Pestalozzis betydelse i skolans historia

Pestalozzis betydelse i skolans historia av Ernst Carlson

Föredrag hållet 12 januari 1896 vid en fest i Göteborg till 150-årsdagen av Johann Heinrich Pestalozzis födelse, återgivet i Svensk Läraretidning, 29 januari 1896, stavningen moderniserad här

Pestalozzis betydelse i skolans historia.

Över detta ämne höll, som i förra numret nämndes, professor Ernst Carlson föredrag vid den lärarefest, som anordnats i Göteborg till Pestalozzis minne. Då den knappa tiden endast medgav införandet i förra numret av några strödda satser av detta präktiga anförande, begagna vi här tillfället att efter G. H. T. fullständiga vårt referat.

I dessa dagar hava inom den pedagogiska världen firats fester till minne av Johan Henrik Pestalozzis födelse. Icke blott i hans hemland Schweiz utan även i Tyskland och den skandinaviska norden — i de land, där den germanskt protestantiska kulturen skapat en högre folkbildning — hava vännerna av en rationell uppfostran på sedligt religiös grundval slutit sig samman för att erinra sig den lille schweiziske skolmästaren.

Vad var då anledningen till, att han kommit att spela en så stor roll i undervisningens historia? Var det blott hans snille? Var det en glänsande bana? Därtill bidrogo omständigheter av sådan art, att de givit hans minne större glans än som betingas av lysande förståndsgåvor och en framgångsrik levnad. Den egentliga hemligheten med hans djupt ingripande betydelse som pedagog är att söka i hans väsens innersta källsprång, i hans kärlek till ungdomen, i hans hängivenhet för sina idéer. Hela hans liv bär därom ett talande vittnesbörd.

Redan som barn gick han medlidsam ikring bland elända och lovade då sig själv att som vuxen bringa hjälp. Vid mognade år grundlade han mitt under revolutionstidens förödelser i Stans’ kloster sin fattigskola för ett 80-tal uthungrade och förvildade ungdomar, och han icke blott undervisade dem utan delade med långt driven självuppoffring i allt deras liv för att väcka dem till sedligt medvetande och av de halft djuriska varelserna dana mänskliga existenser. Hans liv var ett kärleksverk under upprepade motgångar och med slutligt sammanstörtande av den stora men alltför omfattande undervisningsanstalt han grundat. Det krävdes i sanning ett rikt mått av kärlek och offervillighet för att uthärda i en sådan kamp. Men hans reformidéer hava just av denna underström fått kraft att tränga igenom.

Han hade visserligen sina fel, och han hörde till de sökande andarne. Så hade han tänkt att bli präst och jurist och hade försökt sig som lantbrukare, innan han blev skollärare och i den sysslan fann sitt mål. Samtiden kallade honom en ideolog, otymplig för yttre värv. Men med sina fel — och känslan av egen begränsning utgör kanske det svåraste martyrium för de stora andarne — var han en helgjuten personlighet, trogen sina ideal, för vilka han offrade allt. I det avseendet är han ett föredöme för alla tiders pedagoger. Den, som icke liksom han i sin gärning gjort insats av sitt eget jag, kan ej göra undervisningen i sann mening uppfostrande. Han har betonat denna centrala grundsats i all pedagogik. Och på hans grav är till hans högsta berömmelse ristat, att han var allt för andra — intet för sig själv.

Pestalozzis verksamhet hade dock näppeligen fått så stor betydelse som den fick, om ej tidsförhållandena kommit honom till hjälp. Jean Jacques Rousseau och filantroperna banade väg. Pestalozzi var i många avseenden Rousseaus lärjunge. Den stora franska revolutionen icke blott bidrog att göra sinnena mera böjda för folkliga reformer utan framkallade omstörtningar, som främjade hans verk. Man började fatta sanningen i ordstävet, att den, som sitter inne med skolan, sitter inne med framtiden. Och de fördomsfulla övertygades därigenom, att Pestalozzi bragte sina teorier till verklighet.

När nationalkänslan vaknade i det av Napoleon hårt prövade Tyskland, pekade Fichte i sina berömda »Reden» på Pestalozzis gärning såsom den väg, man hade att gå. Den schweiziske skolmannen blev allt mer uppmärksammad, och hans inflytande sträcktes även till Sverige; detta röjes i de grunder, varpå 1842 års folkskolestadga byggdes.

De idéer, för vilka Pestalozzi kämpade, voro ingalunda så synnerligen originella eller nymodiga. De innebära föga mer, än vad som måste anses vara grunden för all sund uppfostran. Det gäller ju, att de stora sanningarna äro de enklaste — men det är därför icke sagt, att de äro så lätt funna. Snillets skarpa blick upptäcker i det brokiga virrvarret de enkla lagar, som leda det hela.

Tal. kunde ej här ingå på Pestalozzis pedagogiska system. Mycket av dess detaljer är redan föråldrat. Men såsom stora och fruktbärande grundtankar må nämnas hans bestämda yrkande, att naturen skall vara rättesnöret, och att därför i all uppfostran hemmets, moderns handledning är det första. Där hemmet är olämpligt eller icke längre räcker till — först där tar skolan vid, och hennes uppfostran bör i största möjliga mån likna den i hemmet. En sedlig allmänbildning måste föregå fackbildningen. Skolans främsta uppgift är heller icke att bibringa kunskaper utan att dana karaktärer. Med få ord: han ställer uppfostran och icke undervisning såsom skolans förnämsta mål — en sats, som bör skarpt hävdas ej minst i dessa dagar, då mångläseriet och lärdomssnobberiet tyckas vilja sticka upp huvudet.

I fråga om metoden var det hans sätt att ge saken före ordet, att göra undervisningen åskådlig och därmed väcka fantasien. Hans hela strävan var ock präglad av den djupaste förståelse av ungdomens håg, av barnavärldens krav. Bland hans pedagogiska grundtankar hava många redan såsom nödvändiga begrepp ingått i det allmänna föreställningssättet. Genom att framhålla dem har han vunnit sin betydelse såsom en av mänsklighetens välgörare.

Se, vad folkundervisningen före och efter honom har uträttat! Väl är det sant, att de ofantliga framstegen under de sista hundra åren icke få skrivas blott på hans räkning utan få betraktas såsom resultatet av många ädla krafters tysta arbete och icke minst av den moderna samhällsutvecklingen. Och väl är det sant, att målet ännu ej är på långt när hunnet. Men att folkupplysningen nu erkännes såsom en av samhällets viktigaste angelägenheter, därtill ha vi att i ej ringa mån söka upphovet hos den man, som vi hylla, och som vi aldrig böra förgäta.

Icke minst i våra dagar, då så många förförelsens röster ljuda genom tiden, ofta fräckt angripande de ideala makter, som skolan vill lära barnen att vörda och älska, är det skäl, att vännerna av en folkupplysning på sedligt-religiös och fosterländsk grundval fylka sig ikring den store schweizaren. Särskilt böra vi, som vilja motverka pluggarbete och mångläsning, vi som ställa skolans uppfostran betydligt över dess undervisning, hålla hans minne högt. Måtte hans ande av entusiastisk hängivenhet för lärarekallet städse besjäla oss! Blott då hava vi rätt fattat, blott då kunna vi i vår mån förverkliga Pestalozzis betydelse för skola och liv. Och det sätt, varpå en tid utdanar sin skola, visar bäst vad den tiden vill offra i sina idealers tjänst.