Jag för en stund vill slå mig ned
på bänken och min toddy blanda
och skåda – ty så är min sed –
på alla, allt och allehanda.
Jag ungkarl är och kan ej ha,
tyvärr, just någon hållpunkt hemma,
blott en madam, som hin må ta,
min nattrock, pipan och en emma.
De trenne sista äro nog
rätt ljufva, men, dessvärre, stumma;
madamen åter kan med fog
ta’ lofven af den värsta trumma.
Jag derför stundom har behof
att vandra ut bland tufvor gröna
och räknar dervid ej för rof
att plira litet på de sköna.
Jag minnes då min ungdomsda’r
och hjertats första ljufva pina
den tid, då än student jag var
och kär i klockarens Regina.
Ack! då hon gick i snäfva kjol’n
och korta lifvet uppför backen,
jag tyckte det var sjelfva sol’n
och såg, tills han satt vriden, nacken.
Till slut jag hennes hjerta vann,
J Gudar, om min sällhet dömen!
Men länsman, han fick handen, han,
det enda frun behöll var – tömmen.
Se’n dess jag litet afkyld blef,
kom icke mer mig för att gilja,
»ett ode öfver motgång skref»
och satte opp: min sista vilja.
Se’n har jag lefvat fyrti år,
fått hull, fast litet gikt och örsprång;
men som en vålnad länsman går
och ångrar än att han fick försprång.
Dock, det hör icke hit. Allt nog
att lilla toddyn nu är färdig;
Gutår, godt folk! den spiken drog,
nu: defilez! den som är värdig.
Men hvad! är detta väl en dam?
Fort, fram pince nez’n! har blind jag blifvit?
Säg hvi en sådan löjlig ram
man denna sköna tafla gifvit!
Förlåt, förtjuserska, mitt skratt!
ditt galna mod ju sjelft det väcker:
skall denna treslint kallas hatt,
som intet skyler och betäcker?
Och hvilket släp, all dårskaps gud!
just som kometens svans i natten ...
du stolta skönhet, hör mitt bud:
klipp af, klipp af och öka hatten!
Om du har fötter eller ej,
kan ingen Adams son mer ana;
en dykarklockas konterfej,
du skrider fram på sandig bana.
Och skört och sleifer, bjeffs och band
och spetsar, otyg och garnering;
sjelf är du blott ett litet grand
och allt det andra emballering.
Man reser hjeltar ärestod,
men, tänk! den man, vid dig sig viger,
han visar också en sorts mod,
som hjeltens nästan öfverstiger.
Det är hans ensak dock. Till slut
jag säger blott: af ytan känns man,
men – om Regina sett så ut,
hon ens ej fått en ärlig länsman.
Och om jag haft en sådan fru,
förutan rock visst sjelf jag vandrat,
och utan toddy setat nu
och dig och dina systrar klandrat.
Nej! skål i botten, täcka kön!
till min madam jag går tillbaka.
När du blir klok, som du är skön,
Så skall jag tänka på en maka.
