Piraten
av Gustaf Lorentz Sommelius
Sign. Beppo, tryckt i Aftonbladet 1844 n:r 270 (30 Nov. 1844)
(Insändt.)

PIRATEN.

Ingen oro, ingen smärta
än mig tärt; mitt fria hjerta,
friskt i alla fibrerna,
ej af fruktan mins en känning;
lifvet kokar som en bränning
i de fulla ådrorna.

Från min barndom ren jag flaggan
älskat; bums jag kröp ur vaggan
uppför fallrepstrapporna;
blodet rann som eld i kroppen,
när jag klängde upp till toppen,
sjungande i vanterna.

Modig var jag som en panther;
blixtrande som diamanter
i mig glänste ögona.
Satan var mitt namn på skeppet;
som en björn om sabelgreppet
höll jag fast med ramarna.

Men att lyda snart mig lusten
brast; ett brott dref mig till kusten,
der, bland otillgängliga
remnor djerft, som örnens näste,
vräkt, ett skrofligt Donaufäste
badar sig i dimmorna.
 
Riddaråldern var förgången;
mässan fick, — ej kärlekssången, —
gensvar; — der i hvalfvena
slagsvärd skramlat segerrika,
hörde jag en munk predika:
«Soli deo gloria!»

Död var borgherrn, frökenburen
riglad, multnad troubadouren;
genom sal'n ihåliga,
genomträngande och skarpa
vindar hveno der hans harpa
ljöd i månskensnätterna.

Saknad dväljes nu, der striden
höll sitt hof i medeltiden;
på sitt radband perlorna
räknar ledsnaden; i cellen
ångern gisslar sig; — i qvällen
ringa aveklockorna.

För ett öfvermodigt stormigt
sinne blef det här enformigt;
lockande förföriska,
melankoliska romanser,
smältande, som Tassos stanzer,
sjöngo Donau nymferna.

Tungt var korset, trång bigtstolen,
men halfmånen sken, som solen
glittrar, på moskéerna;
jag mot skägg böt ut tonsuren —
och mot Saltsjön äfventyren
med de kyska nunnorna.

Böt min tro mot krigets lära,
himlens rätt mot segerns ära; —
För Giaourn likgiltiga
äro Bibeln och Koranen,
kapuschongen och turbanen,
Mahomed och Jehovah.

Sen jag trifts om bord allena,
som på slagfälten Massena;
njutit glad mitt herrliga
lif på däck, det spegelglatta;
dallrande i min hängmatta
drömt de ljufsta drömmarna.

Ryktet om min segerbana
klingar som Mahomeds fana
vidt uti de Joniska
skären; jag på lagrar länsat
Grekland, Medelhafvet rensat,
bränt och sköflat Afrika.
 
Ingen jordisk kraft mig böjde:
sjelf mitt ödes väg jag röjde,
stridde tvärt mot vindarna;
seg i viljan, slug som räfven,
bet jag sönder spindelväfven,
vek jag omkring snarorna.
 
Och — så långt som hafvets yta
når, mot intet pris jag byta
vill min smärta simmerska;
hvilken bris, som spelar, lika
fart hon skjuter med de rika
saffransgula dukarna.

Jag dig pressat fram, när ingen
annan vågat lyfta vingen
eller lätta ankarna;
under skydrag, mist och tjocka
höll du sjön, min fina docka!
säkrast bland Corsarerna.
 
Skrå du fått dig längs ryggraden,
bly dicht mellan axelbladen,
grundskott under bogarna;
men du också, vid profeten!
tagit hämnd — och menskligheten
dyrt har gäldat refvorna.
 
Staplar af otrogna döda
multna, sårade förblöda.
Weg med liken! hajarna
snåla gapa efter späcket!
all belamring ifrån däcket;
öfver bord med kropparna!

Ljuft är när signalskott skrälla,
silfverpipor ljuda gälla,
skakande luftmassorna;
roparna till äntrings blåsa,
tusen vreda jerngap flåsa
eld ur styckeportarna.

Sjön arbetar våldsamt, barmen
tornhögt skjuter opp i harmen,
vågorna gå resliga
som Sofia-minareten,
suckande som hopplösheten,
ängsliga, entoniga!
 
Rangskepp mot hvarandra glida;
långskepps, sida emot sida,
spy ur alla gluggarna;
fyra dubbelt af — och vända,
spruta färska blåbär ända
in i kabelgatterna.
 
Hafvets fält i fåror klyfvas;
segel hvifta, flaggor yfvas,
svepande vindkårorna;
hett, som eldregn ur en krater,
yxhugg smattra — och granater
susa omkring örona.

Lif och död om segern ryckas,
folk som slagtfän isärstyckas;
blanka damascenerna
klart som solens radier glimma;
menniskokadaver simma
stympade på fraggorna.
 
Allt, som eger lif och andas,
konvulsiviskt rör sig — blandas
raskt i vildt fantastiska
grupper, störtar samman, viker,
höjer segerrop och skriker
tjutande af smärtorna.

Allt ting mördas eller mördar;
sabeln slår — och döden skördar;
bleknade om käftarna,
Palikarer hufvudstupa
störta plötsligt i de djupa,
bottenlösa svalgena.
 
Krutrök skymmer luft och vågor,
tacklet står i ljusa lågor;
i het blod kallblodiga,
beckiga matroser vada,
jungmän späda, lefnadsglada,
dimpa från rånockarna.

Klättrande från smäckra toppar
tyst, som andar utan kroppar,
snabba, spöklikt luftiga,
som sylfider fjäderlätta,
spensliga blodiglar sätta
öfver balustraderna.
 
Då af pinan nalkas dräggen;
långsamt af med sabeleggen
skäras hufvu’n; kedjorna
rassla, qvinnor sammanlänkas,
vräkas ut; på männen dränkas
knifvar i halsgroparna.

När en stolt eskader sväfvar
majestätiskt framåt, bäfvar
jag af fröjd; blodkulorna
skena som qvicksilfverperlor;
sprittande som sädesärlor
hoppa i mig pulsarna.
 
Sinnets nerver öfverspännas,
kropp och själ af tjusning brännas,
hjertat slår af djefvulska
känslor, klappar högt af gamman,
när ett ekskrof sprängs — och flamman
fladdrar öfver spillrorna.

Bröstet vidgas, kinden blossar
när jag mina fräcka gossar
styr med blotta blickarna,
oceanens gissel agar,
tyglar, som det mig behagar,
de biltoga vildarna.

Hjernan yr af högmod svindlar,
när de upp och ned som spindlar
springa flinkt i stagena;
på min nyck som lejon strida;
för mitt röfvarrykte lida
tåligt som martyrerna.
 
Mörkrets fosterbarn, vidunder,
aflade i olycksstunder,
med de omisskänliga
cainsmärkena i pannan,
frukta mig, — och ingen annan,
blindt hängifna, lydiga.
 
Hämndlystna som Assasiner[1]
och så långt som solen skiner,
menniskofiendtliga,
lifvets lumpna skänk betrakta
de som nådebröd — och akta
som en vitten farorna.
 
Härdade som stål på glöden,
känslolösare för döden
än för sol'n glaciérerna;
fasta såsom marmorgudar,
de som Salamanderhudar
synas oförbrännliga.

Fast hvar själ som en högmastad
brigg i sjön är svårt belastad;
alla sju dödssynderna
tungt på deras hjessor hvila,
stå de lugnt när stormar ila,
iskallt midt i flammorna.
 
Ha! Kronhjortar, som vid krigen
fästat sig hjertinnerligen,
som vid snäckor sniglarna,
ej likt spaka ungnöt fångas
flux vid hornen; aj! de stångas,
som på cirkus tjurarna.
 
Still midt i drufhagelskuren
står Corsaren, stark som muren,
går ej för sprängbomberna
steg, om än kring bröst och panna
skärfvor regna tätt, som manna
regnade på Judarna.

Låt oss lifvets sötma njuta!
Alla djupets odjur tjuta
vältrande på böljorna.
Flarnet flyger som en fjäder,
lustigt rasa bistra väder
med de rifna trasorna.

Skumt det är som midt i natten,
tio läckor ta in vatten,
seglen slitas, masterna
svigta såsom rör, orkanen
sopar öfver oceanen
med de svarta vingarna.
 
Som för rucklarn, när han valsar,
raskt det kör för styrbordshalsar;
sjön slår öfver märsarna;
strömmen spolar klart skeppsrummet,
skräpet sköljes bort af skummet,
såsom pack af kolera.
 
Åskan rullar, blixten fräser;
som ett vredgadt Ætna jäser
hafvet; stridt ur byarna
regnet störtar, luftdrag hvissla
hvasst i tacklen, kabblen gnissla
i de torra taljorna.
 
Såsom asplöf darra stänger,
block och bommar, kölen kränger,
spröda brista brassarna;
hvalarna som isberg häfva
sina ryggar; — mulna sväfva
skriande stormfoglarna.
 
De sjösjuka, som på nålar
maskar, som i sanden ålar,
vrida sig i kojerna;
likt trollpackornas på bålet
genom märg och ben skär skrålet
af de christna hundarna.
 
Hela vattenslottet gungar,
som en barklast tigerungar;
och på gångbord slippriga
svindelyra slafvar slinta;
som Spartanare högsinta
skratta barn åt fasorna.
 
Tiggen ej om nåd! Profeten
hjelper först i evigheten.
Rundtomkring i hvirflarna
vraket drifs af glatta laget
redlöst svindlande; i draget
dyka vimpeltungorna.

Fåfängt vänten J på räddning!
som kanonen på sin bäddning,
Gud är döf. Piraterna
ej han bönhör sista qvarten;
O, J hejden förr i farten
hvinande brandkulorna.

Att en klut beslå i stormen
skymfar kapar-uniformen,
anstår krämarskepparna,
ej fribytarekaptenen,
skeppschefen på ädelstenen
i sjöröfvarflottorna.
 
Skoten dansa, rårna springa
bräckliga! här båta inga
nödrop! Sosom den skäggiga
Pharaos i Röda hafvet,
vips! är allt vårt hopp begrafvet.
Langen flux hit bägrarna!
 
Sjungen på ert lif finalen,
firen sista karnevalen!
medan på oss gudarna
vredenes sju skålar hvälfva,
sjömän! vi vårt graföl sjelfva
dricka ur vinpytsarna.

Narr på sistone som fastar!
stufven i er, Äntergastar —
friskt! (och glömmen fritt Allah!)
vin och fikon från Messina.
Skål för paschan af Janina!
och vår halfmåne! hurra!

Sluken ymnigt af det tjocka
svarta kaffet ifrån Mocca, —
och med lavapiporna
sugen ambradoft en smula
ur de starka, ettergula
kurdistanska bladena;

Der i borg, hvälfd af koraller,
öfver blodlösa Vasaller
hafsfrun herrskar, dyiga,
i den våta pelarsalen
tömma vi härnäst pokalen
bland de gröna ormarna.
 
In i döden vin och qvinnor!
mina svartögda slafvinnor,
vällustigt elastiska,
delen med mig! På det viset
försmak vi af paradiset
får, i trots af Hurierna.
 
»Se min spanska Isabella!»
hennes lena former svälla
varma, saftfullt yppiga!
plastiskt vårdslös, skär som svanen,
hvilar hon på ottomanen
ut de sköna lemmarna.

Alabasterrent sig hvälfver
molnfri panna, barmen skälfver
ljuft för veka lustarna;
dyning följer tätt på dyning.
Himlen lik vid dagens gryning
purpurrodna kinderna.

Af förstulna känslor myser
rosenmunnen, trånad lyser
hemligt ur solblickarna,
lindrigt dunkla, som gazellens,
då han matt och trött till qvällens
skuggor flyr bland palmerna.
 
Huld, som oskulden i badet,
blåögd som det fina bladet
på min krökta mohriska
klinga, är min brud Elvira,
drottningen med nöjets spira
i de mjella händerna.

Lätt, som dimman silfverbäcken,
lösta bucklor, som bårtäcken
svarta, skyla skuldrorna,
bländande, som snölaviner,
skugga perlhvit hals, som skiner
likt en via lactea.

Dröj i mina armar, flicka!
låt oss himlens nektar dricka!
med de tjusta läpparna
kyssas tills de mätta domna
i hvarann, likt bin, som somna
in i rosenkalkarna!

Stumma afgrundsdjup oss sluka;
låt min heta, febersjuka
ande, denna trotsiga
eldsjäl, hvilken qvalen bränna,
lifvets enda sällhet känna
i din famn, förförerska!
 
Öknens barn med segerhufvor
tamt jag har som turturdufvor;
liknöjdt under fötterna
ifrån kojan upp till thronen
trampat allt utom passionen,
dig och elementerna.

Vackra brud i likornaten!
suga fast dig vid piraten,
som Vampyrn vid pulsarna!
Tryck mig tätt till dig, Elvira!
innan sol'n går ner, vi fira
bröllopp ibland skuggorna.

Surren fast oss! — djupt i vågen
Halen ned oss! — kapen tågen! —
sjunkande vanmägtiga
ge vi er vår afskedshelsning;
blott den rädde ber om frälsning,
tiggarn om almosorna.
 
Svärmiskt J mig följt, som bruden
Bravon; tätt som thordönsljuden
följa efter blixtrarna.
Handelns skräck och Moslems heder!
döden först afmönstrar eder —
och jag qväfs; Victoria!

Beppo.
  1. «Assasinernas förbund»: se Beckers Verldshistoria 4 delen, 5 tidehvarfvet, sid,123.