Per Ols Per Erik

Per Ols Per Erik gick i gröna lunden
och tårar, tårar runno på hans bleka kind,
och månen sken så blank på himlarunden
och blana dallrade i östanvind.

Per Ols Per Erik satte sej på hällen
och hörde uppå skogens sorgesus,
och det var höst, och det var sent på kvällen
och vänligt lyste alla stjärnors ljus.

Han bar en sorgesorg i tankar sina,
han skulle dränka sej i Vaina sjö,
för dä va slut mä han och Mattssons Mina
så nu var bäst att bikta sej och dö.

Per Ols Per Erik geck till Vainastranden
me fickan full av spik å skrot å sten,
och säv och näckros gungade kring landen
i vågor, vita uti månens sken.

Per Ols Per Erik tog ett hopp i kvällen,
så vattnet sprutade i selverglans
och skånkarna stog rakt mot himlapellen
å vassen vaggade i böljedans.

Per Ols Per Erik han flöt opp ve näset,
när höstens snö i svarta vatten smalt,
då låg han nöjd å gungade i gräset
och låtsade ej om att det ble kallt.

Men de va längesen då detta hände,
och nu ä Mina gift å stinn å röd.
Per Ols Per Erik nog i graven vände,
om han feck skåda den, som vart hans död

Och han har bäst i alla fall i mullen,
så tänker Mina och så tycker jag.
Han sover sorglös under ogräskullen,
och han står opp på domens stora dag.