På Riddarhuset här om dan
uppfördes stort spektakel.
Opposition, som den är van,
den gjorde der mirakel.
Det var också, som ryktet lopp,
en viktig sak å bane.
Vältaligheten svällde opp
som kam på retad hane.
Herr Geijerstam steg först på bänk:
»Jag är en vän av ljuset,
men räds att man gjort narr, betänk,
av själva Riddarhuset.
Vårt majestät går då i qvaf,
och folket man förvillar.
Det är herr Geijerstam, Herr af,
han själv, som slikt ej gillar.»
"Bort, bort med solens portar!" skrek
en Uggla helt naturligt;
"jag tål ej ljuset och dess lek,
det är mig för figurligt.
Det finns ej allvar nog uti
den skrift, sad Fredrik Boije.
Ett värdigt språk det fordra vi,
hur vilt vi själva skoje.
Nu reste sig med makt herr Bråk-
enhjelm, en man att rosa.
Är det, sad han, ett Utskottsspråk?
Är det en Riksdagsprosa?
Vad bocksprång! Jag är född i Småln,
har lärt dess melodier:
Giv akt, jag vill ha fläsk i kåln
och rim i Poesier.
Jag har fyllt opp och med princip
vakanserna i hjernan;
ett målat skal ger Sekter Grip,
men ser Ni, jag ger kärnan.
Allt vad jag ej förstår, var viss
att jag det remitterar,
och därför är remiss, remiss
alltjemt vad jag voterar.
Steg sedan opp Herr von Troil,
den Talaren jag lofvar;
han höll ett tal som höll en mil
om Kejsare och Påfvar.
Han talte som en höglärd man
om Texter och Sanct Peder:
han började i söder, han,
och slöt i nordanväder.
Till slut Grev David ordet tog
(till slut det bästa spar man)
den David icke Goliat slog,
men lång som Goliat var han:
Han hade Riksdagsyrket valt
för slägga eller spade;
nu hostade han liberalt,
och stammade och sade:
»Oslipad kom jag, det är sant,
att ifra mot Despoter,
nu har jag slipat af hvar kant,
Gud vet hvad snart står åter.
Jag förde mycket fåfängt prat,
som protokollen visa,
nu är jag klar och moderat
som jag skall strax bevisa.
Constitution i ljusets dar,
statsmakter, frihetsanda.
Försvarsverk utan allt försvar
och Dagligt Allehanda —
min åsigt är — jag vet ej hvad
- patriotism och hafra —
Nationens väl och Tidningsblad
och sist — Abrakadabra.
Härav är klart att Tryckfrihet
är grund till landets lycka
i thy att jag, som var man vet,
har ingenting att trycka.
Men märk nu tecknet hvaruppå
min moderation kan kännas:
Författaren må ohängd gå,
men vad han skrev bör brännas.»
Han slöt. Hvad lovord af och till
som bin kring kupan surra!
Hvar enda Trampmaskin stod still
och Grefvar ropte hurra.
Votering, ja och nej i mängd,
dess utgång är ej okänd,
Författarn blef väl icke hängd,
men ack! hans skrift blef obränd.
