Pelle med handklaveret

Pelle var en pojke som jag känt igen,
förresten ska jag säga att det var min bästa vän.
Bland många hans meriter så spelte han klaver
uti granna takter och i fint manér.

Var det lek i bygderna nå'nstans,
nog var Pelle med där han och spelte opp till dans.
Alla flickor hörde på och sa:
Jestanes, min Pelle, vad du spelar bra!

På ett julkalas en gång hos riksdagsmans
Pelle han var med där han och spelte opp till dans.
Klockarn dansa schottis med riksdagsmans Kristin,
själva länsman surra kring som en bobin.

Nämndemans mora och vår gamle prost
lyste uti syna liksom Olssons feta ost.
När de slutat själva prosten sa:
Jaggen i dej Pelle, va du spelar bra!

Det hände sig en gång och det var sent en kväll
att Pelle blev i sällskap med en fin mamsell.
Pelle tog klaveret, stämde opp en låt,
mamsella gick bredvid och bara hörde på't.

När han slutat i ett enda huss
hon Pelle tog om halsen och gav honom så en puss.
Det får du, så kärleksgrannt hon sa:
Min lille, rare Pelle för du spelar bra!

Men som hon kysste Pelle så kom där fram en karl,
spektoren uppå herrgårn, som hennes fästman var.
Nu slår jag bums ihjäl dej! till Pelle så han skrek,
men Pelle var i tagen, han var inte vek.

Spektoren klaveret mitt i skallen fick,
och i hundra, sinom hundra bitar strax det gick.
Sen jag träffte Pelle och han sa:
Den här gången tror jag att jag spelte bra.