig frakthandel, i en enskild winst bereda allmän båtnad — bör man jemwäl fästa någon uppmärksamhet på Rederiernas och Handelsflottans tillwext. Af Commerce-Collegii berättelse om handelssakernas beskaffenhet, af d. 22 Maj 1697, inhemtas, att Stockholm då egde 79 skepp af de större, som kallades Währbare, och 150 af de halffria, som ock till utländsk sjöfart kunde brukas; hwaraf frakterna beräknades till 4 à 500,000 rd. årligen, utom förmånen af sjöbefaret manskap, bestigande sig till utöfwer 4000 båtsmän, och deribland icke en sjettedel fremmande.^[22] Den bewilljade nederlagsfriheten på salt och win, som, utur första handen, med Swenska skepp infördes, upphjelpte handeln i allmänhet och befrämjade sjöfarten i synnerhet. Efter ett långwarigt krig, bestod hela rikets handelsflotta, 1723, af endast 100 fartyg, af 4984 läster, då större delen af rikets export och import bestriddes af utländningar. Deremot egde ensamt rederierna i Stockholm, år 1749, 82 skepp af ek, näml. 62 af åtskillig storlek, under och af 100 lästers drägt, 16 mellan 100 och 200 läster, 4 mellan 200 och 300 läster, och af furu 116, näml. 69 af åtskilliga slag och af 100 lästers storlek, 31 mellan 100 och 200, 13 mellan 200 och 300, och 3 öfwer 300 lästers storlek, efter John Classons uppgift.^[23] År 1785 räknades åter handelsskeppen till 230 st. (Fischerström om Mälaren). Att Stockholms sjöfart, i skydd af neutraliteten, i betydlig måtto åter upplifwades i början af 1790, intages deraf, att nästan alla stora handelsskepp, som, sedan Americanska krigets slut, legat syssellösa, då woro utredda och utgångna, att begagna ett för Swenska flaggan fördelaktigt förbund.

Stockholms Grosshandels-Sällskap bewilljade en friwillig afgift af ½ rd. specie för hwarje swår läst, att för åren 1782 och 1783 erläggas, af hwart och ett de handlande och skeppsrederierna i Stockholm tillhörigt fartyg af 30 swåra läster eller derutöfwer, i anseende till det beskydd, som, under då warande krigsoroligheter, lemnades Swenska sjöfarten, medelst escadrars och convoyers hållande i sjön. Den 23 Jan. 1783, hade Borgerskapet i Stockholm, som utgjorde skeppsredarne, företräde hos Kongl. Maj:t, för att i underdånighet öfwerlemna en guldmedaille, föreställande å ena sidan Konungens bild med wanlig titel, och å den andra utsigten af Stockholms skeppsbrygga, med derwid liggande skepp och köpmanswaror, m.m. Öfwerskriften: Te tuta et aucta Parente, och i exerg, Commercia Civ. Stockh. 1782. Lika friwilligt åtogo sig skeppsrederierna, i Apr. månad 1792, äfwen 1798, att erlägga 1 rd. för hwarje swår läst, af hwart och ett dem tillhörigt fartyg af 30 läster och derutöfwer, som utgick till utrikes hamn, så inom, så utom Östersjön, till betygande af skyldig erkänsla för Swenska handelsflaggans beskydd och bibehållandet af fullkomlig neutralitet, i anseende till alla krigförande magter; hwarom Stockholms Bourse försäkrades, då inga contrabande (förbjudna waror) eller krigsförnödenheter fördes till de krigande magternas hamnar. Summan af lästetalet å de i Stockholm hemma hörande skepp och fartyg, som nyttjades till utrikes handel, beräknades, 1782, till inemot 25,000 läster, men 1792 blott till 18,000, som skall utgöra något mindre än hälften af hela lästetalet utaf rikets handelsflotta.^[24] Häraf kan slutas till den betydliga skilnaden, emellan K. Gustaf I:s tid, då Stockholm endast egde 20 à 30 större och mindre skepp, och den närwarande, då Stockholm eger inemot 250. Efter Bergii uppgift, skall Stockholm, 1557, endast haft 12 skepp, som kunde segla på Holland, och några skutor till lika antal; men 1559 war detta antal redan ökadt både till numer- och lästetal, och förhöll sig då till den öfriga handelsflottan såsom 18 till 44, och skutornas antal såsom 10 till 16.^[25] Dalin säger, att Stockholm, år 1557, egde 19 större och mindre fartyg, som kunde gå till Holland, och 13 till Hansestäderna inom Östersjön.^[26]

Ehuru olika och således mindre säkra dessa uppgifter synas wara, utmärka de dock handelns ansenliga tilltagande på något mera än 260 år, så wäl i anseende till hufwudstaden, som riket i allmänhet, samt att Stockholms handel och sjöfart, från äldre tider tillbaka, utgjort en tredjedel och något deröfwer, i jemnförelse med rikets öfriga sjö- och stapelstäder; hwilket ytterligare deraf bestyrkes, att sjötullsinkomsterna i Stockholm wanligen utgöra omkring hälften af hela rikets tullinkomst.

Om Stockholms större och mindre fartyg samfäldt wore i rörelse, räknades, på 1760-talet, dertill hafwa erfordrats 3500 mans besättning.^[27]

De handlandes antal, med alla slags waror, besteg sig i Stockholm, 1560, till 209, och, 1758, till omkring 550 personer; och, enligt en tillförlitlig förteckning, på i Stockholm 1797 warande handlande, fabriqueurer, manufacturister och handtwerkare af de societeter och ämbeten, som lyda under HandelsCollegium, beräknades de till 1581 personer, hwarbland 18 Contingent Borgare, 128 Grosshandlare, 53 Siden- och Klädeshandlare, 37 Diversehandlare, 119 Spannmåls-, Minut- och Victualiehandlare, 124 Kryddkrämare, 21 Linkrämare, 31 Lärftskrämare, 9 Läderhandlare, 9 Bokhandlare, 5 Meublehandlare, 391 Fabriqueurer, och 280 Skeppare, m. fl.

6. §.

Om skeppsleden ifrån Stockholm anmärkes: att Konung Gustaf Adolph gaf Jöns Olofsson, i Sålne Kroka på Wermdön, wissa förmåner på behaglig tid, för det han upptäckt en ny skeppsled, så att han förmentc sig kunna skadeslöst styra Konungens skepp med ett wäder skärgården igenom, och icke draga den krokiga leden genom Djurö hamn (Öppn. Br. d. 7 Juni 1616). Förmodligen har detta warit den farled, som sedan blef förbjuden; då i stället förordnades, att allt det gods, som från Stockholm skeppas ut, eller inkommer från fremmande land, icke måtte föras genom Baggens Stäk, och att ingen annan led skulle nyttjas, än genom Waxholmen (Stockh., d. 16 Apr. 1638).

Wid inloppen till Stockholms skärgård, är Landsorts fyrbåk, som blef först år 1669 af trä uppbyggd genom Borgaren i Stockholm Johan von der Hagen, emot wissa förmåner, och sedan 1687 af sten, samt försedd med 5 stålspeglar; Korssö fyrbåk wid Sandhamn, samt Känningsbåken Söderarmen wid inloppet till Furusund (Sw. Saml., 2 st., p. 49).

Om Stockholms Jurisdiction, i anseende till sjöfarten i skärgården, bör här anmärkas Rådst. Balkens XII Cap. i Stadslagen, som stadgar, att för förbrytelser, hwilka skedde mellan Stockholm och Aspasund, skulle bötas efter Stadens rätt; äfwensom mellan Staden och Kungshamn och mellan Staden och Korsshamn, eller i Åsöna, som stadens mark är. Förenämnde Aspasund förmenes wara wid Aspön i Wermdö socken beläget, eller, efter Loccenii tanka, wid Sandhamn.

7. §.

Af hwad redan anfördt blifwit, torde, till bestyrkande af Stockholms stads betydliga utrikes handel, här ej behöfwa intagas förut tryckta listor och förteckningar på utifrån inkommande waror. Behofwet för Stockholms stad, med nästgränsande och äfwen aflägsnare landsorter, hwilka derifrån afhemta flera nödiga handelswaror, lemnar derom en otwungen öfwertygelse. Spannmål, salt, win, victualier af alla slag, specerier, rudimaterier (råämnen) för fabrikerna, med mångfalldiga flera, mer och mindre oumbärliga, waror, hafwa, en längre tid, wida öfwerstigit beloppet af rikets egna producter och alltså nedtyngt handelswågen med rikets förlust; men, sedan allmänna bruket af sidentyger, redan år 1794, blifwit, i betydlig måtto, så inskränkt, att åtminstone bättre manspersoner ej bära andra kläder, än af inhemskt kläde och finare hemwäfda westtyg, samt den sämre klassen af wadmal och gröfre kläde; återbruket i riket nu mer äfwen blifwit så betydligt utwidgadt och förbättradt, att föga behof göres af utländsk spannmåls och victualiewarors införskrifning; och den lyckliga händelse äfwen inträffat, att sillen, i flera år, åter infunnit sig wid Sweriges kuster; så har allt detta werkat till handelswågens lättande, och är allt hopp, att öfwerwigten snart skall wisa sig till Sweriges fördel, oafbrutet åsyftad och befordrad genom de kloka författningar, en wis regering widtager.

Den regala bränneritiden är länge sedan förbi, så att man nu ej behöfwer bråka sin hjerna med calculer öfwer behofwet av utländsk spannmåls införskrifning dertill, och ändtligen hafwa, wid 1823 års riksdag, de då qwarwarande krono brännerier i Stockholm blifwit utdömda och nedlaggda. Om landtmannen, föranledd af en trög afsättning på sin spannmål inom riket, i anseende till ett nog hastigt, till landtbrukets skada och wanmagt, allt mer och mer nedfallet pris derå, nödgats widtaga det steg, att genom en påskyndad brännwinsbränning förädla sin säd, för att derigenom lättare kunna erhålla och tillika bättre kunna underhålla sin ladugård; så är det förlåtligt, i synnerhet som behofwet af brännwin i Stockholm, i stället för tillgången wid de der nedlaggda brännerier, mestadels tillkommen af utländsk säd, lättar afsättningen af en inrikes tillwerkad wara, hwilken fordom måste från utrikes ort införskrifwas. Det är ock ej mer den tid, då brännwin tillwerkades ensamt af säd. En i Swerige till sin höjd kommen potatoesplantering gifwer en rik afkastning, som, utom hwad till födan anwändes, till en stor del wid brännwinsbränningen nu mer intager rummet i stället för många tusende tunnor säd, så att potatoesproductionen, i slikt fall, äfwen i betydlig mån förringar behofwet af utländsk spannmål. Nu kommer man till en annan nödwändighetswara.

Salt infördes till Stockholm, efter ett taget medium af 10 år, ifrån 1739 till 1749, årligen 85,069 tunnor, då hela rikets import besteg sig till 145,625 tunnor. Enär widtagna författningar, i anseende till salthandeln, ökade detta quantum till 203,587 tunnor för åren 1749 och 1750, inkommo till Stockholm per medium, för sistnämnda år, 123,356 tunnor; som wida öfwersteg det wanliga, årliga behofwet. År 1781 inkommo till Stockholm 124,783 t. Sedan de författningar wunnit stadga, som blefwo tagna till denna handels uppbringande, genom afsättning deraf på utrikes orter, har saltinförsseln ansenligen ökats, äfwen i anseende till ett anbefaldt större quantum nederlagssalt,^[28] hwilket dock ej kommit att ligga de handlande till last, i anseende till en uppmuntrad återutförssel deraf, till allmän och enskild winst, sedan rikets behof först tillräckligen blifwit besörjdt. Under det så kallade Salt-contorets bestånd, ifrån 1750 till 1765, då Saltcontors afgiften upphörde, hade till Stockholm inkommit 1,099,565 tunnor salt efter sjötulls-contorets uppgift till Kongl. CommerceCollegium 1766.

Blyhwitt är en artikel, som nu mer i ganska obetydlig mån behöfwer införskrifwas, ty den tillwerkas till myckenhet inom riket. Bruket af indigo är här äfwen inskränkt, då den bruna färgen mycket intagit den blåas ställe. Hwitt och rött bomullsgarn hämtas wäl från utrikes ort; men just dermed, så wäl som af inrikes bomullspånad, tillwerkas nu åtskilliga fina tyger till fruntimmerskläder samt westtyg och sommarkläder. Lingarn utgör nu en ringa import, likasom skrifpapper. Sålläder lärer dock från utrikes platser ej helt och hållet kunna umbäras; men kaffebönor, risgryn och andra specerier förblifwa ett wanligt behof från utländningen.

För att känna Stockholms utrikes handel, bör man hafwa en nogare kunskap om hela inrikes tillförseln af exportabla waror, utom jern och flera metaller, såsom ock bergwerkens öfriga producter af alun, swafwel, victriol, rödfärga, m. m.; skogarnes afkastning, såsom beck, tjära, plankor, bräder;^[29] bjelkar, allehanda träwaror, pottaska, fabriks- och slöjdewaror, krut och saltpeter, segelduk, lärfter, silltran, oberedda rehnshudar m. m., som, af en uppmuntrad idoghet och konstflit, kunde ökas.

Tillförseln, för åtgången och underhållet i Stockholm, är af den betydlighet, att några anteckningar derom måga här införas.

Wed infördes till Stockholm, år 1773, och passerade Blockhusudds tull, till 76,622 famnar al-, björk- och tallwed. Efter ett medinm för tio år, ifrån och med 1784 till och med 1793, utgjorde årliga tillförsseln 77,060 famnar, samt 11,143 läster brännkol.^[30]

Hwar man wet, att wi fått från Finnland öfwer 50,000 famnar wed årligen, och, om wi hädanefter ej få betala den med wåra tillwerkningar, så torde derför nära en half million rd. årligen gå utur riket.

Om 10 à 12,000 skepppund stångjernssmide, hwartill åtgår nyssnämnda wedquantum, nedlades wid sådana bruk, som ega någorlunda beqwämlig sjötransport, så blefwe tillgång på arbetare, att hugga denna wed, och att forsla den till stranden, samt tillräckliga skogar till dess production i ewerldliga tider.^[31]

Hötillförsseln räknades, för år 1760, till 1588 parmar och 11,869 hölass; år 1762 till 1654 parmar och 12,257 inkomna hölass samt 47,404 halmlass, men för 10 år, ifrån och med 1784 till och med 1793, per medium årligen till 3192 ⅔ parmar.

Af ätliga waror infördes, år 1762,

Oxar	—	—	—	—	—	—	—	—	9193.
Kor	—	—	—	—	—	—	—	—	11,835.
Kalfwar		—	—	—	—	—	—	—	23,106.
Får	—	—	—	—	—	—	—	—	23,938.
Lam	—	—	—	—	—	—	—	—	8976.
Swin	—	—	—	—	—	—	—	—	4689.
Tjädrar		—	—	—	—	—	—	—	36,972.
Orrar	—	—	—	—	—	—	—	—	88,523.
Hjerpar		—	—	—	—	—	—	—	179,943.

utom en myckenhet sjöfogel och hemtamda fjäderfän.

Härtill kommer tillförssel från Westerbotten af salt lax och flera ätliga waror, hwaraf en del utskeppas till flera inrikes orter. Och är ännu förhållandet härmed någorlunda lika.

8. §.

Om de, till en mer utwidgad och förmånligare utrikes handel, inrättade compagnier, contor och priviligierade bolag, i synnerhet i Stockholm, böra här korteligen följande anteckningar meddelas.

Konung Gustaf Adolph, som, med så mycken rätt, kallas den Store, ansåg handelns tillwext såsom ett rikswårdande ärende.

Det war han, som, 1614, uppmuntrade Swenska undersåter till en handelsinrättning på Indien och ett bolags stiftande, i sådant ändamål, i Göteborg på 12 års tid. Han lät ock, berörde år, höra och uppmuntra stapelstäderna, i synnerhet Stockholm, till inrättande af ett Köphandelscompagnie, hwarå förmånliga privilegier meddelades 1615, till handelns utwidgande på Westersjön. Af detta bolag bereddes derefter, år 1625, General Söderhandelscompagniet, som, den 14 Juni 1626, priviligierades på 12 års tid, att handla på Afrika, America och Magellanica. Detta Americanska compagnie blef likwäl upphäfwet 1661, sedan Nya Swerige war af Holländarne borttaget.

Ett nytt Kopparcompagnie inrättades den 10 Jan. 1625. Ett sednare Kopparcontor priviligierades ytterligare, med uteslutande handelsrättighet, genom förordningen den 20 Mars 1731. Skeppscompagniet, som inrättades den 26 Jan. och den 10 Mars 1636, hade ännu bestånd 1663, med ett capital af 176,000 rd. Spanska Salthandeln uppmuntrades i så måtto, att besutna Swenska borgare, som, utur första hand, upphandlade salt i Spanien, fingo eftergift till ⅓ part i licenten, samt sjöfolket tullfrihet, till en wiss utsatt summa (Öppn. Br. den 17 Dec. 1638).

Nya Skeppscompagniet, eller det mindre, priviligierades, den 18 Jan. 1649, med ett capital af 60,000 rd.

Enligt Handelsordinantien 1617, fick tjäran, från Öster- och Westerbotten samt WesterNorrland, icke annorstädes än i Stockholm aflåtas. Tjäruhandels-compagniet priviligierades i Stockholm, den 31 Mars 1648, med uteslutande frihet på 20 år, att ensamt uppköpa och utföra denna wara. Det egde, 1663, ett capital af 15,000 rd, och 300 delegare.^[32] Louis de Geer fick Drottn. Christinas priviligier, 1649, på ett Afrikanskt Handelscompagnie, som, genom Hindr. Carloff, 1650, köpte Cabo Corsso af Konungen i Futu Bredeva.

Några skepp afsändes wäl; men Cabo Corsso blef försåtligtwis intaget af Holländarne, skeppet Christina af 4 Westindiska skepp fiendtligen antastadt, och Commendanten Nenman fängslad 1661.^[33]

Guineiska Compagniet blef i Danska kriget mest förstördt, men arbetade ännu 1663 på sin upprättelse, utan framgång.

Engelska Baroneten Joh. Fr. Friesendorff och Abr. van Eik fingo privilegier, den 18 Juni 1666, på upprättande af ett General Factori-contor i Stockholm. Instructionen finnes i Comm. och Polit. Handl. 3 del., p. 94, och en omständlig berättelse, om ändamålet med denna inrättning, i Nya Sw. Bibl., 1 band, sednare del., p. 147. Factoriet tillbjöd sig att bestrida Konungens och alla enskildas commissionshandel, assecurera waror, gifwa penningar på bodmeri, utgifwa priscouranter, inrätta en bourse, m. m.

Till Levantiska handelns inrättande, widtog K. Carl XII den anstalt, att Johan Silfwercrantz,^[34] genom resor i Turkiet, skulle samla nödiga underrättelser om hwad, till en sådan handels inrättande, kunde erfordras.

Turkiska Kejsaren hade tillåtit de Swenska en obehindrad handel i sina stater; men detta kom icke widare att påtänkas, förr än på 1730-talet, för krigsoroligheter skull samt andra rikets bekymmer och wanmagt. År 1729 slöts fred med Algier, och en handelstractat med Ottomanniska porten den 10 Jan. 1737.

Ett allmänt Privilegium på Levantiska handeln, på 10 år, utfärdades den 20 Febr. 1738, med förmån af nederlags- och tullfrihet. En Swensk Consul tillsattes i Smyrna, och fond af 2 tunnor guld samlades, fördelad i 400 actier, hwardera af 1500 daler kmt. Denna nya handelsgren sträckte sig i synnerhet till Smyrna, men war obetydlig. Ett nytt Privilegium utfärdades för Levantiska Compagniet, den 15 Jan. 1748, med förut bewilljade förmåner och en uteslutande handelsrättighet, samt ökad tullfrihet på stångjern, till 3000 Skeppund. Handeln aftog dock årligen och upphörde alldeles, då den, 1757 den 10 Jan., förklarades för alla fri och öppen. Compagniet uppgaf sin förlust till 14 à 15,000 plåtar, ehuru det njutit mera i tullfriheter, än hela compagniets fond war.^[35]

År 1731, den 14 Juni, meddelades Commissarien Henr. König och Compagnie Kongl. Privilegium på 15 år, att inrätta en fart och handel på Ostindien, till sådana hamnar och orter, hwarest alla Europeiska nationer idkade fri och öppen handel. År 1732 utsände compagniet sitt första skepp, Fredericus Rex till China, och 1733, den 9 Febr., Ulrica Eleonora under Capten Pet. von Utfalls commando, till Porto Novo, en fri och öppen handelsplats, stora Mogol tillhörig, på kusten af Coromandel, att der försälja sin laddning, samt att med retourwaror återgå. Med Phusdarns, eller gouverneurens, samt Nabobens af Arcate, tillstånd, inrättades ett factori derstädes. Sedan skeppet för någon tid afgått till Bengalen, blef factoriet imellertid, af Engelska och Franska Ostindiska compagnierna, wåldsammeligen intaget, plundradt, med factoriebetjeningen och waror, bortfördt till Fort St. David, samt skeppet Ulrica, wid dess återkomst till Porto Novo, fiendtligen antastadt och förföljdt; men det kom dock omsider till Göteborg, den 4 Febr. 1735. Om detta stora wåld blef sedan från trycket utgifwen en berättelse, hwilken omständligen upplyser denna sak.

Till idkande af ett sill- och torskfiskeri, samt hwalfisk- och skjälfångst i Östersjön och Nordsjöu, utfärdades ett Privilegium Exclusivum, den 12 Aug. 1745, för handelsmännen i Stockholm Abrah. och Jakob Arfvidson och compagnie. Konung Adolph Fredrik, som då war rikets arffurste, förklarade sig för detta Compagnies beskyddare. Compagniets bolagsregler bekräftades den 13 Jan. 1746. Första stapeln inrättades i Marstrand, hwarifrån, 1747, 2:ne från utrikes ort, med möda, kostnad och äfwentyr, förskaffade Buyser utgingo, den ena på cabeljaufiske å Doggers Bank, och den andra på sillfiske under Hittland. År 1749 flyttades stapeln till Stockholm. 1750 utskickades 4 Buyser och en Jagare på sillfiske, och 2 Hukare på cabeljaufisket. Fångsten war de första åren icke synnerligen lönande. Compagniet inrättade sedan i Bohusländska skärgården på Käringön ett läge för cabeljaufisket. År 1753 är den rätta tiden, hwarifrån man kan räkna saltsjöfiskeriernas lyckliga uppkomst i Swerige. Fiskeri-compagniets uteslutande privilegium blef då upphäfwet, och ett reglemente, den 8 Apr. 1754, utfärdadt för Swenska hafs- och skärgårdsfiskerierna. Denna nyttiga och för riket så lönande näring kan, till sitt första upphof, tillskrifwas förenämnde Abrah. och Jakob Arfvidson samt deras medinteressenter.^[36]

Till ett nytt Westindiskt compagnie meddelades privilegier för Abr. och Jakob Arfvidson och compagnie, den 2 Dec. 1745.

Till handels inrättande på Madera och Canarie-öarne utfärdades Privilegium för handlandena i Stockholm, Grill, Schultz, Lefebure och Pettersson, den 5 Mars 1746.

Om de till cursens styrande i Stockholm upprättade särskilda Wexelcontor kan en tillräcklig kunskap erhållas af de derom, wid 1766 års riksdag, utgifna handlingar.

På de handlades uppgifna förslag, biföll Kongl. Maj:t, den 12 Juni 1750, att ett Saltcontor i Stockholm måtte få inrättas, och för hwarje till staden ankommande tunna salt, undantagandes Franskt, Lüneburger och Skotskt, uppbäres en daler kmt, att nyttjas till interessen och bodhyror, för det salt, contoret måste upphandla och ständigt hafwa liggande, med flera omkostnader; hwarwid contorets göromål och omsorg egentligen skulle bestå deri, att få söka föra salthandeln, att: 1) ett tillräckligt upplag af salt ständigt måtte i riket wara tillhands; 2) saltpriset så styras, att en tunna förtulladt salt i Stockholm ej måtte gälla öfwer 18, högst 19 dal. kmt., och 3) att utskeppningen deraf måtte till de öfriga handelsställen i Östersjön främjas. Denna inrättning, som genast börjades, fortsattes till 1761, då hos Rikets Ständer i betraktande kom, att contoret brustit i sina förbindelser, och att saltcontors afgiften genast borde upphöra, samt contoret för hela uppbörden göra reda; som dock ej kom till werkställighet förrän 1765, då anmärkningar öfwer förwaltningen gjordes, och hwarefter Commerce-Collegium, genom utslag den 24 Sept. 1766, ålade contoret att gälda och till kronan betala 400,600 dal. kmt.^[37]

Sedan kronan Swerige, genom afhandling med Frankrike 1784, blifwit egare af ön Barthelemy, emot ett bewilljadt fritt nederlag i Göteborg af Franska waror, så infördes derefter i Stockholm, med Kongl. Privilegium af den 31 October 1786, ett Westindiskt compagnie, som på Barthelemy inrättade contor och nederlag, hwarifrån med compagniets skepp afhemtades socker, kaffe, tobak, med flera waror, hwarwid njötos wissa, till denna handels befrämjande, förlänade friheter och förmåner.

Efter det Swerige tagit denna ö i besittning, har årliga staten derstädes fordrat 14,171 rd.; och hade statscontoret, ifrån 1789 i Juni till Sept. 1792, betalt, för dragna wexlar af befälhafwaren derstädes, 61,291 rd. 15 sk. 5 rst., utom stora summor, som skeppsutrustningar, till folks och manskaps transporterande, m. m. fordrat.

9. §.

Ibland de inrättningar i Stockholm, som tjena till handelns och sjöfartens biträde, hjelpreda och förmån, må ock här, utom de förut särskildt beskrifna penningwerk, kortligen nämnas:

Jernwågen, som 1662 började flyttas, från Jerntorget och gamla Wåghustomten, till gamla Stadsgrafwen, som i äldre tider blifwit, wid Södra Malmen, till stadens förswar, anlaggd (Se Södermalm).

Ett reglemente utkom, den 18 Apr. 1786, hwarefter de skeppare som, wid Jernwågen, å Saltsjö- samt Mälaresidan, willja lossa eller intaga last, hafwa sig att rätta, samt huru jernbärare-åldermannen bör sina sysslor i wågen förrätta.

Om Victualiewågarne är, angående Skeppsbron, förmäldt.

Tackjernswågen blef, på Rikets Ständers föreställning, inrättad, enligt Kungörelsen den 6 Febr. 1749. Den blef anlaggd wid stadens westra eller inrikes hamn och finnes, på Brolins charta 1771, utmärkt ofwanför den der befintliga twättbro.

Hamnen blef, genom pålning och fyllning, utwidgad 1797.

Lots-Contoret i Stockholm tillförordnades 1696, hwarom ett Kongl. Placat samma år utkom. Angående lotswerket i riket, som från längre tider tillbaka warit under Amiralitets-collegii uppsigt och styrelse, utfärdades en Kongl. Förordning, den 27 April 1748, hwarwid de brukliga lotstaxor äro bifogade. I en ytterligare författning af den 11 Aug. 1752, om lotswerket, blefwo lotstaxorna för utrikes fartyg fördubblade och, wid riksdagen 1761, än mer förhöjda, dock ej i den mån, som Swenska skepp, på utrikes orter, måste för lotsning erlägga. Lotswerket har sedermera hört under Committerade öfwer förwaltningen af arméens flottas ärender, som utarbetat nya författningar, angående båk- och lotswerket, samt en förändrad taxa för båk- och lotsafgiften, enligt Kongl. Förordningen den 27 October 1798; men detta werk är nu mera stäldt under Kongl. Förwaltningen af Sjöärendena, och har för lots- och båkfonden en ny förbättrad taxa blifwit fastställd; hwarom se Kongl. Förordningen den 20 Juni 1820. Det är anmärkningswärdt, för att kunna rätt bedöma Sweriges handel och sjöfart, att, efter denna taxa, lots- och båkmedlen i riket, år 1823, bestigit sig till 60,434 rd. 12 sk. 7 rst. banco.^[38] Sedan ångfartyg i Swerige blifwit inrättade och kommit i bruk, har, genom Kongl. Brefwet den 3 Juni 1824, blifwit stadgadt, att Swenska ångfartyg, ehwad de segla på in- eller utrikes ort, endast skola erlägga halfwa lots- och båkafgifterna.

Om Convoy-Commissariatet eger man följande underrättelser.

Enligt Rikets Ständers beslut wid 1720 och 1723 årens riksdagar, lades en wiss afgift på alla inkommande och utgående waror, under namn af Extra Licent, hwilka medel sattes under disposition af Kongl. Convoy-Commissariatet, som till den ändan inrättades i Göteborg år 1727 och bestod af Chefen wid Amiralitet, såsom Ordförande, en adelig ledamot samt twänne eller flera af Grosshandelsbolaget. Afsigten med denna afgift som omedelbart ingick till Kongl. Convoy-Commissariatet, ifrån alla sjötullskamrar, war att skydda Swenska Handels-flottan i Medelhafwet, för Barbareskernas corsairer; hwilket werkställdes genom en eller flera fregatter, som utrustades för de inflytande Extra Licent-medlen, på convoyering, och hwaraf directionen erhöll namn af Convoy-Commissariat, som warade, intilldess Swerige, i slutet af 1730- och början af 1740-talet, fick fred med republikerna Algier, Tunis och Tripolis, men ej förr än på 1760-talet med Kejsaren i Marokko.

Efter sålunda af Swerige, med alla Barbareska magterna, slutad fred, anwändas medlen egentligen för dessa fredswerks underhållande och disponeras, dels till aflöning för beskickningen i Constantinopel, samt dem hos Afrikanska staterna, jemte flera kring Medelhafwet residerande Swenska consulers underhåll, dels till annuella, biennala, triennala eller occasionella presenter för de Barbareska regeringarne och deras förnämsta ämbetsmän, jemte flera extra utgifter, utom Kongl. Convoy-Commissariatets egen aflöning, pensioner, gratificationer, m. m.

År 1742 flyttades Convoy-Commissariatets session till Stockholm. Förwaltningen blef likwäl ungefärligen densamma som förut, med ombyte af ledamöter. Praesidium uppdrogs för alltid åt chefen wid då warande Galèreflottan, i anseende hwartill Commissariatet fick rum för sina sammankomster i Kronans hus å Kongl. Skeppsholmen, hwarest äfwen Commissariatet förblef till år 1779, då Commissariatet erhöll nådig befallning att lemna de hittills innehafda samt hyra sig husrum. Med 1790 års slut upphörde Convoy-Commissariatet alldeles, och i dess ställe förordnades en Comitée utan lön, åt hwilken Commissariatets göromål till en del uppdrogos; men aflöningen och de andra utgifterna skulle Kongl. StatsContoret besörja. Wid samma tillfälle afskrefs en betydande fordran, som Convoy-Commissariatet hos Kongl. StatsContoret hade innestående. I Februari månad 1797 blef Convoy-Commissariatet åter upplifwadt, med något tillökta inkomster, som nu utgå af sjötullsmedlen och anordnas af Kongl. General-Tull-Directionen. Förwaltningen föres af en Amiral, såsom Ordförande, ett Cancelli Råd och twänne Grosshandlare, hwilka njuta löner efter 1780 års stat, samt dessutom af extra ledamöter, hwilka, wid werkets återställande, woro 2:ne, men nu allenast en. Redogörelsen har till 1780, af Kongl. Kammar-Revisionen, och ifrån 1780 till och med 1798, af Kongl. CancelliCollegium, blifwit reviderad; men sedan förordnades, genom Kongl. Br. d. 30 Apr. 1799, att räkenskaperna dädanefter komme att undergå revision i Kongl. KammarRätten och, i sådan afsigt, till Kongl. KammarCollegium insändas.

Sjö-Assecurance Compagniet, till skepps och laddningars försäkrande, inrättades och fick stadfästade bolagsreglor d. 4 Juli 1739. Fonden war tio tunnor guld, fördelad i 1000 lotter, à 3000 dal. smt. per lott. Compagniet förwaltas af 4 Directeurer, dem interessenterna hwart tredje år wälja och tillsätta. Anledningen till denna inrättning tillskrifwes Hof-Cancelleren von Dalin, som, i sin Argus 1733, framlade den summa, hwilken Assecurance-Contoret i Amsterdam årligen drog utur Swerige och, efter hans uppgift, öfwersteg en million Holländska gyllen.^[39]

En Styrmans-scholas inrättande påtänktes redan 1658. Navigationsscholan har, i sednare tider, under allmän wård och tillsyn, blifwit utwidgad och förbättrad (Se Navigations-scholan).

Om Sjömanshusets grundläggning ses i nästföljande Capitel.

Forwagns och Fraktfartygs inrättande, till communications befrämjande, inrikes orter imellan, utbjöds till entreprenade, emot wissa förmåner, d. 4 Mars 1755. Twänne forwagnsinrättningar hafwa wäl sedermera blifwit började, men, utan långwarigt bestånd, åter inställda.

Barlastplatser eger Magistraten att låta utse och anordna (Publ. d. 6 Febr. 1734).

Här är icke stället att beskrifwa de i riket anlaggda canaler; men, som dylika inrättningar mycket lätta warutransporter och alltså kunna anses röra Stockholms stads handel, så bör här åtminstone anmärkas, att Södertelje Canal, med dess slusswerk imellan Mälaren och Östersjön, till omkring 1000 famnars längd, påbörjades år 1806 och fullbordades ändtligen 1819, samt att den stora Göta canal, som förenar sjöarne Wenern och Wettern samt genomskär Öster- och Westergötland, påbörjades år 1811 och är nu (1828) nära sin fullbordan.

Referenser

Noter

1. Nämnes i Rhyzelii Biskops-Chrön., af den anledning, att Rikets Biskopar underskrifwit samma Bref, p. 298.
2. Flintenberg, om Hansestädernas Handel. Witterh. Akadem. Nya Handl., 2 del., p. 331.
3. Lagerbring, Sw. R. Histor. 2 del., p. 680.
4. Stockholms Historia af okänd författare, införd i Stadens Historiska Calender stycketals. Murberg, Witterh. Akadem. Handl., 3 del., p. 79.
5. Dalin, Sw. R. Histor., 2. del., p. 706.
6. Botin, Swenska Folkets Hist., 2 uppl., p. 365.
7. Flintenberg, I. c., p. 352.
8. Flintenberg, I. c., p. 355.
9. Öppna Brefwet till köpstäderna, die Patronum Regni Sveciae, 1523. Stiernmans Polit. och Comm. Handlingar, 1 del., p. 1.
10. Dalin, I c. 3 del. p. 409.
11. Gustaf I:s Hist. af Celsius. Stockh. 1775, 8:o, p. 199.
12. Flintenberg, I. c. p. 373.
13. Skrifter af Sällsk. för allmän medborgerlig kunskap. Stockh. 1794, 1 Band. 8:o, p. 18.
14. Sistnämnda Skrifter, p. 92, 93.
15. K. Johans Swar på Stockh. stads Beswär om köphandeln i Westerås, den 24 Febr. 1573. Konung Johans Bref, dat. Calmar, d. 19 Octob. 1587.
16. Stockh. stads Tänkebok, den 10 Apr. 1592, fol. 2.
17. Stockh. stads Tänkebok, 1594, fol. 141.
18. Se Sandels Tal, om förhållandet af warors ut- och införsel till och ifrån Swerige i särskilda tidhwarf, 1782.
19. Histor. Upplysn. af Loenbom, 3 del., p. 79.
20. Under samma 18 år skedde den minsta utskeppningen 1724, eller 170,046 skepp. 6 lisp. 16 mark., och den mesta 1735, eller 281,432 skepp. 19 lisp. 10 marker.
21. En okänd författare säger, att Swerige, efter K. Carl XII:s död, öfwertygades af egen erfarenhet: que les Armes, sans le sécours du Commerce, ne sout plus un moyen de s'agrandir; que l'on ne fait plus la guerre avec du fer seulement, quil faut de l'or (Les Progrès du Commerce. Amst., 1761, 8:o, p. 37)
22. Loenboms Handl. till K. Carl XI:s Histor. 4 Saml. Stockh. 1765, 8:o, p. 6.
23. Tal om handelns omskiften i Wetensk. Akadem.
24. Extra Posten, 1793, N:o 92. Voyage dans le Nord, s. c., p. 433.
25. Inträd. Tal i Wetensk. Akadem. 1758.
26. Sw. R. Histor. 3 del., p. 464.
27. Sefströms Sw. Saml., 2 st., p. 45. Se widare beskrifn. om Sjömanshuset.
28. År 1763 inkommo i riket 379,446 tunnor salt. Se härom Sefströms Sw. Saml., 5 st., p. 260.
29. Inkomna bräder af alla slag, för år 1753, uppgifwas till 77434 tolfter.
30. I Petersburg uppbrännas årligen, efter medelmåttig uträkning, 200,000 famnar, bestigande sig i penningewärde till en half million rubel (Storch, Beskr. om Petersburg, p. 6).
31. Schön, om inre hushållningen i Riket, Stockh. 1815, 8:o, p. 18.
32. Rosenhane, 1. c.
33. Loenbom Histor. Märkwärd., 1 del., p. 22.
34. Notarien i Comm. Collegium J. Silfwercrantz afled i Acca 1712. Büschings Palaestina, öfwersättning, Stockholm, 1784, i företalet
35. Westermans Tal i Wetensk. Akadem. 1770.
36. Sw. Mercurins, 1756, för Febr. m., p. 457.
37. Sw. Fateburen, 4 del., 1768, 8:o, p. 25, 47, 113, 132.
38. Post- och Inrikes Tidning, 1825, n:o 28.
39. Flintenbergs Werk, 2 d:l., p. 156.