Persernas rustningar och Xerxes’ antågande. Grekernas försvarsplan
3. Persernas rustningar och Xerxes’ antågande. Grekernas försvarsplan.
Då Darius erfor olyckan vid Marathon, märkte han, att hans ära och magt berodde på den segerrika utgången af kriget mot Grekerna. Att lemna en dylik skymf utan vederbörlig näpst skulle hafva varit en alltför tydlig uppmaning till uppror för de många folk, som lydde under hans spira.
Under tre års tid, från slaget vid Marathon (490) räknadt, var derför hela Asien försatt i rörelse genom värfning af soldater, utrustning af krigsskepp, anskaffande af hästar och lifsmedel. På det fjerde året gjorde Egypten uppror, och Darius var just i begrepp att tåga deremot, då hans död inträffade år 485. Hans son Xerxes’ första omsorg var att qväfva detta uppror. Men sedan detta lyckats, återupptog han faderns krigsplaner mot Grekland.
Det fordrades ytterligare fyra år för att fullborda rustningarna, »Af alla krigsföretag, om hvilka ryktet nått ända till oss», säger Herodotos, »var detta utan gensägelse det största: hvarje annat är i jemförelse dermed obetydligt... Fans det ett enda folk i Asien, som Xerxes icke beväpnade och förde emot Grekland? Fans det en flod, om man undantager de allra största, hvars vatten hans trupper under sitt framtågande ej uttömde för att släcka sin törst?»
Under dessa förberedelser, som oroade och utarmade Asien, utförde Xerxes två stora företag: genomgräfningen af det näs, som förenade berget Athos med fastlandet, och byggandet af en brygga öfver det sund, som skiljer Asien och Europa. Då Xerxes med hären anlände till öfvergångsstället och fick se den af idel skepp dolde Hellesponten samt hafvets stränder och fälten kring Abydos betäckta af en ofantlig menniskomassa, tyckte han sig vara den lyckligaste liksom den mägtigaste ibland menniskor och gladde sig häröfver; men snart fyldes hans ögon af tårar, och han gret. Artabanos, som märkte det, sade då till honom: »O konung, hvarföre har du gjort ett så litet uppehåll mellan två så olika handlingar? Det är blott ett ögonblick, sedan du prisade din lycka, och nu utgjuter du tårar.» — »Jag gråter», svarade Xerxes, »af sorg öfver menniskolifvets korthet, då jag tänker på, att ingen enda af hela denna oräkneliga skara skall finnas qvar efter hundra år.»
Hären behöfde sju dagar och sju nätter för att öfvergå bryggan. Då den var kommen öfver på Europas fastland, ville Xerxes anställa en räkning af densamma, På den vidsträckta slätten vid Doriskos, på stranden af Hebros, omgaf man med murar en så stor plats, att den rymde 10,000 tätt sammanpackade menniskor. Genom att låta hela hären så småningom passera derigenom, utrönte man dess storlek. Det antal, som uppgifves af Herodotos, är oerhördt. Tillstående, att han icke har några säkra uppgifter, uppskattar han den från Asien komna styrkan till 1,700,000 man till fot, 80,000 till häst, 20,000 på stridsvagnar och kameler, 517,000 till sjös, fördelade på 3,000 transportfartyg och 1.207 krigsfartyg. Härtill komma 120 treroddare och 324,000 man från Thrakien och angränsande landskap, hvilket gör en totalsumma af 2.641.000 stridande. Han anser, att tjenare, handtverkare och arbetare af hvarjehanda slag uppgingo till ungefär lika antal, så att man kommer till en siffra af öfver fem millioner. Det syntes, som hade ej någon strid behöfts; Grekland skulle ju alldeles blifva öfversvämmadt af denna menniskoflod. »Tror du», frågade Xerxes Demaratos, »att Grekerna våga strida?» — »Grekerna äro farlige», svarade Spartanen, »emedan de äro fattige. Man får ej fästa sig vid deras antal. Spartanerna, för att blott tala om dem, skola hålla stånd, om de voro blott ett tusen, ja ännu mindre, ty de hafva en mägtig herskare, lagen, som bjuder dem att segra eller dö.» Herskaren öfver soldater, som drefvos in i striden med gisselslag, log härvid, emedan han ansåg för orimligt, att menniskor af fri vilja skulle gå döden till mötes, blott emedan lagen befalde dem.
Emellertid erforo Grekerna samma oro som en bergsbo, hvilken hör lavinen komma rullande emot hans hydda. Vid första underrättelsen om konungens tilltänkta krigståg, hade man skickat spioner till Sardes för att utforska hans stridskrafter. De blefvo upptäckte, men i stället för att döda dem befalde Xerxes, att man skulle visa dem allt, och hemskickade dem sedan, slagne af häpnad. Han hade sjelf utsändt härolder för att mottaga hyllning af dem, som ryktet om hans rustningar hade förskräckt. Folken i Thessalien och Doris, Lokrerna, Thebe och hela det öfriga Böotien, med undantag af Thespiä och Platää, underkastade sig. Argiverna anförde uråldriga rättigheter för att skaffa sig en förevändning att hålla sig neutrala. Achäerna följde exemplet. Alla de Greker, som hade bevarat sin kärlek till fäderneslandet, hade förenat sig vid Korinthiska näset och hade framför allt kommit öfverens om att göra slut på sina egna tvister. Athen och Ägina försonade sig med hvarandra. Vidare skickade man sändebud till Korkyra, till Kreta och till Gelon, tyrann i Syrakusa, men utan stor framgång. Korkyras invånare svarade, att de skulle beväpna 60 fartyg, men skickade dem ej. Efter segern påstodo de sig hafva blifvit uppehållna af ogynsamma vindar. Kreta vägrade formligt hvarje bistånd, och Gelon, hvilken erbjöd en betydande förstärkning, gjorde dervid det vilkor, att han skulle erhålla befälet antingen öfver flottan eller landthären. Spartanerna afvisade med förakt förslaget att ställa sig under en Syrakusans befäl, och Athenarne förklarade, hvad flottan beträffade, att, om Spartanerna afstodo från befälet deröfver, så skulle de göra anspråk derpå såsom sin rättighet. »Det synes», sade Gelon, »som om I ej saknaden anförare; återvänden till dem, som skickat eder, och sägen dem, att året har förlorat sin vår.» Dermed ville han säga, att Grekland, beröfvadt hans hjelp, vore såsom året, beröfvadt sin skönaste årstid. Hvad som kanske ännu bättre förklarar beskickningens fruktlöshet är, att Gelon just vid den tiden hade tillräckligt att göra med Karthagerna.
Sålunda voro Grekerna, i stället för att förena sig uti denna stora fara, delade. Hvem räddade dem då? Athen. Om nemligen Athenarne dragit sig tillbaka eller underkastat sig, hade ingen flotta funnits, som varit i stånd att skydda kusterna till Peloponnesos, hvilket, belägradt såsom en stad af Persernas ofantliga flotta, skulle dukat under, trots Spartanernas hjeltemod.
Oraklet, som blifvit rådfrågadt af Athen, hade till en början blott gifvit dunkla och skräckinjagande svar. Uppmanad att gifva ett gynsammare svar, sade slutligen Pythia: »Pallas bemödar sig förgäfves att beveka gudarnes fader; emellertid samtycker Zevs dertill, att en trämur må blifva för eder ett ointagligt värn. Flyn; vänden det tallösa rytteriet och fotfolket ryggen! O, gudomliga Salamis, hvad du skall blifva olycksbringande för qvinnans barn!» Den räddning, som vore att söka inom trämurar, syntes som en gåta. De gamle sade, att man borde återuppresa de palissader, hvarmed borgen fordom varit omgifven; andra påstodo, att med trämurar menades skeppen. Bland de senare var Themistokles, hvilken kanhända sjelf ingifvit Pythia detta svar. Hans åsigt gjorde sig gällande. Man beväpnade 127 treroddare; 53 andra skulle hålla sig färdiga att följa efter. Folket vande sig vid tanken att öfvergifva hus och hem.
Under tiden hade för landhären två krigsplaner efter hvarandra blifvit antagna, Samtidigt med Xerxes’ öfvergång öfver Hellesponten hade 10,000 Greker blifvit skickade till passet vid Tempe för att tillstänga denna ingång till Hellas. Senare erfor man genom Alexander, Makedoniens konung, att det öfver de Kambuniska bergen fans vägar, hvilka gjorde passets försvar gagnlöst. Dessutom syntes det klokare att ej alltför mycket fördela de krafter, hvaröfver man förfogade, hvilket var att försvaga dem, utan i stället sammandraga dem omkring landets medelpunkt. Man drog sig sålunda tillbaka till ett annat pass, hvilket hvar och en, som ville intränga i Grekland norrifrån, måste passera. Den väg, som från Trachis leder in i Grekland, har, der den är som trängst, blott 50 fots bredd; der fins till och med på båda sidor om Thermopylä vid Anthela och Alpenos två sammandragningar, som knappast tillåta en vagn att passera. Dessa två punkter på ungefär 5000 fots afstånd från hvarandra äro likasom två portar för passet, mellan hvilka utrymmet något vidgas, och hvarest de förut omtalade varma källorna, som gifvit stället sitt namn, befinna sig. Thermopylä gränsar i vester till ett otillgängligt berg, hvilket sammanhänger med Öta, på östra sidan begränsas vägen af hafvet och otillgängliga träsk. Vägen var fordom afskuren genom en mur, i hvilken man anbragt en port. Denna mur, som förskref sig från mycket lång tid tillbaka, var delvis blott en ruin, men man lät återuppbygga densamma, för att derigenom vinna ett ytterligare försvarsmedel.
Så beskaffadt var det pass, vid hvilket Grekerna beslöto hejda Persernas framtåg. Alldeles i närheten fann deras flotta vid Artemision ett ej mindre fördelaktigt läge, uti sundet mellan Magnesia och Evböa.
