Så långt jag ser kring dal och höjd,
Har vintern höjt sin hvite fana,
Och vågen ligger sjelf förtöjd
Vid hafvets stränder, mot sin vana.
Tjut nu och bullra, om ni kan,
I böljor, stormiga och höga!
Nej! Gubben, han är gubbe han
Att hålla tummen på ert öga.
Nu kan man gå trankil och trygg
Och titta på er genom rutan,
Och segla isjakt på er rygg,
Och ha så roligt, er förutan.
Man löper icke någon risk.
Af böljor som i glas-skåp sitta.
Ni måtte här ha godt om fisk,
Jag såg en torsk stod nyss och titta.
Jag kan förstå, det kostar på
Att ej få tumla opp och neder.
Hvar sak för sig! men apropå:
Jag har en gås oplockad med er.
Ni borde aldrig få gå fri,
Men fängslas jemt af köld och frosten:
Hvad gjorde ni med Nagler ni?
Hvad skall den ha, som röfvar posten?
En gång ni tänkte äta ut
Hvart enda fnask som fanns på marken.
Jag undrar, hur det gått till slut,
Om gubben Noak ej byggt arken.
Sen dess har ni med våld och svek
Sökt rikta eder röfvarkula.
Skall detta kallas »böljans lek»? —
Ni borde skämmas någon smula. —
Jag utåt fjärden vandra vill,
Fast rimfrost sätter sig i håret.
Hör på, herr örn, hur står det till?
Jag ej er sett på hela året.
Ni blickar kungligt från er gran,
Förlåt, om middagslurn jag störer!
Kom, gör mig sällskap! — nej för fan,
Jag tar till fötter, om ni rör er.
Hör ufven skrikor. — Aj! jag föll:
Farväl med alla sångens toner!
Var det ej lyckligt Att hon höll,
Och dito mina permissioner.
Från hafvet komma skarpa drag,
Bäst är att vända hem till spisen.
Nu har jag sjungit nog i dag:
Man sjunger aldrig långt på isen.
