Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens månadsblad/1879/Om den fornsvenska hednalagen

Om den fornsvenska hednalagen av Frits Läffler

Del av Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens månadsblad, åttonde årgången, 1879.

Om den fornsvenska hednalagen.

I Olai Petri Svenska Krönika, sådan den föreligger i den i Klemmings upplaga (Stockholm 1860) följda handskriften^[1], läses följande (s. 50—51 hos Klemming): ”Och effter thet här warder nw talat om kamper, kan ey wara onyttigt, at man til vitnesbyrd och för selsynheet skull, setter her in then lagh som i kempande på then tijdh brukadhes, ord frå ordh, som i gambla lagböker finnes^[2].

Giuer ᛘ (madher) oqueþins ord manni, þu er ei
mans maki, och ei ᛘ i brysti, Jach er ᛘ sum þu,
þeir sculu mötas a þriggia wegha motum, Cumber
þan ord hauer giuit, och þan cumber ei þer ord
5 hauer lutit, þå mun han wara sum han hetir, Er
ei eidganger, och ey witnesbeer, Er hwarti firi man
eller kunu, Cumber och þan ord hauer lutit, och
ei þan ord hauer giuit, þå opar han try niþingx
opp, och merkir han a iorþu, þå^[3] han ᛘ þes werri
10 þet talaþi han ei halla þorþi, Nu mötas þeir baþir,
þeir sculu^[4] vapnum, faller þan ord hauer lutit,
gilder med haluum gieldum, faller þan ord hauer
giuit, Glöper orda werster, tunga houudbani, ligger
han i ogildom acri.

Och effter ordhen i thenna laghen äro gammul, och korteliga författat, så wil man giöra her een lithen förclaring vppå ............ hans huffuud bane. Thenna laghen som aff hedendoomen är kommin, haffuer en tijdh lång wordet brukat sedhan Christendoomen kom hijt i landet, Ty ståår hon och i the äldzsta laghböker, som finnas”.

Detta af Olaus Petri afskrifna ålderdomliga lagfragment är hos oss kändt under namnet hednalagen. Det är emellertid icke den nu aftryckta textredaktionen (i det följande angifven med text A), som nyttjats vid de ganska knapphändiga vetenskapliga undersökningar, som hittils kommit hednalagen till del^[5], utan en i flere vigtiga hänseenden afvikande text, hvilken återfinnes i ett tillägg i 1607 års tryckta upplaga af Upplandslagen samt, med oväsentliga afvikelser, i Scriptores rerum svecicarum medii ævi, T. I, sect. 2, s. 236 (i den der aftryckta Olai Petri krönika). Denna text af 1607 — i det följande kallad text B — lyder så:

”Af thöm gamblu Laghum sum i hedhnum tima brukadhus, vm kamp ok enwighe.

Giwer madher oquädhins ord manni: Thu är äi
mans maki ok eygh madher i brysti. Ek är madher
sum thu. Their skulu mötas a thriggia wägha
motum. Kumber than ord hawer giwit, ok than
5 kumber eigh ther ord hawer lutit, Tha mun han (wan)
wara sum han heitir, är eigh eidhganger ok eigh
wittnisbär, | hwarti firi man älla kunu. Kumber
ok than ord hawer lutit ok eigh than ord hawer
giwit, Tha opar han thrif nidhingx op, ok markar
10 han a iardu: Tha (se) han madher thäss wärri thät
taladhi han eigh halla thordi. Nu mötas their
badhir mädh fullum wapnum, Falder than ord
hawer lutit, gilder medh halwum gialdum: Falder
than ord hawer giwit, glöpa orda wärster, tunga
15 huwdhbani, Liggi | i vgildum akri”.

De vigtigaste afvikelserna från texten A ha i den nu senast aftryckta texten B utmärkts med kursiv stil. Det i B genomförda utbytet af þ mot th i början af ord och dh efter vokal har dock icke särskildt betecknats, hvilket deremot skett med skrifsätten th en gång, der A har t, d 2 gånger efter r, der A har þ, dh 3 gånger, der A har d (att en viss uppmärksamhet bör fästas vid dessa afvikelser skall längre fram visas). Smärre olikheter, såsom i bruket af w och u, af u och o, af e och ä, af c, ch och k, m. m., äro ej utmärkta. Två ord i B, som saknas i A, äro satta inom klammer. På 2 ställen saknas i B ord, som finnas i A, hvilket angifvits med |.

Från texten B skiljer sig texten i Scriptores — här kallad C — endast i följande afseenden. C har þ öfver allt, der B har ett mot þ i A svarande th eller dh, dessutom äfven i þrij, såsom C har i st. f. thrif i B, i jarþu, þorþi, liksom A och i meþ en gång, der B har mädh. Vidare har C alla 4 gångerna runtecknet ᛘ för madher i B, alltid ey för äi, eigh, eygh i B, omvexlande och och ok, men eljes öfver allt k liksom B, mellan vokaler oftast fv, 2 gånger d (i med, huvud-) i öfverensstämmelse med A, der B har dh, fulum mot fullum i B, samt, förutom några ytterligare smärre olikheter (i bruk af e och ä, v och w, u, gx och gz), ligger, der B har liggi (rad 15).

I hvilket förhållande stå nu de särskilda texterna till hvarandra? Kan man med ledning af de bevarade textredaktionerna sluta något rörande den handskriftliga uppteckningen af hednalagen? Hvilken landskapslag har hednalagen tillhört? Allt detta är frågor, som ännu icke blifvit besvarade, ja, så vidt jag vet, ej ens ännu blifvit framställda. Jag skall i det följande försöka att lyfta på den hemlighetsfulla slöja, som så länge ostördt fått omgifva detta ålderdomliga minnesmärke.

Som läsaren finner, utgår jag från den förutsättning, att hednalagen är äkta. Hvarken Rydqvist eller Schlyter hafva funnit skäl att sätta dess äkthet i fråga. Ja, Lyngbys yttrande om ”den noget apokryphiske ’hednalag’”^[6] har af Rydqvist uttryckligen blifvit bemött i följande ordalag: ”Den handskrift, hvarur det ifrågavarande stället influtit i 1607 års edition af Upl. L., är icke i senare tider påträffad, och ej heller den i Script. rer. Suec. I. II. 237 följde codex; men någon särskild anledning synes icke förevara, att draga innehållets äkthet i tvifvel” (SSL. IV, s. 139 not. **). Att detta Rydqvists omdöme är fullt berättigadt framgår af hela den följande undersökningen.

Det gäller nu först att närmare granska och med hvarandra jämföra de tryckta textredaktioner af hednalagen, som finnas. Den i Scriptores aftryckta texten af Olai Petri krönika skall, enligt hvad i inledningen (Script. I: II: 217) försäkras, vara grundad på 5 olika handskrifter, hörande till de äldre. Klemming yttrar emellertid i Erinran till sin edition, att aftrycket i Scriptores ”synes vara gjordt efter den nyaste afskrift man kunnat finna, och är så moderniseradt, att det icke ger en trogen bild af arbetet, sådant det utgick från författaren”. Förhållandet är ock, såsom jag genom bibliotekarien Styffes välvilja varit i tillfälle att inhemta, att för aftrycket i Scriptores varit nyttjad en helt ung afskrift af Olai Petri arbete, af hvilken blad efter blad sönderskurits och sammanhäftats med ett rent blad, hvarå de i Scriptores förekommande noterna af J. H. Schröder inskrifvits; någon ny afskrift, grundad på flere olika handskrifter, har sålunda icke tagits för tryckningen, utan en förut befintlig mycket sen handskrift har fått direkt tjenstgöra såsom manuskript för sättaren. Bland de Schröderska papperen finnes den sålunda för tryckningen nyttjade, söndertagna handskriften ännu qvar, med undantag af ett mindre antal blad, hvilka förkommit eller — af utg. förstörts. Bland dessa saknade blad är just det, som innehållit hednalagen (s. 59—60 i handskriften)! Det kan emellertid med full visshet påstås, att den text, som denna handskrift innehållit, ingalunda sett ut så som den i Scriptores tryckta. Denna senare textredaktion är utan allt tvifvel ett verk af Schröder sjelf och tillkommen så, att texten i 1607 års upplaga af Upplandslagen — möjligen föreliggande i afskrift i den ifrågavarande handskriften (jfr om ett dylikt fall s. 108 här) — bearbetats med tillhjelp af den i någon äldre handskrift befintliga, till texttypen A hörande textredaktionen, så att derigenom 1607 års text fått ett ålderdomligare utseende (med þ för th, ᛘ för madher). Riktigheten af denna uppfattning af texten i Scriptores skall af den följande undersökningen bekräftas. — Af det nu sagda framgår, att texten i Scriptores är fullkomligt otillförlitlig och för en vetenskaplig pröfning af hednalagen af intet värde.

Af de här förut omnämda texterna af hednalagen återstå A och B. De vigtigaste skiljaktigheterna dem emellan äro följande:

1. B har ek rad [2], iardu [10], der A har Jach, iorþu;
2. B har heitir [6], der A har hetir;
3. B har markar [9], der A har merkir;
4. B har thrif [9], der A har try;
5. B har eygh, eigh alla gånger utom en (der äi), medan A har ei;
6. B har falder [12, 13], men A faller;
7. B har mädh fullum [12], men A þeir sculu;
8. B har glöpa [14], men A glöper;
9. B har liggi i [15], men A ligger han i;
10. B har wittnisbär, hwarti [7], men A witnesbeer, Er hwarti;
11. B har han wan wara [5—6], men A endast han wara;
12. B har tha se han [11], men A endast þå han.

Rörande smärre olikheter se här straxt förut s. 102. Att B har th och dh i ett antal fall, der A har þ, beror helt enkelt derpå, att den senare typen i den tryckta texten B utbytts mot de förra tecknen i öfverensstämmelse med hvad som skett i hela 1607 års edition af Uplandslagen. Att B vidare har madher alla 4 gångerna, der A har ᛘ (första gången med ordet madher inom klammer), beror säkert ock på, att i B originalets runmynd ansetts böra lämpligast omskrifvas med latinska bokstäfver. Jag skall längre fram (se s. 114 f.) söka förklara dessa till en del högst märkliga afvikelser mellan A och B.

En granskning af de talrika handskrifter af Olai Petri krönika, hvilka innehålla hednalagen, torde nu vara på sin plats. Jag har varit i tillfälle att undersöka de i Uppsala universitetsbibliotek samt Kongl. Biblioteket och Riksarkivet i Stockholm förvarade handskrifna exemplar af nämnda arbete.

Af de i Uppsala universitetsbibliotek befintliga 44 handskrifterna innehålla 29 hednalagen med dithörande stycken af Olai Petri text, hvilket allt saknas i 14 exemplar,^[7] medan förhållandet i 1^[8] är ovisst (det har dock sannolikt hört till den första klassen). Af de förstnämnda 29 handskrifterna ha 22 samma textredaktion af hednalagen — allahanda vexlande skrifsätt,^[9] uppenbara felskrifningar,^[10] förkortningar^[11] och betydelselösa små olikheter^[12] frånräknade —, hvilken text ock öfverensstämmer med texten A. Som en afvikelse från A kan det förefalla, att flere handskrifter ha þry, þrij, thri för try i A [rad 8]; derom straxt i det följande. I några handskrifter har afskrifvaren sökt förbättra meningen genom att insätta ett wari (2 hdskr.) framför þa han (rad 9, A), eller ett är mellan þa och han, hvari en annan obetydlig afvikelse från A röjer sig, som dock tydligen icke har något omedelbart sammanhang med läsarten þa se han i B. — Alla de nu afhandlade 22 texterna af typen A ha de under 1—3 och 5—12 (s. 105) upptagna, för A i motsats mot B egendomliga läsarterna. Med denna texttyp A öfverensstämmer vidare en gammal handskrift med det enda undantag, att den har en läsart (glöpa) lika med B. Detta beror dock säkerligen på ett tillfälligt skriffel i just denna afskrift — glöpa orda i st. f. glöper orda genom inverkan af det andra ordets slutande a på det första ordets slutändelse; jfr likartade fel i de stockholmska handskrifterna, om hvilka strax — och icke på något sammanhang med texten B, hvarför denna afskrift bör räknas som den 23:e af typen A. Denna afskrift^[13] har emellertid ordet wan skrifvet med annan hand öfver raden mellan han och wara (A, r. 5). Denna enstaka öfverensstämmelse med B (han wan wara för han wara i A) träffas i en gammal handskrift, troligen från 1500-talet^[14], och i två yngre, hvilka för öfrigt öfverensstämma med A (24, 25 och 26). En annan gammal, prydlig handskrift^[15], för öfrigt af typen A (27), har både wan wara och glöpa orda. Huru detta wan bör tänkas hafva inkommit i gamla handskrifter af typen A, skall längre fram visas. — En gammal afskrift^[16], med ytterst dålig och defekt text af typen A (28), har heiter (!) för heter, hvilken alldeles tillfälliga öfverensstämmelse med B, måste bero på ett skriffel. — En yngre handskrift från 1676^[17] (29) slutligen har hednalagens text i afskrift efter 1607 års upplaga af Upplandslagen, efter hvilken tryckta text äfven 2 handskrifters text, hörande till typen A, blifvit af yngre händer rättad.

Af de i Kongl. Biblioteket i Stockholm befintliga 32 handskrifterna af Olai Petri krönika upptaga 19 hednalagen, medan 13 utelemna den. Alla dessa tillhöra typen A. En har þa wari han och 2 þa är han i st. f. þa han i A (r. 9), alldeles som några af Uppsala-handskrifterna. Tre hafva han wan wara, hvaraf en är från 1578. En har ligge han^[18] för ligger han i A (r. 13). Orden glöper orda i texten A (r. 13) äro i flere handskrifter på ett ganska lärorikt sätt vanställda. Fyra hafva glöper order, i det att ändelsen i orda blifvit rättad efter glöper, medan det här förut (s. 107) påpekade skrifsättet glöpa orda visar en motsatt inverkan. Två handskrifter ha glöp orda. — I en afskrift är det underliga, till typen A hörande felet þeir skulu vapnum upphjelpt genom ett med senare hand tillagdt ord skiffta^[19].

Af Riksarkivets 2 handskrifter af Olai Petri krönika har den ena, af Klemming utgifna den här förut aftryckta texten af hednalagen, medan den andra saknar detta stycke. Här är platsen att med några ord närmare redogöra för den förstnämda handskriften. Den är enligt Klemming ”den äldsta och bästa af de talrika afskrifterna, ty författarens original finnes dess värre icke i behåll”. Afskriften är ”fullkomligt samtidig med författaren, tagen innan han ännu lagt sista handen vid arbetet, hvarom de många vidlyftiga tilläggen bära vittne”. Ett sådant ”tillägg på ett inskjutet blad” (se Klemmings upplaga s. 335) innehåller just hednalagen med tillhörande föregående och efterföljande stycke af Olai Petri text (från orden Och effter till och med laghböker som finnas; jfr s. 106, n. 1 här).

Den handskriftsgranskning, hvarför jag nu redgjort, leder till följande resultat. Af de 49 afskrifter af Olai Petri krönika, hvilka upptaga hednalagen^[20], innehåller endast en enda en text, som öfverensstämmer med 1607 års tryckta text. Denna likhet förlorar emellertid all betydelse, då det är alldeles uppenbart, att den unga afskrift, som innehåller nämnda textredaktion af hednalagen, på detta ställe ordagrant — man träffar här t. o. m. thrif (se B. r. 9) — följt 1607 års tryckta text. Samtliga de öfriga 48 handskrifterna hafva en text af hednalagen, som tydligen grundar sig på en och samma, af Olaus Petri gjorda afskrift af ett gammalt original (efter all sannolikhet en mycket ålderdomlig handskrift). Af de små afvikelser, hvilka ofvan visats förekomma i de granskade 48 afskrifterna, behöfva följande förklaras för att icke synas strida mot det nu gjorda antagandet om en gemensam källa för alla. Då den af Klemming utgifna handskriften har try, men många andra þry, þrij, thry, är det klart, att den ursprungliga, nu förlorade originalafskriften haft þry, hvars þ i den förstnämnda handskriften kommit att utbytas mot t, såsom i flere andra ord i andra afskrifter skett (jfr s. 106, n. 4 här). Det i sammanlagdt 8 afskrifter^[21] — deri då en inberäknad, der ett yngre tillägg gjorts — mötande han wan wara för de ojämförligt flesta handskrifternas han wara kan endast förklaras genom det antagandet, att Olai Petri originalafskrift haft den förstnämnda läsarten, men med ordet wan senare utstruket, dock ännu så tydligt qvarstående, att någon afskrifvare kommit att medtaga det; hvarför detta ord wan utstrukits, och att det är fullt berättigadt att antaga, att så skett, skall af det följande framgå. Läsarten glöpa orda har ofvan visats i de få till typen A hörande afskrifter, som ha den, bero på skriffel. — Vi finna alltså, att den text af hednalagen, som träffas i den af Klemming tryckta handskriften, och som aftryckts här först (s. 100—101), måste antagas öfverensstämma med Olai Petri originalafskrift af den gamla handskriften med de två obetydliga undantagen, att denna säkerligen haft þry (ej try) och han wan wara med ordet wan lätt utstruket^[22].

I hvad förhållande står nu denna text A till den år 1607 tryckta textredaktionen? Schlyter yttrar (Upl. L. s. 275, n. 100), efter att ha aftryckt denna sistnämnda text: ”Hæc sine dubio ex Historica Suecana Olai Petri (Script. Rer. Suec. Vol. I. sect. II. pag. 237.) transscripsit editor”^[23]. Denna åsigt är emellertid fullkomligt ohållbar^[24]. Den torde väl få anses förfalla redan derigenom, att, såsom nu uppvisats, af de talrika afskrifterna af Olai Petri krönika ingen har en B liknande text utom en, som är skrifven 70 år efter det att B blifvit tryckt, och der uppenbarligen det omvända förhållandet föreligger, att B är originalet. Men må hända vill någon söka styrka det nämnda påståendet med det nya, att utgifvaren af 1607 års upplaga af Upplandslagen, troligen riksantiqvarien Johannes Thomæ Bureus^[25], förfalskat sin text för att få den mer ålderdomlig och sålunda visserligen afskrifvit texten hos Olaus Petri, men i nämnda syfte ändrat många ord, insatt och uteslutit andra. Särskild anledning till ett sådant, de flesta säkert mycket osannolikt förefallande, antagande kunde man hemta af Schlyters i företalet till hans upplaga af Upplandslagen (s. LXI—LXII)^[26] uttalade mening, att af Bureus gjorda, talrika ”förfalskningar” så af innehåll som språkform förekomma i 1607 års tryckta text af Upplandslagen. Jag har i en särskild uppsats^[27], ämnad att snart offentliggöras, sökt att uppvisa det oberättigade i denna mening. Här behöfver ur denna uppsats blott det meddelas, att de ord — madher, their, igh, ein —, hvilka af Schlyter räknas bland ”förfalskningarne” och anses vara ”såsom ett slags prydnader anbragta gamla ordformer”, af mig visas böra på helt annat sätt uppfattas och ingalunda vara af Bureus falskeligen insatta. — Emellertid skulle en och annan möjligen kunna hålla före, att, om också icke sjelfva Upplandslagens text förfalskats, likvisst hednalagens text af 1607, uppfyld med från den vanliga fornsvenskan afvikande ordformer, måste hafva varit utsatt för en förfalskares behandling. Jag skall söka uppvisa orimligheten af ett sådant antagande.

Af de i 1607 års text af hednalagen förekommande ovanliga ordformer äro utan all fråga ek och iardu (B, r. 2, 10) de märkvärdigaste. Det förra är, som allbekant är, den norsk-isländska formen för det svenska iak (jag). Antager man ock, att Bureus för att göra ett gammalt svenskt, från heden tid stammande lagfragment mer vördnadsbjudande insatt den för en svensk på 1600-talet säkert nästan obegripliga formen ek i st. f. den äfven i de allra älsta svenska lagarne allmänna formen iak — ett antagande, som redan är bra djärft och har bra liten sannolikhet för sig —, så kan man dock icke med något sken af sannolikhet våga det ytterligare antagandet, att Bureus hittat på att ersätta formen iorþu med den i några i Norge skrifna fno. handskrifter^[28] förekommande formen iardu (den allmänna fno. och särskildt isländska formen är, som bekant, jörðu), som icke rimligtvis heller af Bureus kunde tyckas ålderdomligare och derför i en ”hednalag” mer passande än iorþu. Att den hos Olaus Petri mötande läsarten þeir sculu vapnum skulle af Bureus ha ändrats till mädh fullum wapnum är vidare alldeles omöjligt att antaga. Hade en ändring af den förra, meningen störande läsarten skett, hade säkert något ord blifvit insatt (såsom skifta i en Stockholms-handskrift; jfr här förut s. 108.) Denna nu påpekade olikhet allena är tillräcklig för att visa, att Bureus ej kan hafva afskrifvit Olai Petri text. Erinrar man sig slutligen, hvad Rydqvist, SSL. III, 300—301, uppvisat rörande Burei bristande kännedom om det gamla språket, skall man äfven af detta skäl finna det fullkomligt oantagligt, att sådana ändringar, som i hednalagen af 1607 skulle hafva skett, blifvit af Bureus gjorda. Och icke heller har någon annan svensk vid 1600-talets början kunnat göra dylika ”förfalskningar.”

Den enda möjliga förklaringen, hvarför hednalagens text af 1607 är sådan, den nu föreligger, är den, att Bureus aftryckt en på hans tid ännu i behåll varande gammal handskrift.

Har nu Olaus Petri för sin textredaktion, såsom Rydvist (SSL. IV, 139 n. *) synes antaga, och såsom de många, från Burei text betydligt afvikande läsarterna kunde göra troligt, nyttjat en annan handskrift än Bureus? Så har, efter min förmodan, icke varit förhållandet, utan Olaus Petri har troligen följt samma handskrift som Bureus, men han — och icke Bureus — har gjort allahanda ändringar i texten, der denna varit för honom obegriplig, och han har felaktigt afskrifvit några ställen i den gamla handskriften. Jag skall söka anföra skäl för denna min uppfattning af Olai Petri behandling af texten.

Hvad härvid först är att märka, är den omständigheten, att Olaus Petri uppenbarligen haft en helt annan tendens vid sitt återgifvande af det gamla lagstadgandet, än en vanlig afskrifvare. Han har sökt få mening uti de gamla, dunkla ordalagen för att kunna bifoga en omskrifvande öfversättning af dem åt sina läsare. Men nu kan man förstå, att den, som på 1500-talet, utan aning om en nyare tids grundsatser för gamla handskrifters aftryckande, meddelade en gammal text med afsigt att göra dess innehåll fattligt för sig och andra, lätt kunde komma till att, låt vara nästan omedvetet, gifva sjelfva texten en något ändrad och lättfattligare lydelse, detta oaktadt han förklarar sig ”setta in” den ”ord frå ord, som i gambla lagböker finnes”, och oaktadt han efteråt finner nödigt att ”giöra her een lithen förclaring vppå”, ”effter ordhen i thenna laghen äro gammul och korteliga författat.” Med andra ord: den utförliga, omskrifvande och förklarande öfversättningen har föregåtts af en liten förbättring af den gamla texten. Ett sådant antagande är, skulle jag tro, psykologiskt berättigadt. Då man nu i Olai Petri text finner läsarten Er ei eidganger oc ey witnesbeer, Er hwarti firi man eller kunu, men i Burei: . . . . . wittnisbär, hwarti . . . ., så ligger det, synes det mig, bra nära till hands att antaga, att det lilla ordet Er mellan witnesbeer och hwarti af Olaus Petri blifvit inflickadt, emedan han sökte förklara för sig sjelf och andra det gamla stadgandet — som ju i sin oförändrade lydelse är fullt riktigt och för oss lätt att tolka — på det sätt, som i öfversättningen sker med orden: ”Han är icke then man, som ther kennis godh före, at han skulle gåå eedh, eller bära withne, eller wara målsman för^[29] man eller quinno”. Likaså synes man vara berättigad att antaga, att i textens sista ord han blifvit för bättre menings skull insatt efter ligger, såsom Olaus Petri kommit att läsa i handskriften — se derom längre fram — i st. f. liggi. Man är vidare frestad att antaga, att skrifsättet opp (i orden þå opar han try niþingx opp) tillkommit i följd deraf, att det af Olaus Petri okända, gamla substantivet op — hvilken riktiga form Burei text har —, betydande rop, blifvit fattadt som adverbet opp (upp); anledning till en dylik förmodan gifver ”förclaringens” ord: ”Thå skal han som kommin är, ropa öffuer^[29] then honom manadhe tre resor, och kalla honom en nidhing.” Olai Petri läsart þeir sculu vapnum i st. f. Burei mädh fullum wapnum synes kunna till en del förklaras på likartadt sätt, som de nu anförda afvikelserna hos Olaus Petri. Sedan det i handskriften, enligt min förmodan, stående ordet fullū blifvit af skäl, som nedan skola uppvisas, af Olaus Petri läst som sculu, har det föregående mz (= mädh hos Bureus) af honom ändrats till þeir, och i det sålunda uppkomna þeir sculu^[30] vapnum har Olaus Petri trott sig finna den meningen: ”Thå skola the gåå til hopa^[29] med theres vapen och wärio”. Slutligen finner man det nu förklarligt, huru ordet wan kommit att, såsom ofvan (s. 110) antagits, blifva af Olaus Petri senare utstruket. Ordet, som hade en känd svensk form, blef först afskrifvet med den öfriga texten, men sedermera befanns det dock, att det ej kunde bli någon mening af det, och så ströks det ut. På samma sätt har ett annat ord af Olaus Petri uteslutits (ehuru detta från början); i orden þa se han ᛘ þes werri har det gamla se (pres. konj.; = må vara) icke blifvit förstådt och såsom störande och obehöfligt — då meningen ändå kunde fattas^[31] — ej medtagits. Efter hvad jag nu sökt göra troligt rörande af Olaus Petri vidtagna ändringar i texten, kan det icke längre förefalla underligt, att orden ek och iarþu blifvit med jämförelsevis ytterst obetydlig ändring, återgifna med iak och iorþu; dessa senare skrifsätt hos Olaus Petri ha säkert tillkommit nästan omedvetet och så att säga instält sig sjelfva. Merkir för det obegripligare markar var likaså en obetydlig ändring, som gjorde sig sjelf, och det samma gäller om hetir för heitir, ei för eigh, faller för falder. — Den åsigt, som nu framstälts, bekräftas af tvänne andra ställen i Olai Petri krönika, der gamla lagtexter citeras. På det ena af dessa ställen anföres ett stadgande ur en eljes okänd Upplandslag från medlet af 1200-talet (jfr derom s. 122 här) ”ordh frå ordh som här epterfölier” (Klem:s uppl. s. 71). Der är emellertid icke blott stafsättet moderniseradt — th för þ, och för ok m. m. — utan ock språkformerna — ära för äru, stonde för standi —, hvarjämte en gång äfven en vigtig ändring af texten gjorts, uppenbarligen emedan den gamla lydelsen varit obegriplig (i st. f. niþium er nester ok kyni kunnaster, som det utan tvifvel i originalet stått^[32], har Olaus Petri honom er nester o. s. v., der det föråldrade ordet niþium blifvit utbytt mot det ingalunda motsvarande honom). Ett annat stadgande ur ”gamla laghböker” är nästan alldeles omklädt i ny drägt (stånde, ått för at m. m., se Klem:s uppl. s. 52 och s. 132 här).

Jag har härmed genomgått och sökt förklara tillkomsten af alla de afvikelser i Olai Petri text från Burei, hvilka ofvan (s. 105) finnas sammanfattade under nr 1—3, 5—7, 9—12. Det torde då vara bäst att i detta sammanhang äfven omnämna de återstående båda fallen, då de båda texterna afvika från hvarandra. I dessa 2 fall har texten A företräde för B. Der A haft þry — jfr derom s. 109 — har B det underliga thrif. Jag förmodar, att detta senare helt enkelt är ett tryckfel, uppkommet derigenom, att i den afskrift, Bureus för tryckningen tagit af originalet, detta senares þry varit återgifvet med thrij, hvars sista j, såsom lätt kunde ske, blifvit af sättaren läst eller felsatt som f^[33]. Vidare har A glöper orda werster, der B har glöpa orda werster. Schlyter har icke anfört den förra, i de allra flesta handskrifter af Olai Petri krönika förekommande, vigtiga och riktiga läsarten, utan har blott hållit sig till den senare, som icke låter sig tillfredsställande förklaras. Också hafva så väl äldre forskare, såsom Stiernhöök och Loccenius, som ock Schlyter sjelf misslyckats i sina försök att förklara dessa ord. Om de båda förstnämndas öfversättningar se ordboken till Schlyters upplaga af UL., s. 437. Schlyter öfversätter: ”den värste af (dem som talat) smädeord, den som svårast skymfat den andre”^[34], hvarvid tillägges: ”detta synes vara ett ordspråk, som ej kan annorlunda öfvs:s, ehuru meningen här måste vara den, att den som med sina ord mest skymfat den andre, är den värste, och sjelf orsaken till sin död”, hvilken mening ock säges vara ”på ett oegentligt sätt uttryckt”^[35] i de ofvannämda orden. Den här först gjorda öfversättningen är lika litet språkligt möjlig, som den senare förklaringen passar i det sammanhang, der de ifrågavarande orden stå. Dessa låta i denna form helt enkelt icke öfversätta eller förklara sig. Deremot gifver läsarten glöper orda werster såväl en lätt öfversättning som en för sammanhanget ytterst passande mening. Glöper är det fno. glœpr, ett maskulint substantiv, betydande brott, ogärning. Glöper orda betyder således ordaförbrytelse, eller en förbrytelse som består i (onda) ord. Glöper orda werster (näml. glöper) betecknar således, att en förbrytelse, som består i onda, uppeggande, hånande ord är den värsta förbrytelse, den moraliskt förkastligaste liksom den till sina följder farligaste. Detta passar synnerligen väl, då uttrycket — säkert ett urgammalt ordspråk — nyttjas med anledning deraf, att den, som skymfat en annan, fallit för dennes svärd. Den i de ifrågavarande orden inlagda meningen utvecklas ytterligare genom det omedelbart följande tunga houudbani — likaledes ett urgammalt nordiskt ordspråk —, om hvilket mer längre fram. — Innan jag lemnar frågan om betydelsen af de ifrågavarande orden glöper o. w., bör det sätt, hvarpå Olaus Petri sökt förklara dem, omnämnas. Stället omskrifves hos honom så: ”Ty then som glepper och owijsligha talar han är sigh sielffuo wärst, och glöper är ordha werst”. Olaus Petri fanns således ungefär samma mening i uttrycket som Schlyter^[36], och han upprepar ordspråket i en något ändrad form, hvilket senare förhållande kan vara ganska lärorikt med afseende på hvad jag ofvan sökt göra troligt om ändringar i sjelfva texten gjorda af Olaus Petri för innehållets skull. — Den frågan framställer sig nu: hur kommer det sig, att B, som eljes, enligt hvad jag sökt visa, har den korrektaste texten, i detta fall har den oriktigare läsarten (glöpa)? Skälet dertill är icke lätt att säkert komma på spåren. Det kan bero på en förvexling af det följande ordets slutändelse (a i orda) — alldeles som i de här förut s. 107 (jfr s. 108) omnämda afskrifter af typen A, enligt min förmodan, skett — och deraf följande felskrifning vid afskriftens tagande af Bureus; det kan ock bero på en felaktig läsning af slutbokstafven i glöper (glöpr; jfr längre fram s. 129). Bureus var, såsom Rydqvist uppvisat, icke säker i fornspråkets grammatik, och flerstädes i de af honom utgifna lagarne har han insatt oriktiga kasusändelser i följd af oriktig upplösning af förkortningstecken.

Jag har sökt utförligt styrka mitt antagande, att texten A har undergått många af Olaus Petri hufvudsakligen af hänsyn till innehållet gjorda ändringar, att denna text hänvisar på samma originalhandskrift som B, att slutligen i B med tvänne undantag den ursprungligaste textredaktionen^[37] träffas. Innan jag nu går att i en följande afdelning hårdare åtdraga bevisningens kedja, torde det vara lämpligt att egna ett ögonblicks uppmärksamhet åt den lilla del af Burei text, som ej återfinnes i A; jag menar de inledande orden: Af thöm gamblu Laghum sum i hedhnum tima brukadhus, vm kamp ok enwighe. Det är för en hvar uppenbart, att dessa ord icke ursprungligen hört samman med den följande texten, utan att de äro ett senare tillägg. Detta tillägg är af ganska ungt datum, såsom ordet brukadhus visar. Detta från tyskan lånade ord träffas nämligen i vårt lagspråk för första gången i en handskrift af Kristoffers landslag, från medlet af 1400-talet (der blott 2 ggr i index till en balk). Jag tror emellertid ej, att orden äro författade af Bureus. Språket är allt för forntroget, för att det skulle vara sannolikt att dessa, om ock få, ord blifvit sammansatta i början af 1600-talet af en man, som icke var och knappast kunde vara fullt mäktig fornspråkets grammatik. Och för öfrigt har man svårt att finna någon orsak, hvarför Bureus icke skulle hafva skrifvit de inledande orden i sin tids språkform. Jag förmodar derför, att de nämnda orden funnits antecknade af en hand från 1400- (möjligen slutet af 1300-) talet på den originalhandskrift från en betydligt äldre tid, som Bureus hade tillgång till^[38]. Jag vågar till denna förmodan foga ytterligare den, att Olai Petri bestämda uppgift, att ”thenna laghen” — vår hednalag — ”aff hedendoomen är kommin”, just grundar sig på denna anteckning, att lagen brukades ”i hedhnum tima”. Hur skulle Olaus Petri eljest kunnat så säkert uppgifva detta? Vi finge på detta sätt ett nytt stöd för den åsigten, att Olaus Petri och Bureus oberoende af hvarandra^[39] afskrifvit samma gamla originalhandskrift.

Jag har nu sökt besvara det första af de å s. 103 framkastade spörsmålen, nämligen det om de båda textredaktionernas förhållande till hvarandra. Jag kommer nu till den andra frågan, som är af vida svårare, vida mer grannlaga natur. Detta spörsmål gäller, huruvida vi kunna sluta något rörande beskaffenheten af den originalhandskrift, hvari hednalagen stått. Jag tror mig kunna besvara äfven detta spörsmål och skall nu öfvergå dertill. Jag måste härvid dock anhålla om deras öfverseende, hvilka möjligen skola finna den bevisning, som jag kan åvägabringa, för svag, den slutsats, hvartill jag kommer, för djärf.

Först och främst är att märka, att hednalagen med sina alldeles egendomliga språkformer och skrifsätt — om hvilka mer i det följande — efter all sannolighet icke stått i den handskrift af Upplandslagen, som 1607 af Bureus utgafs. Den omständigheten, att det förra lagfragmentet är af Bureus aftryckt tillsamman med Upplandslagen bevisar intet för antagandet om hednalagens och Upplandslagens — sådan denna föreligger i 1607 års upplaga — härstammande från samma handskrift, om man närmare fäster sig vid det sätt, hvarpå — jag säger för korthetens skull — de båda nämnda lagarna förenats i samma tryck. Förhållandet är nämligen det, att UL. slutar på en udda sida i 1607 års upplaga (blad LXIII a), nästan midt på sidan, med samma vers som hos Schlyter. En ren sida blef sålunda öfrig, och denna kan mycket väl hafva nyttjats till aftryck af ett gammalt lagfragment, som Bureus sett i en annan handskrift. Så mycket naturligare vore det, att Bureus begagnat sig af det tillfället, då våra gamla lagar för första gången skulle tryckas, till att offentliggöra och från undergång rädda ett så märkligt stycke gammal lag, i fall detta lagstadgande — såsom jag längre fram skall göra troligt — fanns nedskrifvet på ett handskriftsfragment, utan kändt samband med någon annan lagkodex. — Schlyter har uppenbarligen äfven ansett, att hednalagen ej hörde samman med Upplandslagen i 1607 års upplaga, då han kunnat uttala den ofvan omnämnda förmodan, att texten till hednalagen afskrifvits ur Olai Petri krönika. Emellertid har det knapphändiga sätt, hvarpå Schlyter i sin upplaga af UL. omnämt hednalagens förekomst i 1607 års upplaga — i en not vid Þingmalæ-balkens slut heter det blott: ”E” (= 1607 års upplaga) ”add. sub. titulo: Af thöm gamblu . . . Giwer madher . . .” — föranledt den missuppfattningen hos en och annan, att hednalagen vore en del af Upplandslagen och särskildt af dess Þingmalæ-balk.^[40] Det är äfven för att tydligt och klart uppvisa oriktigheten deraf, som jag här ofvan något vidlyftigt framstält rätta förhållandet. —

Har nu hednalagen icke stått i den 1607 utgifna handskriften af Upplandslagen, så synes det icke vara lätt att uppvisa någon annan handskrift, der den med större sannolikhet kan antagas hafva stått. Följande omständigheter kunna emellertid leda oss på spåren i vårt sökande efter en dylik handskrift:

1. Hednalagen måste antagas hafva funnits på Olai Petri och Burei tid skrifven på ett fragment af en eljes förlorad handskrift.

   Flere omständigheter göra detta mer än sannolikt. På några andra ställen i sin krönika, der Olaus Petri anför eller omnämner gamla lagstadganden, säger han uttryckligen, i hvilken lag dessa finnas. Sålunda anföres ett stadgande^[41] ur ”then Sweriges laghboock som thå” — ”widh tolff hundrad och fyratiyo åår” — ”brukades i Vpland” (Klem:s uppl. s. 71); vidare omnämnes (a. st.) ett stadgande ur ”then gambla Östgötha laghboken”^[42], hvarjämte ”then Östgötska laghboken” två gånger nämnes i fråga om jernbörd (s. 77). Ett så högst märkligt lagstycke, som hednalagen, hade derför säkert icke blifvit af Olaus Petri anfördt utan angifvande af källan, om hon varit känd. Särskildt kan anmärkas, att, om hednalagan funnits i en handskrift af Upplandslagen, det hade varit att vänta, att denna bestämda lag anförts — liksom i det nyss nämnda fallet — i st. för att det sväfvande uttrycket ”gambla lagböker” (se s. 100) nyttjats. — Månne icke vidare det är troligt, att öfverskriften Af thöm gamblu Laghum . . . just tillkommit som en upplysande radanmärkning i den gamla handskriften, emedan denna utgjorde ett fragment af en eljes okänd lagkodex?

2. Den handskrift, hvari hednalagen stått, har allmänt haft diftongen ei; så i eigh (äi), þeir, heitir (i B), eidganger.
3. Handskriften har haft norska språkformer, blandade med de svenska. Sådana norvagismer äro ek och iardu, om hvilka se ofvan s. 112. Såsom sådana kunna och böra säkerligen äfven de nyssnämda orden med ei uppfattas. Norsk form kan äfven det i B stående markar — som enligt min tanke (jfr s. 115) äfven stått i originalhandskriften — för merkir i A vara. I de svenska landskapslagarne är nämligen mærkia den allmänna formen, medan fno. har såväl merkja som marka^[43].
4. Handskriften har betecknat ordet maþer med runtecknet ᛘ, som förekommer 4 gånger i A.
5. Handskriften har haft þ omvexlande med ð! Denna vigtiga slutsats kan dragas deraf, att i texten A þ och d vexla med hvarandra i mid- och slutljud, der fornsvenskan som regel har þ, fno. ð. Sålunda har Olaus Petri med þ: oqueþins, niþingx, iorþu, talaþi, þorþi, baþir, men med d: ord (7 ggr), orda, eid-, houud- (, med). Detta senare skrifsätt med d, som i ordet ord regelbundet återkommer 8 gånger, kan i en urkund, som eljes — och fullt regelrätt, då det sker — använder þ, icke gerna förklaras på annat sätt, än att originalhandskriften haft ð, hvilket Olaus Petri förmodligen ansett vara endast en tillfällig, betydelselös ändring af d-tecknet, med hvilket senare han derför återgifvit det. — Af texten B låter sig intet med visshet slutas i nu ifrågavarande afseende. Den nyttjar dh äfven i fall, då A har d (se s. 102, 128), och d 2 gånger i st. f. det väntade dh för þ i midljud. Dessa båda sista fall — iardu, thordi — kunna synas nog egendomliga, men finna sin förklaring deraf, att äfven i Upplandslagens text af 1607 þ efter r synes hafva genomgående omskrifvits med endsamt d (ej dh)^[44].

De undan 4 och 5 nu afhandlade fallen — liksom den förut afhandlade läsarten glöper — visa fördelen af att hednalagen upptecknats i tvänne olika afskrifter. Det så anmärkningsvärda bruket af ᛘ och ð i detta lagfragment hade af Burei afskrift allena icke kunnat synas.

Jag har härmed redogjort för de märkligaste egendomligheterna i hednalagens nu förlorade originalhandskrift, så vidt dessa med ledning af de båda texterna A och B kunna uppvisas. Nu frågas: finnes någon af oss känd handskriftlig lemning, som kännetecknas af samma egendomligheter, som hednalagen, och som liksom denna är ett fragment? Ja, en sådan finnes, och den består i de i Norge funna 2 pergamentsbladen af en kodex, som innehållit den äldre Vestgötalagen. Dessa båda blad — af Klemming aftryckta i bihanget till redogörelsen för Svenska Fornskrift-sällskapets allmänna årsmöte 1874 — ha, liksom hednalagen, norska ordformer blandade med de svenska^[45] — såsom diftongen ei^[46], iarðar (i gen. sing.), nvma^[47], fimta m. fl., om hvilka alla mer strax —, har både ð och þ^[48], har runtecknet ᛘ en gång för maðr. Vid sådant förhållande synes det icke böra anses allt för djärft att antaga, att hednalagens originalhandskrift tillhört samma kodex som de i Norge funna fragmenten af äldre Vestgötalagen^[49]. Af denna kodex skulle sålunda på 1500-talet och i början af 1600-talet ett fragment hafva funnits i Stockholm. Ett sådant antagande innebär naturligtvis ingen orimlighet. Vare sig handskriften varit skrifven i Norge — hvilket synes mindre sannolikt — eller i Sverige af en norsk skrifvare^[50], måste den antagas ha varit afsedd för nyttjande i Sverige. Möjligt vore, att den tillkommit någonstädes i Vestergötlands gränstrakter mot Bohuslän eller på Dalslands gräns mot Norge, hvilket skulle kunna förklara så väl den omständigheten, att några fragment kommit till Norge — dessa äro funna ”såsom infattning till räkenskapsböcker” från öfre Telemarken för åren 1637 och 1638 — och andra till Stockholm, som ock att en norsk skrifvare nyttjats.

Men jag måste här afbryta framställningen för ett ögonblick. Det gäller att besvara en invändning, som någon kunde vara sinnad att göra mot det här, i öfverensstämmelse med Rydqvist i fråga om äVGL.-fragm., gjorda påståendet, att norska former finnas i dessa fragment och i hednalagen. Denna invändning — som af lätt insedda skäl icke lämpligen kunnat upptagas till bemötande förr än nu, då hednalagens och äVGL.-fragm:s samhörighet blifvit uppvisad — lyder sålunda: kunna icke dessa så kallade norska former lika väl uppfattas som mycket ålderdomliga svenska former? Måste icke fornsvenskan en gång hafva haft just diftongen ei allmänt, genitivformen iarþar för det yngre genom analogibildning uppkomna vanliga iorþar, dativformen iarþu för det senare u-omljudna iorþu, det obrutna ek för det yngre genom brytning uppkomna iak, numa (jfr fno. nema) för det yngre förkortade num, fimta för fæmta, der i såsom så ofta, gått öfver till (e—) æ? Den norske forskaren P. A. Munch var just af denna mening rörande det först funna fragmentet af äVGL., hvilket han ansåg hafva äldre svenska former än den af Schlyter utgifna handskrifna af äVGL., vara ”den ældste hidtil bekjendte Levning af svensk Bogskrift” samt härröra från början af 1200-talet. Hvad hednalagen särskildt beträffar, antager Rydqvist för den samma möjligheten af att ”ei öfvergått ur en äldre urkund” (SSL. IV, 140), och anför dess ek^[51], iardu som svenska fornformer af ålderdomlig prägel (SSL. IV, 48, 189). Härvid är nu följande att märka. Att former som iarþar, iarþu en gång funnits i fornsvenskan, må vara möjligt; men säkert är det icke. Den allmännast gängse åsigten uppfattar visserligen de nämnda formerna som de äldre och iorþar, iorþu som de yngre, men enligt en annan helt ny teori äro tvärt om dessa senare former de ursprungligare^[52]; formerna iarþar, iarþu måste då uppfattas som nyare bildningar, hvilka i sådant fall ovilkorligen måste gälla som norska (den förra äfven som isländsk). Men jag vill icke grunda min motbevisning på en ännu långt ifrån allmänt erkänd teori. Äfven om man fasthåller vid den äldre uppfattningen af förhållandet mellan de nämnda dubbelformerna, måste man bestrida sannolikheten af att de med a i roten kunnat såsom äkta svenska former fortlefva i en urkund, som icke gerna kan anses vara äldre än från slutet af 1200-talet (troligen dock något yngre; se härom längre fram). Den utveckling, hvarigenom — enligt denna äldre uppfattning — iorþar, iorþu uppkommit ur iarþar, iarþu, måste nämligen nödvändigtvis antagas hafva försiggått vida tidigare än på 1200-talet. Derför talar det förhållandet, att denna utveckling är gemensam för fastlandets fornsvenska och för forngutniskan^[53], ja för fornsvenskan och forndanskan. Då nu iarðar, iarþu, måste uppfattas som fornnorska former, blir det ock det naturligaste och sannolikaste att förklara formerna med ei samt ek, fimta m. fl. såsom norska former^[54], hvilka af en norsk skrifvare blifvit inblandade i den svenska hufvudstommen^[55].

Jag går nu att påpeka några smärre, hittils ej omnämda öfverensstämmelser mellan hednalagen och fragmenten af äldre Vestgötalagen. Liksom texten B af hednalagen har eigh, eygh (blott en gång äi), ha äldre VGL.-fragm. eig (3 ggr); skrifsättet med h i B är möjligen att tillskrifva Bureus, som äfven insatt h efter d i flere ord (eidh-, huwdh-, mädh). — I texten B är skrifsättet med k genomfördt liksom i UL. af 1607, men i A träffas c i flere ord. Detta senare skrifsätt, som afsticker från det af Olaus Petri i öfversättningen af hednalagen brukade^[56], har sannolikt nyttjats i originalhandskriften af hednalagen. Det är ock i äVGL.-fragm. ofta förekommande. Med hednalagens cumber, oc^[57], acri jämför fragm:s callar, oc, tacr. — Med skrifsättet haluum, houud- i A jämför stouur i fragm. — Verbal- och nominativändelsen r återgifves i hednalagens båda texter genomgående med -er, medan äVGL.-fragm. städse ha blott -r. Denna lilla olikhet har emellertid intet att betyda; -r har förmodligen uppfattats som förkortning af det i uttalet hörda -er och derför återgifvits med det senare i både A och B. En oriktig läsart i A synes dessutom häntyda på, att originalhandskriften haft -r. Ligger (han) i A (r. 14) synes nämligen ha uppkommit genom felläsning af liggi, ty eljes inser man ej, hvarför denna lättfattliga och för sammanhanget väl passande form skulle af Olaus Petri hafva återgifvits med ligger, hvilket gjorde tillägget af han nödigt. Denna felläsning blir lättare förklarlig, om man tänker sig, att liggi blifvit läst som ligr och detta sedan, liksom öfver allt eljes, afskrifvits med ligger. Möjligen har ock ett glöpr af Bureus blifvit felläst som glöpa (jfr s. 118 här förut), hvilket kunnat ske lättare än ett glöper. — Slutligen må uppmärksamhet skänkas åt tvänne i sig sjelf föga anmärkningsvärda skrifsätt i äVGL.-fragm., emedan de kunna hjelpa oss att förklara det besynnerliga skriffelet hos Olaus Petri þeir sculu vapnum för mädh fullum wapnum i B. I äVGL.-fragm. nyttjas oftast ſ (jämte det sällsynta s), hvilket till formen är ganska likt f; vidare skrifves ändelsen -um dels så, dels -ū (se fragm. s. 2² hanū, men 2⁵ hanum). Antager man nu, att originalhandskriften af hednalagen haft skrifsättet fullū (eller kanske, med ett slarfvigt skrifsätt^[58], fulū^[59]) för fullum, så kan Olaus Petri ha läst detta som ſullu (ſulu) med ſ för f och med förbiseende af strecket öfver det senare u. Detta ord har han sedan rättat till ſculu (jfr landsmålens sulle för skulle), hvilket åter medfört rättelse af mz (såsom handskriften troligen, liksom äVGL.-fragm., haft) till þeir efter det en gång förut i hednalagen förekommande þeir sculu^[60] (jfr härom s. 115 här förut).

Det torde nu vara på sin plats att påpeka ett par små olikheter mellan hednalagens text och äVGL.-fragm:s. Den förra har en gång þer såsom relativ partikel, de senare aldrig denna yngre form, utan blott det äldre er (ær). Emellertid bör det väl kunna antagas, att den för båda gemensamma handskriften jämte det allmännare er någon enstaka gång haft þer, då samma förhållande eger rum i hufvudkodex af äVGL. — I hednalagen träffas þan (den) 6 gånger, hvilken form ej träffas i äVGL.-fragm., hvilka blott ha det yngre þen, þenn (hvar sin gång). I äVGL:s hufvudcodex träffas äfven vexlingen mellan þan och þæn (þen), hvilket senare dock är allmännast. Att endast þan i hednalagen träffas, kan bero derpå, att den norske skrifvaren stundom låtit sin dialekt mer göra sig gällande, eller ock kan den äldre formen i en del af handskriften ha varit allmännare, den yngre i en annan. — Hednalagen har en gång vara, äVGL.-fragm. en gång vera. Denna vexling är välbekant redan i äVGL. Som äVGL.-fragm. en gång hafva varða för værða, bör handskriften väl kunna antagas hafva haft vara jämte vera. Man finner sålunda, att äldre och yngre former äro tämligen jämt fördelade mellan hednalagen och äVGL.-fragm., och att icke på ena stället alla de äldre, på andra stället alla de yngre formerna förekomma. Hednalagen har det äldre þan, de yngre þer, vara, äVGL.-fragm. ha de äldre er (ær), vera, de yngre þen (þenn), varða. Om ælla -ællar se s. 139 anm. till rad 11, om -as och -az se s. 136. Nu påpekade obetydliga och lätt förklarliga skiljaktigheter mellan hednalagens och äVGL.-fragm:s skrif- och språkbruk torde icke i någon mon böra anses motväga de många vigtiga öfverensstämmelserna eller göra den slutsats tvifvelaktig, som jag dragit af dessa senare.

De båda i Norge funna fragmenten af äVGL. utgöra tvänne pergamentsblad af ovanligt litet format (endast 5${\tfrac {5}{8}}$ tums höjd, 3${\tfrac {3}{4}}$ tums bredd). I Olai Petri krönika (Klem:s uppl. s. 49) yttras, sedan det först nämnts, att ”fördom dags woro icke så monga saker vthrettade i bescriffuen lagh som nw är” . . . ”Ja i förstonne hade the ingen laghboock”, följande anmärkningsvärda ord: ”Så wordo doch med tijdhen noghra få stadhgar bescreffne, men ganska eenfaldeliga, och thet kan noogh merkias aff the gambla laghböker som brukades för try eller fyra hundrade åår sedhan, The äro ganska små^[29] och eenfaldeliga vthsatta, at man må dragha så snart thet ena forstondit ther vth som thet andra”. Skulle det vara alt för djärft att sammanställa dessa ord om ”the gambla laghböker” såsom varande ”ganska små” med nyssnämda faktum, att äVGL.-fragm. äro af ett ytterst litet format i jämförelse med öfriga svenska laghandskrifter, så vidt dessa äro af oss kända? Om det fragment, som innehållit hednalagen, såsom jag ofvan sökt göra troligt, hört till samma handskrift som äVGL.-fragm., har äfven det förra utgjort ett eller flere — härom mera straxt — pergamentsblad af samma ovanligt lilla format som de senare. Ligger det icke då rätt nära till hands att tänka sig, att Olaus Petri fäst särskild uppmärksamhet vid denna fragmentets ovanliga yttre beskaffenhet och deraf dragit den visserligen förhastade slutsatsen, att den gamla lagbok^[61], som fragmentet tillhört, varit till innehåll liksom till format helt liten. Det nu sagda gör icke anspråk på att vara mer än en lös gissning, som kanske en och annan finner allt för vågad.

Man kan nu göra sig den frågan, om det fragment, som innehållit hednalagen, bör antagas hafva varit af större omfång. Ett bestämdt svar på detta spörsmål kan naturligtvis icke gifvas. Visst är, att hednalagen allena icke behöfver hafva upptagit mer än ett enda pergamentsblad af samma storlek som äVGL.-fragm. (se derom i slutet af denna afhandling). Följande skulle emellertid möjligen kunna anföras såsom stöd för den meningen, att det ifrågavarande på Olai Petri tid befintliga fragmentet varit af något större omfång. Tvänne gånger anföras i Olai Petri krönika gamla lagstadganden, hvilka icke återfinnas i de nu bevarade landskapslagarne. Ena gånger heter på tal om jernbörden (s. 51): ”. . . och finnas än nw gambla laghböker^[29] som sådana sett innehalla, om twiffuelachtiga saker, Stånde til jern och Gudz doom, warder han skäär ått jerne, wari frij, Brinner ått jerne wari felter^[29]. Sådana ordh the ther stå i laghbokenne . . .” På andra stället läses följande (s. 82): ”Och ther före finnes bescriffuit i the gambla laghböker som her i Swerige brukades för trij eller fyra hundrade åår sedhan^[29], at then som åtte så mykin jordh som han kunde begraffuas vthi^[62], thet är siw fötther i längdenne och tree fötther i breddene, then recknades för jordhägande, än thå at han hade borth soldt all annor jordh. Men hade han och såldt sijn läghrestadh medt, så kalledes han all säla^[29], then ther all jordh borth såldt hade, och räcknades icke för en bollfast mann, aff huilkit . . .” Anmärkningsvärdt är nu, att i dessa fall, i likhet med förhållandet vid hednalagens meddelande, men i olikhet med de här förut (s. 122) omnämda fallen, då Upplands- och Östgötalagarne — den senare just en gång i fråga om jernbörd — anföras, de gamla lagar icke nämnas, ur hvilka de båda, ålderdomliga stadgandena hemtats. Man skulle väntat, synes det mig, att Olaus Petri skulle äfven i dessa fall hafva anfört källan för de så märkliga lagstadganden, hvilka han meddelar, så framt denna varit honom bekant. Man ledes häraf på den tanken, att äfven dessa båda lagstadganden funnits i ett fragment af någon gammal lagkodex, i hvilket fall det ju ligger närmast att tänka på den samma, som innehållit hednalagen. Af intresse är med afseende härå att iakttaga, att den åldersbestämning — ”trij eller fyra hundrade åår” —, som nyttjas vid anförandet af stället om allsäla, är ordagrant den samma, som å det här förut citerade stället om ”ganska små” lagböcker. Då det för öfrigt i stadgandet om allsäla, liksom i hednalagen, är fråga om hedniska plägseder, är det särskildt frestande att våga den förmodan, att dessa båda lagstadganden tillhört samma handskrift. Man måste medgifva, att detta antagande är vida sannolikare än det, som med eljes samma förutsättningar, som här blifvit gjorda, måste blifva en följd af dess förkastande, nämligen att dessa båda lagstadganden, härrörande från hednisk tid, stått i hvar sitt af tvänne nu förlorade fragment af gamla laghandskrifter^[63]. Hvad stadgandet om jernbörd särskildt vidkommer, så påminna flere uttryck i det lilla stycket om Skånelagens bestämmelser, men olikheten är dock så bestämd, att man omöjligen kan antaga, att det hemtats af Olaus Petri från denna lag.

Det är sålunda möjligt, kanske sannolikt, att det handskriftsfragment, som innehållit hednalagen, och som fanns på Olai Petri och Burei tid^[64], äfven innehållit andra stycken af en gammal lagredaktion och särskildt de nu omnämda stadgandena om allsäla och om jernbörd. Emellertid medgifves villigt, att den bevisföring, jag sökt åvägabringa för denna åsigt, icke kan anses vara af strängaste art.

Jag öfvergår nu till det tredje och sista af de i början (s. 103) framstälda spörsmålen, eller det: hvilken landskapslag har hednalagen tillhört? Om, såsom jag i det föregående genom sammanställande af en mängd slående öfverensstämmelser sökt göra troligt, hednalagen och äVGL.-fragm. tillhört samma originalhandskrift, ligger det onekligen närmast till hands att antaga, att hednalagen utgjort en del af äVGL. Ett sådant antagande får ingalunda derför tillbakavisas, att den af Schlyter utgifna handskriften af äVGL. saknar det ytterst ålderdomliga lagstadgande, som träffas i hednalagen. Detta kan nämligen såsom föråldradt hafva uteslutits i den nämda handskriften af äVGL., alldeles som kapitlet om köp af trälar såsom handlande om något, som ”hunnit alldeles komma ur bruk eller blifvit genom en särskild lag förbudet”, uteslutits ur den äldre handskriften af Gutalagen, medan det ännu finnes qvar i den yngre (se Schlyter, Gotlands-Lagen, s. IX). Det bör med afseende på detta antagande märkas, att den handskrift af äVGL., som fragm. tillhört, icke kan vara en afskrift af den af Schlyter utgifna handskriften, utan är, såsom det af vigtiga afvikelser och tillägg samt bättre läsarter synes, af denna alldeles oberoende; en för båda gemensam originalhandskrift torde ej ens böra antagas. — Skulle stadgandena om allsäla och om jernbörd verkligen hafva hört till samma handskrift som hednalagen och följaktligen som äVGL.-fragm., torde man äfven böra antaga, att dessa tillhört äVGL. Att dessa saknas i den enda fullständiga handskriften af äVGL. skulle då förklaras på samma sätt, som nu skett i fråga om hednalagen. I sjelfva verket är det icke annat, än hvad man kunde vänta, att någon handskrift af äVGL. innehållit något stadgande om jernbörd, då såväl Östgöta- som Helsingelagarne — för utom Skånelagen — omnämna detta äldre rättsinstitut.

Några ord böra kanske nu egnas åt den redan i förbigående berörda frågan om åldern af den handskrift, som äVGL.-fragm. och, efter mitt föremenande, hednalagen, möjligen ännu andra af Olaus Petri bevarade lagfragment, tillhört. Att Munch tillskref äVGL.-fragm. en mycket hög ålder (början af 1200-talet), har ofvan (s. 126) nämts; orsaken därtill var hufvudsakligen den, att han ansåg det innehålla urgamla svenska former, eljes ej i svensk skrift förekommande. Då emellertid dessa former äro norska, försvinner detta skäl till antagande af en så hög ålder. Schlyter och Klemming anse handskriften af äVGL.-fragm. vara från slutet af 1200- eller början af 1300-talet. Jag vill i detta ämne endast tillägga följande. Mot antagande af en allt för hög ålder af äVGL.-fragm. tala former som varða för værða, þen, þenn för þan, þet för þat och möjligen atr på ett ställe, där äVGL. har aftær. Hvad hednalagen vidkommer, gäller det samma om dess þer för er, vara för væra, halla för halda och þet för þat. Ett slutligt afgörande af frågan om åldern af handskriften till äldre VGL.-fragm. synes kunna vinnas endast på det sätt, att man, sedan antagandet om en norsk skrifvare blifvit erkändt vara oundvikligt, anställer en jämförelse med norska handskrifter från de senast nämnda tidpunkterna och ej med svenska handskrifter från denna tid.

Jag skall nu till slut återgifva hednalagens text i det skick, jag tänker mig den hafva haft i handskriften (med ungefär lika många ord på hvar rad och med lika många rader på hvar sida som i äVGL.-fragm.). Till ledning härvid tjena dels den här förut gjorda undersökningen om förhållandet mellan texterna A och B, dels skrifbruket i äVGL.-fragm. I senare afseendet kan följande märkas. I äVGL.-fragm. nyttjas oftast ſ (jfr här förut s. 129), någon gång s; v står ofta för u; mz är förkortning för með (en gång utskrifvet i fragm.) h’ för han. Liksom i äVGL.-fragm. är ƙ tecken för ſk. Stora bokstäfver och punkter har jag insatt godtyckligt. I mötaz har jag insatt z efter tapaz, byriaz i äVGL.-fragm.; det kan i B lätt ha ändrats till s. Vid smärre afvikelser mellan A och B har jag valt skrifsättet i A i följande fall: c för k, såsom ofvan (s. 128) nämts; o i houuð- (jfr äVGL.-fragm:s stouur), der B har u; u framför vokaler, der B har w; v i början af ord, där B har w; däremot skrifsättet i B i följande fall: (oftast) æ, der A mest, liksom i krönikan, genom tyskt inflytande har e; a i gialdvm (jfr äVGL.-fragm:s gialda, gialdi), der A har gieldum; u (v) i vgildum, der A har ogildom; formen ælla för eller i A (jfr härom s. 139) anm. under texten). Framför r har jag, i öfverensstämmelse med äVGL.-fragm. (t. ex. havr), skrifvit r i st. f. w i B, u i A. — På ett enda ställe har jag vidtagit en ändring af texten, sådan denna lyder både i B och (i några afskrifter) i A och möjligen lydt i originalhandskriften. Det meningslösa ordet van i orden þa mun han van vara —, har jag nämligen med en nära till hands liggande rättelse återgifvit med þan, hvars þ dock blifvit utmärkt med kursiv stil till angifvande af att den ursprungliga texten möjligen frångåtts. Det är nämligen ganska antagligt, att denna senare redan haft skriffelet (jfr s. 129 och n. 1); men det kan ock hända, att þ i handskriften blifvit otydligt, så att man ej såg det lodräta strecket öfver och under bågen, hvarvid þ lätt kunnat läsas som v. Med denna rättelse þa mun han þan vara sum han heitir får man en god mening: då man den vara (= vara det, på nysvenska), som han heter, d. v. s. en man, som ”ej är mans make och ej man i bröstet”. — På ett ställe är troligen ett ord öfverhoppadt, nämligen der det heter þa se han ᛘ þæss værri þet talaþi han eig halla þorþi; mellan værri och þet synes partikeln at eller ær vara utesluten. Jag har dock ej ansett nödigt att rätta detta.

Några smärre anmärkningar rörande den på nu angifvet sätt rekonstruerade textens förhållande till äVGL.-fragm. har jag ansett lämpligast kunna meddelas nederst å s. 139, 140 under sjelfva texten och öfversättningen.

En så vidt möjligt ordagrann öfversättning har jag trott mig böra till en och annan läsares tjenst vidfoga den ålderdomliga texten. De ställen, der jag afviker från den af Schlyter i glossaret till UL. och LL.-Ordb. gifna tolkningen, må här särskildt skärskådas. Vid stället oc markar han a iarþu fattar Schlyter han som objekt till markar och öfversätter: ”utmärker honom i jorden^[29], förmodligen genom nedsättande af en så kallad nidstång . . . såsom tecken dertill, att den som så märkt den andre^[29] varit på stället och utropat honom som niding” (LL.Ordb; jfr UL. s. 376). Denna tolkning förefaller mig icke rätt sannolik. Jag förmodar, att han är subjekt till markar, satt efter verbet på grund af det föregående þa (þa opar han þry niþingx op oc markar han . .). Markar står sålunda absolut med betydelsen af göra ett märke. — Om tolkningen af glöþr orða værstr se här förut s. 117 — I uttrycket tunga houuðbani öfversättes det senare ordet af Schlyter med dråpare (UL. s. 348); men i LL.Ordb. s. 798 heter det, efter det att det ”Isl. höfuðbani, höfuðsbani” jämförts: ”Då jag icke känner att det Isl. ordet varit brukadt i eg. bem. af dråpare, såsom BH. öfvs:r, finner jag orden tunga h. [,] i U. böra öfvs:s: tungan är orsaken till hans död, ɔ: han har sin egen tunga l. sitt förolämpande tal att skylla för sin död, hvilket i allt fall är tydliga meningen af de anf. orden . . .” Den här af Schlyter lemnade öfversättningen har, efter min tanke, icke träffat uttryckets kärna eller dess djupaste mening. Man måste för att komma till denna först göra klart för sig, hvad den egentliga betydelsen af ordet houuðbani kan vara. Som bekant nyttjas ordet hufvud ännu i nysvenskan såsom första led i många sammansatta ord med betydelse af främst, förnämst; så i hufvudsak, hufvudman, hufvudstycke, hufvudbok, hufvudämne m. fl. Den samma användningen hade ordet i fsve. och i talrika fall i fno.^[65]. På sådant sätt synes mig houuð- i houuðbani böra uppfattas. Meningen af det ifrågavarande ordspråket blir då: tungan är ”hufvuddråparen” = den främste dråparen, den förnämsta orsaken till menniskors mördande, hvilken tanke passar väl samman med och liksom tjenar till förklaring af det omedelbart föregående uttrycket: ordförbrytelse är värst. — Här följa nu text och öfversättning.

Givr ·ᛘ· oquæþinſ orð manni. þu ær[66] æi manſ maki oc eig ·ᛘ· i brysti. Ek ær ·ᛘ· sum þv. þeir ƙvlv mötaz a þriggia 5vægha[67] motum. Cumbr þan orð havr giuit oc þan cumbr eig þer orð havr lutit. þa mvn h’ þan vara svm h’ heitir. ær eig eiðgangr oc eig 10vitniſbær huarti firi man ælla[68] kvnv. Cumbr oc þan orð havr lutit oc eig þan orð

Gifver man oqvädins ord åt man: ”Du är ej mans make och ej man i bröstet”. — ”Jag är man som du!” — De skola mötas vid tre vägars möte. Kommer den, som ord har gifvit, och den kommer ej, som ord har mottagit, då må han det vara, som han heter; är ej edför (= får ej gå ed) och (är) ej vittnesgill hvarken för man eller qvinna (= i en mans eller i en qvinnas sak). Kommer ock den, som ord har mottagit, och icke den, som ord

havr giuit. þa opar h’ þry niþingx op oc markar h’ a iarþv. þa se h’ ·ᛘ· þæſſ værri þet talaþi h’ eig halla 5þorþi. Nv mötaz þeir baþir mʒ fullū[69] vapnvm. Faldr þan orð havr lutit. gildr mʒ haluum gialdum. Faldr þan orð havr giuit. Glöpr orða 10værstr. Tunga houuðbani. Liggi i vgildum acri.

har gifvit, då ropar han tre nidings rop (= tre gånger ropet niding) och gör han märke på jorden. Då vare han man dess värre, som det talade han ej hålla tordes. Nu mötas de båda med fullständiga vapen. Faller den, som ord har mottagit: (vare han) gill (= för honom bötes) med half gäld. Faller den, som ord har gifvit: ordförbrytelse (är) värst, tungan (är) främste dråparen; ligge på ogill mark (= ligge ogill).

---

Anm. Jag har i ofvanstående uppsats, efter Burman, Schlyter m. fl., antagit, att Joh. Thomæ Bureus varit utgifvare af 1607 års upplaga af Uplandslagen. Saken synes emellertid vara mer än tvifvelaktig att dömma af följande nyss emottagna benägna meddelande — som jag fått tillstånd att offentliggöra — af öfverbibliotekarien m. m. G. E. Klemming: ”Inga bevis för Joh. Bures utgifvande af lagarna finnas; ingen samtidig anteckning. Uppgiften är osannolik. Bure sjelf har ej sagt något derom. Listan på hans arbeten hos Schefferus härstammar säkerligen från honom och upptar dem ej. Om han 1607—1609 hade haft uppdraget, skulle det nog ej 1613 blifvit lemnadt åt Jonas Bure. Uppgiften har jag ej sett äldre än hos Burman; förmodar att han orätt läst eller skrifvit: JOH. för JON”.

L. Fr. Leffler.

Noter.

1. Se om denna i det följande sid. 108—109.
2. Sjelfva den gamla lagtexten är af mig här för tydlighets skull skild från Olai Petri egna ord, hvilket icke är förhållandet i Klemmings upplaga eller i handskriften.
3. I den tryckta texten är mellan þå och han insatt ordet se; jfr nästa not och längre fram.
4. Dessa 2 meningen förstörande ord äro i den tyckta texten efter annan källa — hvarom mer i det följande — rättade till med fulum.
5. Med undantag dock af det fall, som påpekas s. 126 not. 1 här.
6. I (dansk) Antiquarisk Tidskrift för 1858—1860, s. 246.
7. I Uplands-Lagen, utgifven af Schlyter, Sthlm 1834, s. 275, n. 100, heter det: ”Ex manuscriptis operis Olai Petri exemplaribus, quot mihi contigit videre, pleraque (!) prætereunt illud caput, quod hoc antiquarum legum fragmentum continet, et incipit verbis: Tå nu Olof Skottkonung död var, blef hans Son &c., finitur vero verbis: och härom är nu nog talat (Script. rer. Suec. l. c. p. 236, 237)”. Den sista uppgiften rörande den del af Olai Petri text, som sammanhänger med hednalagen och tillika med denna i vissa handskrifter saknas, hvilar på ett misstag. Af alla de handskrifter af Olai Petri krönika, hvilka jag haft tillfälle att se, finnes ingen enda, som saknar vare sig det stycke, som börjar med orden ”Tå nu Olof . . .” (och slutar med orden: ”. . . i Ryssland i tvifvelachtiga saker”), eller det, som slutar med orden ”. . . nog talat” (och börjar med orden: ”Om sådana kampar ther två . . . ”), medan det deremot är den mellan dessa båda stycken stående afdelning, som börjar med orden: ”Och effter thet här nu varder . . .” och slutar med ”. . . lagböcker som finnas” [jfr här förut s. 100—101; citaten äro här ur texten i Script.}, hvilken i åtskilliga handskrifter saknas [jfr längre fram ofvan i texten, s. 109, Klemmings upplysning om detta styckes tillkomst].
8. Nämligen den här förut s. 104 omtalade ofullständiga handskriften, som ligger till grund för aftrycket i Scriptores.
9. Så ha några handskrifter þ, andra p (ett vanligt ersättningstecken för þ i unga handskrifter), andra th; några ᛘ, andra omskrifningen madher, mader; så träffas omvexlande opp (oftast, liksom i A r. 9) och vpp, jak, jach och jagh, o. s. v.
10. Ett egendomligt dylikt fel träffas i rätt många handskrifter, hvilka i st. f. þu er ei (A r. 1) ha þu þeir ei (eller förvridningar deraf). Detta har tydligen uppstått i någon af de äldsta afskrifterna, der þu er stått öfver þu, þeir (r. 2, 3) och derigenom förvexlats dermed. — Till skriffel kan det ock räknas, att handskrifterna, äfven de äldsta, äro mycket oefterrättliga i användningen af þ; så finner man triggia, tet i handskrifter, som ha þu, þry.
11. I några afskrifter, äfven af de äldsta, har texten så slarfvigt återgifvits, att ibland flere satser saknas.
12. Så ha flere afskrifter möta i st. f. mötas (A, r. 3). En dylik tillfällig ändring föreligger i en handskrift, som har ligge han i st. f. det typiska ligger han (A, r. 13, 14). Något sammanhang med B (som har liggi, men ej han) har man ej att se däri; samma handskrift har wari tillsatt framför þa han (se s. 107).
13. Med märket Chron. svec. 10.
14. Med märket Chron. svec. 9 (Cod. Lidenianus).
15. I Nordinska saml., folio, N:o 140.
16. Med märket Chron. svec. 7.
17. Med märket Chron. svec. 28.
18. Jfr s. 106, n. 6.
19. I flere af dessa Stockholmska handskrifter är ordet opar (A. r. 8) på olika sätt vanstäldt. Så har det i en handskrift fått den besynnerliga formen aᛘar, i en annan Eþar.
20. För fullständighetens skull kan nämnas, att den ålderdomliga Codex Sernsköldianus i Vesterås ej innehåller hednalagen (Klemming a. a. s. 338). — Tillsamman 78 handskrifter af Olai Petri krönika har jag sett.
21. Då Schlyter (Upl. L. s. 275, n. 100) yttrar, att ordet wan ”in quibusdam exemplaribus operis Olai Petri manuscriptis abest”, bör detta, som man af ofvanstående finner, rättas derhän, att detta ord ”in quibusdam exemplaribus inest”.
22. Smärre olikheter i stafsättet kunna naturligtvis hafva funnits mellan de bägge nämnda afskrifterna; så rörande bruket af ch och k, e och ä, å för a, o. s. v.
23. Likaså heter det i Schlyters Juridiska afhandlingar, II, Lund 1879, s. 145: ”Det såsom ett bihang i slutet tillagda stycket om envig[,] har utgifvaren utan tvifvel tagit ur Olai Petri Svenska Krönika.”
24. Det vore orättvist att icke framhålla, att denna Schlyters åsigt säkerligen föranledts af den förfalskade texten i Scriptores.
25. Se Schlyter, Upl.L. s. LX, och Jurid. afh., II, s. 145.
26. Jämför ock Schlyters Jurid. afh., II, s. 145.
27. Med titeln: Är Uplandslagens text i 1607 års upplaga ”förfalskad”? — Till undvikande af missförstånd vill jag redan här nämna, att jag ingalunda bestrider, att den bekanta parentesen i företalet till Upplandslagen innehåller ett tillägg, gjordt vid utgifvandet.
28. Så t. ex. har den norska handskriften af den mindre Olofssagan (Cod. Delagard. Ups. 8, fol.) — skrifven ”i det 13de Aarhundrede, maaske endogsaa i dettes tidligere Halvdeel” — a iarðunni (s. 68 i Keysers och Ungers upplaga, Christ:a 1849) och helrimmet ængi varð a iarðu i en vers af Ottar svarte (a. st. s. 35).
29. Spärradt af mig.
30. Man erinre sig, att dessa ord voro af Olaus Petri kända från början af lagfragmentet: þeir sculu (mötas . . .).
31. I ”förclaringen” tolkas detta ställe så: ”Thå skulle then som manade och icke kom, wara tess werre”.
32. Jfr Schlyter, UL. s. 276 not från föregående sida. — Det bör påpekas, att den af Schlyter aftryckta texten af ifrågavarande lagstadgande har den sämre läsarten kuni för kyni (liksom örf för orff).
33. Jag vågar icke hålla på en annan förklaring, som jag också tänkt på, nämligen att thrif vore af Bureus felläst för þriſ i originalet (om ſ för s i detta se längre fram). Detta þris skulle då vara ett adverb, betydande tre gånger, att jämföra med Forsaringens tvis, två gånger. — Schlyter anmärker (se UL. s. 275, n. 100 **) vid thrif: ”thrij vel thry sine dubio est legendum. Ita quoque habet Olaus Petri.”
34. Se Schlyters Ordbok till Samlingen af Sveriges Gamla Lagar, Lund 1877, s. 734 och ordboken till UL. — Den förstnämda ordboken angifves af mig i det följande med förkortningen LL Ordb.
35. LL Ordb. s. 798.
36. Liksom Olaus Petri i den tillfälliga likheten mellan glöper och glepper — verbet gläppa, äfven gläpa, glapa, glåpa, gloppa, är ännu allmännt i svenska landsmål — fått ett uppslag till sin förklaring, så synes ock Schlyter i följd af likheten mellan glöpa ord och det nysvenska glåpord ha föranledts att öfversätta det förra med det senare (se UL. s. 334, LLOrdb. s. 234), oaktadt båda uttrycken intet ha med hvarandra att göra.
37. Jag fäster mig vid detta omdömes afgifvande icke vid sådana, efter hvad ofvan (s. 105) visats, betydelselösa omständigheter, som att A har þ, ᛘ, men ej B.
38. Samma hand har troligen öfver det första mötande ᛘ skrifvit det förklarande madher, som i A finnes inom klammer efter det första ᛘ, i B alla 4 gångerna ersatt detta (jfr s. 105).
39. Naturligtvis måste man antaga, att en man som Bureus känt Olai Petri krönika och vetat, att hednalagen fanns upptecknad därstädes; men då han, efter hvad jag sökt göra troligt, hade den ursprungliga handskriften till sitt förfogande, har han ansett lämpligt att uteslutande följa denna.
40. Sålunda talar Rosenberg, Nordboernes Aandsliv . . ., 2:t Bind, 1:e Hefte, Kjøbh. 1879, s. 126, n. ***, om ”det malende lille stykke i Upl.L. sidst i Þingm. B.”, hvarmed hednalagen afses.
41. Jfr här förut s. 115.
42. Då det (a. a. s. 82) utan närmare bestämning heter ”och ther fore warder berördt i laghbokenne om heredzkyrkior”, så syftas här uppenbarligen på den gällande Landslagen och dithörande kyrkobalk ur Upplandslagen, som i yngre handskrifter har hærads kirkia för det äldre hundaris kirkia (se Schlyter. LL Ordb. s. 287—288). Likaså afses den då gällande lagen (Upplandslagens kyrkobalk), då det (s. 11—12) heter, att ”Sweriges laghboock” förbjuder att tro ”på stenar och lundar” och att ”i laghbokene forbudit warder, at man icke skal affgudhom bloota”. — Rörande 2 ställen, då, liksom vid hednalagen, endast ”gambla laghböker” anföras, se här förut s. 116 och längre fram s. 132. —
43. Då Helsingelagen afvikande från de öfriga svenska lagarne har (af-)marka, bör detta säkerligen uppfattas som ”Tilnærmelse till Norsk” på samma sätt som förhållandet är med de talrika andra, med fno. öfverenstämmande uttryck i Helsingelagen, hvilka Bugge samlat (se Rune-Indskriften paa Ringen i Forsa Kirke i Nordre Helsingland . . . Christ:a, 1877, s. 49—51).
44. Se t. ex början af Jorda Balker, där talrika dylika fall möta.
45. Jfr Rydqvist, SSL. I, XXIX n. *.
46. I orden eig, þeir, eið — äfven så skrifna i hednalagen —, þeim, ein, einca, heimgierþ (men hem, hemfold).
47. Schlyter uppgifver (Frey, 1847, s. 195—196), att i fragmentets andra blad — det första, som äfven har nvma, var då ej än funnet — ”står icke nv ma, utan nema,” och att ”Prof. Munch” — som först aftryckt stycket — ”påbördat fragmentet en oriktig läsart, som der icke finnes, nemligen nv ma”; handskriften har emellertid verkligen nv ma (deladt på 2 rader), såsom, utom Munch, både Rydqvist och Klemming äfven läst, och jag sjelf haft tillfälle att öfvertyga mig om.
48. Särskildt kan påpekas att efter r dels þ (heimgierþ), dels ð (garðr, varða m. fl.) brukas, alldeles som i hednalagen.
49. I det följande angifna med förkortningen äVGL.-fragm. eller, där ingen tvetydighet kan uppstå, blott fragm.
50. Rydqvist förmodar (SSL. I, XIIX not *), att äVGL.-fragm. skrifvits ”af en Isländare eller Norrman”. Hör hednalagen, såsom jag vill göra troligt, till dessa fragm., så visar formen iarþu (isl. jörðu) bestämdt på en norrman, hvilket alternativ ju ock andra omständigheter måste göra antagligast.
51. Det kan här förtjena nämnas, att Lyngby på det ofvan (s. 103) omnämda stället fäst uppmärksamhet vid, att Klemmings upplaga har Jach för 1607 års texts ek.
52. Enl. J. Schmidt, H. Paul m. fl. Jämför särskildt den senares framställning i Paul-Braunes Beiträge zur geschichte der deutschen sprache und literatur, Band VI, s. 16 följ. — Jag nyttjar tillfället att här i största korthet nämna, att de fgutn. formerna biern, smier m. fl., i hvilka Söderberg (Forngutnisk Ljudlära . . . Lund 1879, s. 27 n. 1) finner bevis mot ett samnordiskt iǫ — och särskildt mot riktigheten af min framställning af ”omljudsbrytningen” (i min afhandling Om v-omljudet . . . Upsala 1877) — låta på flere olika sätt förklara sig, dels som fonetiska utvecklingar, dels som analogibildningar, äfven ur en grundform med iǫ. Härom mer vid annat tillfälle.
53. Formen iorþar möter oss i fgutn. redan på ett minnesmärke från 1200-talet (kanske dess början), nämligen Åkirkeby-dopfunten på Bornholm (Liljegren, Runurk. nr 1978). Jämför om denna Wimmer, Små bidrag til nordisk sproghistorie, s. 193 f. (i Det philologisk-historiske Samfunds Mindeskrift i Anl. af dets 25-aarige Virksomhed 1854—1879, Kjøbh. 1879), och min uppsats Fornsvenska runhandskrifter, s. 613, n. 2 och 616 Anm. (i Nordisk Tidskrift utg. af Letterstedtska Föreningen, 2:a årg. Stock. 1879).
54. Ännu en form i äVGL.-fragm., som hittils icke uppmärksammats, kan angifvas som fornnorsk, näml. stvlð (sid. 3⁹). På svenskt språkområde är af detta ord endast en form med i-omljud af u till y (styld, nysv. stöld) känd, medan fno. endast har en form med u (stuldr). Emellertid är nämda form stvlð dess värre icke fullt säker — i annat fall skulle den lemna ett nytt, kraftigt bevis för tillvaron af norska former i äVGL.-fragm. —; s. 2⁵ i fragm. läses nämligen äfven skvldr för skyldr (den af Schlyter utgifna handskriften af äVGL. har på samma ställe skiuldær, eljest skyldær). [S. 4⁴ ha dock fragm. byriar med tydligt y].
55. Längre fram i tiden träffas ett motstycke till detta svensk-norska blandspråk i den s. k. birgittin-norskan (Jfr derom min nyssnämda afhandling om v-omljudet s. 30, n. 1).
56. Så skrifves der kommer (3 ggr), medan hednalagens text har cumber (3 ggr).
57. Det vanligare och, liksom jach, har fått sitt ch af Olaus Petri.
58. Så ha äfven äVGL.-fragm. skriffelet sköning för skötning förutom andra slarffel.
59. Det i Klemmings upplaga mötande fulum synes hafva blifvit insatt — jfr s. 101 här — efter läsarten i Scriptores, hvilken åter torde ha tillkommit genom Schröders rättelse af handskriftens sculu till fulum (jfr s. 104).
60. I originalhandskriften förmodar jag der hafva stått skulu, ej sculu. Skrifsättet med c i detta ord hos Olaus Petri kan naturligtvis bero på en tillfällighet. Men det kan ock bero därpå, att originalhandskriften haft samma af ſ och k sammansatta tecken ƙ, som i ä. VGL.-fragm. brukas (se 1874 års aftryck s. 102 och Rydqvist, SSL. I, XXIX n *). Detta af Olaus Petri okända tecken kunde lätt tagas för ſc (snarare än för ſk).
61. Vid pluralformen ”laghböker” hos Olaus Petri är väl alls ingen vigt att lägga.
62. Olaus Petri säger straxt förut, att fordom ”hwar släkt hade sin eeghen ättahaga i sin boolstadh . .”
63. En och annan läsare har kanske, liksom jag, blifvit slagen af den likhet, som i några afseenden råder mellan det af Olaus Petri meddelade stadgandet om allsäla och det i Vestmannalagen I, Byggninga balkir, 1 (och Vestm.-lagen II, Jorþa balkær, 1) befintliga ålderdomliga stycket om alsæla, där det talas om att lighri raþa. Man kunde ett ögonblick vara frestad att tro, att Olaus Petri missförstått detta ställe — lighri betyder där något helt annat än ”läghrestadh” — och fritt återgifvit det i sin krönika på ofvan angifna sätt. Vid närmare begrundande finner man dock, att sådant ej är möjligt att antaga — enär bland annat enskildheterna allt för mycket afvika —, utan att Olaus Petri verkligen måste hafva följt ett gammalt lagstadgande af sådant innehåll, som han angifver.
64. Att detta handskriftsfragment efter Burei tid spårlöst försvunnit, är icke underligare, än att de handskrifter af Upplands- och Östgötalagarne, hvilka år 1607 utgåfvos i tryck, och många flere i början af 1600-talet befintliga handskrifter gått förlorade.
65. I Hávamál (v. 73, Bugges upplaga) träffas följande versrader:

    Tveir 'ro eins heriar,
    tunga er haufuþs bani.

    Det synes ingen anledning vara att här antaga ett sammansatt ord (höfuðsbani). Meningen torde helt enkelt vara den: tungan är hufvudets bane (eller med fri omskrifning af båda verserna: af två ting — tunga och hufvud —, som tillhöra samma kropp, är det förra ofta orsaken till det senares förderf). Möjligt är emellertid, att detta förmodligen allmänt kända uttryck ur Hávamál föranledt, att en form höfuðsbani finnes som biform till det fno. höfuðbani — i Laxdoela-sagan träffas t. ex. båda formerna, likaså i Njála —, hvars ursprungliga betydelse säkerligen är den samma, som ofvan för det fsve. ordet angifves, eller främste dråpare, förnämsta dödsorsak, hvilken betydelse också synes passa på alla de i Cleasby-Vigfussons lexikon anförda ställena — utom det ofvannämda i Hávamál — liksom på det af Schlyter omnämda stället i Flóamanna-saga.

66. Jag har här och 3, 9 insatt ær efter är alla gångerna i B, ehuru A har er öfver allt. I äVGL.-fragm. träffas ær och er om hvart annat.
67. B har wägha, A wegha; äVGL.-fragm. ha vægnær men ſegnar. I lagath, eig ha äVGL.-fragm. blott g, i vargh gh.
68. B har älla, A har eller. Jag kunde hafva insatt den mellan båda liggande formen ællar, som äVGL.-fragm ha 3 gånger, men som vexlingen mellan ællar och ælla är vanlig i fsve. i samma handskrift, har jag föredragit att låta formen i B qvarstå.
69. Om vexlingen mellan -ū och -um se ofvan s. 129.