På nyårsmorgonen 1870
| ← Min salig farmor |
|
Vackert så! → |
| Ur Ny Illustrerad Tidning. 8 Januari 1870, N:o 2(14) Se digitalisering på ALVIN! |
På nyårsmorgonen 1870.
Jag sjunger blott och ler.“
Det gamla året slutat
Sin mödosamma gång,
Och nya året tutat
Sin första morgonsång;
Det gamla for,
Det nya kom:
Det är, jag tror,
Alldeles som
Det bara
Skall vara,
Det kan jag tala om.
Jag bör ej tiga heller
Med hvad det gamla gjort,
Fast kanske mången gnäller
Att det ej väger stort.
Men deri ser
Jag inga skäl.
Att göra mer
Med kropp och själ
Det hann ej:
Man kan ej
Arbeta sig ihjäl.
Jag kan ej annat finna
Än året varit godt.
Och ök och kor så stinna
Man sällan skåda fått.
Oss sjön försett
Med sill och lax,
Och jorden gett
Oss hö och ax,
Så lador
Och vador
Ha stått sig hittilldags.
Det säkraste beviset
Är just, att utomlands
Vår ost stått högt i priset
Och hafran gått med glans.
Mång tusen säck
I fullgodt skick
Inunder däck
Med Duncan gick.
För smöret
På öret
En krigare man fick.
Jag tager nu ett skutt i
Min sång, ett litet grand,
Och helsar anno sjutti,
Som spiran tar om hand,
Dess majestät
Ej börjat strängt,
Men skall, när det
Blir mera slängdt,
Kanhända
Fullända
Hvad gamla året tänkt.
Om nu I rätt mig fatten,
förhåller det sig så:
Vår sjöfart vill ha vatten
Och minsta krokväg gå.
Trots kif och gräl
Och Mankells hot,
Jag i min själ
Tror tvärtemot,
Att Stäket,
Trots bräket,
Får sina tjugu fot.
Kors hvad min sångmö hoppar!
Men hvad rår jag för det!
Hon vill ha hvitbets-toppar
Och universitet.
Hon vill bli qvitt
Onödigt tvång,
Att ordet fritt
Skall hålla stång.
Men detta
Berätta
Skall jag en annan gång.
Ett godt nytt år med’samma
Jag eder önska vill.
Sankt Jakobs fönster flamma
Och folket strömmar till.
Det redan ringt:
Ursäkta då!
Min sångmö flinkt
Får raska på,
Emedan
Jag sedan
Skall uti ottan gå.