På tal om humbug (1881)

På tal om humbug

Norra Skåne 23 december 1881

På tal om humbug, skrifver den qvicke kaleidoskopisten Sigurd i Sm. P. kommer jag att erinra mig “den stumme sångaren” herr Westmark, som för ett par dagar sedan i Malmö höll en “föreläsning” om “samhällsolyckorna,” dervid sjelf uppträdande som omedvetet åskådningsmateriel. Föreläsningen bestod i att föredraga sida efter sida i en bok, der det dundrades mot folkökning. Nå ja, såg man på föreläsaren sjelf, så kunde man nog hålla med honom, att det hade varit bättre, om han aldrig kommit till i verlden, eller, sedan denna “samhällsolycka” en gång skett, att en qvarnsten i tid blifvit bunden vid hans hals etc.; men såg man åter på de 20 åhörarne, hvilka sutto kringspridda i en stor sal ungefär som prickarne på det amerikanska stjernbanéret, så tycks det, som hr Westmark inte skulle haft skäl att klaga på öfverbefolkning.

I hr W. ha vi en rigtigt oförskräckt Sven Dufva, som gör “höger om och venster om, men ständigt rakt tvertom”: när han skulle sjunga så deklamerade han, och när han skulle hålla föreläsnng, så höll han innanläsning. Han står nu som Sven Dufva på bron, när den ryska kohorten
“den vidgades, den tätnade, den lade an, det small”;
ty hans repertoir har vidgats, töcknet kring hans förstånd har tätnat, förgäfves har han lagt an på publikens kassa och rätt snart – smäller det.