Plaketten

Plaketten av Henning Berger

Julbrevet  →

Från boken Svarvstolen.

Alla fabrikspipor blåste tolv.

Från kontorsrummen, från lagerkorridoren, från ingenjörssalarna och från ritkontoren hör­des trampet av otaliga fötter och ute i verk­städerna, i maskinhallarna, i varven och på de flytande pontonbroarna klampade tunga sulor. Kontrollapparaterna vid de tre ingångarna knackade ihärdigt ut tiden i små minuträkningar för varje arbetare, hög eller låg, som avlägsnade sig. Och sirenen utåt hamnen tjöt en sista gång pausropet till de som hamrade nitar i dockan nummer tretton.

En gulaktig rök vilade tungt över last- och lossningsplatserna. Det luktade svavel och ammoniak. Marken var svart av stybb och vattnet gungade spektrumfärgade oljefläckar mot pålverk och bogserarskrov. Det var höst och snart skulle det regna.

—Herr Jansson!

En ung, blek man reste sig från ett lågt bord, som var överfyllt med kuvert, blanketter och brokiga etiketter. Hans mörka hår föll ned i en tvärlugg över vänstra tinningen. Med sin stora, välformade hand — en musikers hand — strök han håret tillbaka och gick in i avdelningschefens privatrum, dit dörren stod öppen.

—Herr Jansson, jag kan inte vänta längre, jag måste ut med motorbåten till tretton, innan folket börjar igen. Satans spektakel, satans krig — nu ha vi inga nitar igen!

Jansson såg på sin förman och böjde huvudet. Luggen föll ned i pannan och han strök den tillbaka.

—Men saken är den att jag tror några av arbetarna — eller kanske nattvakterna — stjäl nitar. Jo, visst tusan! Och här hjälper inte alla system i världen, hos Blanck & Wright stal de min själ hundra klovar plåt på en månad. Allt betalas ju vansinnigt bara det liknar metall... Häromdan upptäckte jag att alla kapsylerna på mina vinflaskor voro borta. Pigorna gömde dem och sålde dem kilovis — fem kronor kilot, vad sägs om det?

Jansson smålog.

— Ja. Men nu var det egentligen det jag ville komma till: direktör Weiss' fru väntas hit och direktören har telefonerat att han kommer så fort han hinner från börsen. Nu åker han ju efter hästar sen vi inte få begagna bilarna. Satans tider, satans krig! Hm — jo, det var det: alla äro ju ute och herr Jansson får lov att ta emot fru Weiss och förklara, och så vidare — ni förstår?

— Ja, herr Ålander.

— Nåja. Ja, så går jag ut hamnvägen. Ajö, det är bra — tack, jag behöver ingen hjälp med rocken ...

Jansson var ensam i reklamkontoret.

Stödd mot en hög fönsterpulpet stod han en stund och stirrade tungsint framför sig. Det stora, ljusa rummet blev så underligt skymningsgrått. Möblerna, till och med de stora hyllskåpen, liksom gledo i varandra, det skymde verkligen... Och med ens såg han henne framför sig, såg henne med den inre blicken. Ja, hon stod där, icke i pälsverk och juveler utan som hon en gång varit — i den lilla expeditrisens enkla lärftsdräkt, gråblå och svart. Hilda!

Herr Jansson ryckte till, en av alarmklockorna hade ringt — vad kunde det betyda? Nu igen — Gud hjälpe dem — gingo de och stulo mitt i frukostrasten! Var det verkligen sant som herr Ålander pratade? Kriget korrumperade ju alla, alla —

Han såg på klockan, den var tio minuter över tolv. Han grep lokaltelefonen.

Då lades en hand på hans arm.

— Det var bara jag.

Förvirrad lät herr Jansson luren sjunka i klykan. Han stammade:

— Fru Weiss — jag — det — det ringde alarm —

Hon skrattade:

— Asch, de dumma apparaterna, snart kan jag inte vända mig hemma i villan heller, utan att det ringer på alla håll och kanter! Här kom jag in med Lisen och Marta, och jag vet inte vad barnen gjorde, men plötsligt ringer det i taket så avskyvärt... Var är min man?

Herr Jansson stod alltjämt med sitt frusna småleende och blicken sänkt. Han vågade icke se på den tillbedda — han uppfattade ganska svagt att hon bar en höstdräkt i skogens höstfärger, något gulröttbrunt och ett praktfullt skinngarnityr. Och så fötterna, förstås. Höga kängor i oxblod liksom handskarna. Han tänkte:

Lisen, Marta, barnen, min man...

Högt sade han:

— Direktörn är på börsen... Han kommer så fort han hinner. Och herr Ålander måste fara ut till ytterdockan, till nummer tretton. Där pågår mystiska materialförsvinnanden.

Hon såg road på honom.

— Tretton är ju också ett olyckstal. Vad försvinner?

— Å, en del metallsaker, nitar —

— Asch, ingenting annat. Jag trodde det var båtar. Det kunde ha varit intressant. Spioner, flyktingar som gåvo sig i väg — inte sant?

Hon började skratta så att de vita tänderna lyste i det friska, ännu solbrända ansiktet. Hennes mörkblå ögon strålade under pannburret.

—Lis! Mart! ropade hon.

De båda flickorna kommo inspringande från en av konstruktionsateljéerna. Den ena var åtta, den andra sex år. De liknade modern med stora, mörkblå ögon och en blondins fina hy. De hade långa, ljusa lockar, voro klädda i helröda matrosjackor och med nakna knän och vådor, vilkas linjer visade en fast mejslad rundning som i marmor. Bägge nickade till kontoristen och sågo leende på honom.

—God dag, god dag... sade de samtidigt.

Jansson bockade.

Och vända till modern:

— Få vi gå ut på bron och se på dykarna?

Fru Weiss såg på herr Jansson:

— Är det dykare nu?

— Det vet jag inte, men det är möjligt — annars är det ju frukost —

— Spring med er, men gå inte ut på pontonerna.

Nu härskade absolut tystnad i de stora husen och gårdarna. Jansson såg sig tafatt omkring. Han ville erbjuda sin tjänst, räcka en tidning, skjuta fram en stol... Men han blev stående orörlig, avvaktande order som en betjänt.

Fru Weiss rodnade. Hon kände som kvinna denna stumma tillbedjan sedan åratal. Hur gammal var han egentligen? Hon själv var ju icke ung längre — gift sedan nio år, mor till så stora flickor som Lisen och Marta. Och han var ju en pojke, den gången Weiss flyttade henne upp i en högre värld. — Hur gammal är ni, herr Jansson? sade hon lugnt.

Kontoristen blev blodröd och vid det hastiga huvudkast, han ovillkorligt gjorde inför den oförmodade frågan, föll håret ner vid tinningen. Han strök alltmer förvirrad upp locken.

—Nej, sade hon, varför det? Den klär er, låt den ligga så där —

Och till hans oerhörda förvåning, nästan förskräckelse, kände han hennes hand, från vars handske en okänd parfym strömmade, lekfullt stryka ned pannluggen snett mot vänstra tinningen.

Han vågade icke svara, ty han visste att han skulle darra på rösten och hän vågade icke stryka håret tillbaka emedan håns hand skakade som i frossa. Hon upprepade:

—Hur gammal? Jag minns er från korrespondensavdelningen — det är tio år sen.

—Jag är tjuguåtta år, sade han.

Min egen ålder, tänkte hon och hon mönstrade honom ofrivilligt. Han ser äldre ut men med luggen blir han yngre... Hon log och vände sig om mot det låga bordet:

— Vad är det här?

— Det är bara adresslappar till New York­kontoret. Vi ha hittat på en ny formel som gör att vi slippa Halifax —

— Asch. Jag trodde det var biljetter till jubileet. Apropå, jag har också hittat på något. Jag ville glädja Henrik, och min idé kommer att slå an på honom. Men säg mig först: har fabriken kanske redan något liknande i tankarna ? Tror ni att det kommer att slås en minnesmedalj eller präglas en plakett, eller vad det heter?

— Nej, det vet jag bestämt att det inte gör! Det har varit tal om det i de olika direktionerna, men herrarna Weiss och Lundbo själva ha avslagit allt dylikt. De menade att det skulle smaka hemmagjord reklam. Nu vet man ju att åtskilliga funktionärer, en del äldre verkmästare, förmän, kontorschefer och så vidare, få utmärkelser från högre ort och hela personalen får en nog så storstilad gratifikation på högtidsdagen. Men, som sagt, medaljer, eller dylikt, präglas ej av fabriken.

—Bravo! Jag hade också menat att min medalj skulle vara privat, för hemmet och hemmets vänner. En plakett — fyrkantig, avlång — vad heter det?

— Rektangelformad —

— Ja. Inte rund heller som alla pengar! Nej, den skulle vara av brons och ligga i en liten saffiansask och den skulle i relief framställa till exempel en scen från villan, från oss. Vad säger herr Jansson om det?

Han suckade omärkligt: »från villan, från oss!» Ja, naturligtvis. Från lyckans hemvist, lyckans och rikedomens, kärlekens och överflödets... Han harklade lätt och svarade:

—Jo, fru Weiss, jag förstår så väl att det skulle glädja direktören mycket...

Hon lät sina ögon stråla emot hans, in i hans:

— Men jag har inget begrepp om hur det skall gå till! Förstår ni — ingen får veta det! Kunde inte ni, som jag vet är så duktig och har hand om alla de goda reklamidéerna, också kunna tänka er att bli min hemlige bundsförvant och göra ett utkast till en hemmets reklam i allra bästa mening? Och sen kunde den ju bara beställas någon annanstans i största diskretion — ni fick själv ordna hela saken —

Jansson bockade sig:

— Jag är naturligtvis helt och hållet till fru direktörskans — till fru Weiss' tjänst. Men jag vet sannerligen ej om jag duger... Den är ju en intim —

— Asch prat! Ni har ju varit hos oss en gång på den där middagen för de utländska kontorens tjänstemän och sett hur otvunget vi har det! Hitta på någonting till i morgon! För det är bråttom ...

Hon räckte honom sin lilla mjuka hand och tryckte hans långa konstnärsfingrar — ganska hårt. Därpå lät hon den glida lätt över luggen.

—Ni skulle porträttera er så där, sade hon.

Herr Jansson blundade ovillkorligen och tyckte i bråkdelen av en sekund att han såg en solomgjuten vit villa med ett par dansande barn på en grön matta.

—Så, sade fru Weiss, då är det avgjort. Jag ringer i morgon till er vid denna tid. — Vad är det nu för något?

— Bara lokaltelefonen — ursäkta —

Han svarade:

— Reklamkontoret.

Hon stödde sig mot den höga pulpeten och spetsade munnen till vissling. Han såg intelligent ut, egendomlig. Hon skulle tala med Henrik om hans vidare utveckling — han borde få en hög post, en ledarställning i det mindre... Ja, löste han den där plakettuppgiften skulle hon det. Efter jubileet.

—Nå, log hon, vad ville telefon?

—Det var centralen i räkenskapskontoret. Direktören kommer om tio minuter.

— Då går jag ut och tar reda på mina ungar. Ajö, herr Jansson — och tack! Hon nickade med sitt sunda, livslystna leende. Och han skyndade att öppna dörren. Hon höll handen dröjande kvar på låsvredet och såg sig om över axeln, höjande de vackert bågiga ögonbrynen:

— Gör något riktigt bra, och jag skall ha det i minne!

Hon var borta, ute i den långa glastakskorridoren. Och kontoristen tryckte som en förryckt en het kyss på det kalla mässingshandtaget, där nyss en varm och doftande liten behandskad hand vilat.

Den natten satt Torsten Jansson uppe i sitt tornrum, vilket halvt liknade en ateljé, och tecknade utkast. Den starka taklampan med de japanska skärmgardinerna brann tills det ljusnade utanför valvbågsfönstren. Och pipröken sam blå över ritbordet.

På golvet, på divanen och även i sängen iågo plakettskisserna strödda, Varje croquis innehöll en huvudbild, flankerad av samma bifigurer. Det var modern och barnen, döttrarna. Hur han än varierade motivet med olika ställning, bakgrund, inramning, blev det alltid Hilda Weiss och hennes Lisen och Marta. Denna treklang var i och för sig själv konstnärligt tillfredsställande, men schablonmässig. Hur han än sammanband personerna, med armar, slöjor, blomstergirlander eller späda slingor, blev det blott efterlikningar av hundratals kända plaketter. — Han hade en hel bok full med avbildningar, som han tagit med hem från fabrikens katalogbibliotek. Här stodo alla berömda prismedaljer och diplom — två hela sidor gengåvo bara Weiss & Lundbos ärestecken — alla utställningscertifikat och mycket annat. — Nej, han var icke konstnären, det skulle gudarna veta, och det hade han ju heller inte tänkt, även om han understundom önskade sig en ställning i ett av ritkontoren.

Den sista kolteckningen med tuschinslag satt ännu naglad vid brädet. Som han såg på den från sidan, fängslades han av en linje, vilken skuggan av linjalen bildade. Den gick tvärs över nedersta delen av plakettramen.

Ja, där var det ju!

I stället för att låta en eventuell inskription — hur den skulle lyda, visste han icke — gruppera sig plastiskt i ett av överhörnen, kunde man avgränsa med ett vågrätt tvärstreck en del av plaketten och lämna en yta för inskriften. Därmed hade hän en ny basis. Från den horisontala linjen reste sig — exempelvis i pelarform — en lodrät linje, och så kunde han gruppera modern och barnen på annat sätt och helst i profil. Förtjust nedtecknade han genast uppslaget och det lyckades över förväntan. Fru Weiss satt på sen bruten sockel i grekiskt draperi och sträckte de nakna armarna mot de båda flickorna, vilka syntes räcka henne kvistar och blommor. Först den yngsta och så den äldsta, längsta, bakom henne. I fonden något som kunde föreställa ett altare — måhända moderkärlekens.

En timme ännu och utkastet var fullständigt färdigt. Det var så minutiöst tecknat att det liknade en gravyr.

Herr Jansson såg medlidsamt på arket. Han undrade om icke fru Hilda menat att också mannen skulle vara med? Det var ju lyckan i alla fall — även om man allmänt sade att det var som moder, hon glänste likt en oskattbar pärla.

Han snubblade av trötthet när han ville släcka takljuset. Om ett par timmar skulle alla fabrikspiporna blåsa revelj till en ny dags möda.

Metall- och skrottjuvarna voro upptäckta. Några extraarbetare, gudskelov. Den världsbekanta firmans egen stora hantverksstab var oskyldig och utan fläck.

Direktör Henrik Weiss körde in på kontorsgården i öppen landå. Det var en råkall oktoberdag och han satt insvept i pälsfällar tillsammans med sin äkta varghund, vilken bar det litterära namnet Buck.

Herr Ålander sneddade gården på väg till materialkontoret. Han hälsade.

— God morgon, sade herr Weiss vänligt, eller snarare god middag — jag kommer för sent i dag igen. Min hustru har feber, tretti-åtta och fem, inte farligt, men man skall inte ha någon feber... Stå ej här barhuvad, Ålander, nu kommer influensa och allt möjligt. Jaså, bara en varning till de förbannade banditerna — jo, jo, det är kanske rätt: det ser överlägset och fint ut så här strax före jubileet... Mycket riktigt, herr Ålander, jo, det går naturligtvis både jag och Lundbo med på. Bolaget vill icke de fattiga något ont — men, å andra sidan, heder och rätt, tja? Nå, här drar alldeles förbannat! Kom, Buck!

Direktören gick direkt genom alla salarna till reklamkontoret — det var en hel vandring. Han nickade mekaniskt till höger och vänster, hans lilla undersätsiga gestalt med det stora huvudet på en kort hals rörde sig på en gång komiskt och spänstigt. Det kortklippta håret var gråsprängt, järngrått som filspån, men stubbmustaschen var lika svart som ögonen under de något tunga ögonlocken. Det semitiska rasdraget var omisskännligt, men icke överdrivet. — Den smidiga hunden följde honom svansviftande tätt i hälarna.

Herr Jansson satt vid det låga bordet och registrerade några nya märken, som nyss utsläppts i marknaden. Med anledning av jubileet hade en av landets främste målare, en professor, tagit några vyer både inom och utom fabrikerna. De reproducerades i ett utmärkt akvarelltryck, förminskat till dubbel storlek av ett frimärke — ett grafiskt konststycke. Och nu skulle världen översvämmas med dessa reklammärken under precis en vecka — jubileumsveckan. Men det var en dyr historia och vart märke bokfördes. Egentligen en dum och onödig idé och ett bortkastat arbete, tänkte Torsten Jansson, som endast inbringade professorn och det stora litografiska etablissemanget några komplimangsnotiser.

—God dag, herr Jansson!

Kontoristen ryckte till, steg upp och bockade.

—Sitt, sitt, sade herr Weiss, så! skrek han till hunden, gå och lägg sig! Nå, märkena, ja. Vackert arbete och i alla fall billigare än en plakett. Hör, vad var det jag ville säga? Jo, min hustru är dålig, trettiåtta och fem. Inte något farligt. Men i alla fall — hon bad om en hälsning speciellt till herrn — jaha. Jag vet inte — hm. Men som sagt, jag måste lova att säga att alltsammans var utmärkt och nu skulle hon själv ta hand om saken.

Direktören avbröt tvärt, spände ögonen i sin underordnade och frågade i kort, hård ton:

—Vad är det för en sak?

Torsten Jansson bleknade — icke på grund av frågan, men i en egendomlig ångestkänsla, vilken liksom frös honom in i hjärtat: hennes sjukdom, hennes hälsning från sjukbädden. Deras hemlighet! Deras —

— Nå, sade Weiss, som full av förvåning iakttog den unge mannen, nå, herr Jansson? Ni förstår, jag är bara ängslig att Hilda — att min fru skall vara oförsiktig, hön nämnde något om telefonering... Hon får inte alls sysselsätta tankarna med något som helst och därför frå—

— Herr direktör! Det var en liten överraskning i anledning av jubileet, men ägnad er rent personligt. Jag har haft äran att hjälpa fru direktörskan med en bagatell — det vill säga bagatell från min sida. Det var en utmärkt idé däremot av — av fru dir — av fru Weiss... Jag har inte lov ätt säga — jag har lovat fru — fru Weiss att inte —

Jag tror min själ att han är förälskad i Hilda, tänkte direktör Weiss med ett småleende, förälskad är för starkt ord, men bedårad, charmerad, det är ju alla ...

Han nickade vänligt:

—För all del, det förstod jag med detsamma. Nej, nej, säg ingenting! Bara nu min hustru blir rask till den femtonde. Tretti-åtta och fem är ju ingenting. Han sade detta som om det varit en prisnotering, en kurssiffra. För syns skull tog han ett av jubileumsmärkena och såg på det:

— De registreras noggrant, inte sant?

— Ja, naturl—

—Visst, visst! Kom så, Buck... Adjö, herr Jansson, och oroa inte — jag menar —

Han visste inte vad han menade, och fortsatte, på en gång irriterad, vägen ut till dockorna. Jansson är förändrad på något vis, undrade han, och tanken både roade och förargade honom, det är något med frisyren, han har håret ned i pannan och har blivit ännu magrare ... Men så mötte han en verkmästare och fick strax annat att tänka på.

Herr Jansson stod emellertid kvar på sin plats i reklamkontoret och stirrade ut genom pulpetfönstret. Han såg långt bort. Han såg ända ut till villan, fast den låg i ett annat väderstreck, och han såg in i villan, genom de ljusa, läckra rummen, in till Hilda Weiss, som låg sjuk. Underligt att han såg henne eller bägge barnen, precis som på plaketten. Och ännu underligare: det förekom honom vara hans barn. Han var visserligen icke direktör i ett stort bolag, men han var en berömd konstnär — professor, till och med — och han bodde i den vackra vita villan i en skuggig park. Fru Hilda Jansson — och två döttrar, Lisen och Marta, Lis och Mart. De voro mycket lyckliga, så sällsynt lyckliga att folk talade om deras äktenskap som en vacker saga, vilken dock var sann. Torsten Jansson (det var en berömd klang över namnet) älskar sin hustru, han tillber henne, dyrkar henne, avgudar henne... Hon skall vara något alldeles enastående som maka och som mor. Han lär ha slagit en plakett över henne —

Avdelningschefen kom in. Han var som vanligt upprörd över något. Denna gång var det trassel med de nya avlöningslistorna, förbannade påhitt, staten önskade vissa statistiska upplysningar och där skulle tryckas en särskild kolumn för dessa uppgifter, som arbetarna själva skulle fylla ut — Haha, de kände inte folket! Och så var det nu ytterligare skärpning i olycksfallförsäkringarna —

Herr Ålander slog med en papperskniv i pulpeten:

—Förstår Jansson? Herrn ser så frånvarande ut!

—Jo, för all del, naturligtvis —

—Direktören har varit har — hörde jag? Vad ville han?

— Å, ingenting, det var rent privat, en bagatell —

—Privat? Vad vill det säga?

— Förlåt, herr Ålander, det var en hälsning från fru Weiss— inågot som angick festen, en liten överraskning. Fru Weiss är för resten sjuk.

—Ja, det hörde jag också, och det lär vara allvarligare än man tror. Jag mötte just nu doktor —

Herr Ålander avbröt och såg förvånad på kontoristen. Torsten Jansson hade vacklat och blivit vit, han såg ut som en sjuk, mager och med den där luggen ner i pannan. Konstig människa — duktig, begåvad, anspråkslös. — Vad är det? sade han vänligt.

Men i samma ögonblick ringde lokaltelefonen en ilsken signal och ute från korridoren kom en pojke i livré störtande. — Var var direktören? Måste genast finnas! Sända bud till dockorna — fru Weiss har fått ett anfall, slag, medvetslös, skynda, hjälp, ring, spring —

Herr Jansson sprang som för livet. Han valde vägen instinktmässigt och han såg ej vart det bar. Längs smala gångar över dockgravarna flög han framåt, buren av osynliga vingar. Ett underverk var det att han icke snävade, föll, störtade ner i de olika djupen, våta och torra om varandra. Och plötsligt ser han herr Weiss, fattar honom i armen, skakar honom, skriker i hans öra — ty härute dånar det av hammarslag mot järnplåtar så att ekot rullar som smattret från maskingevär — den förfärliga nyheten. Och sen vet han intet mer. Han finner sig själv sittande på en kranbalk, men han hittar inte reda i det inre virrvarret, vilket på något groteskt sätt liknar den yttre förvirringen: gapande tomrum, svarta, hemska skelett, sotiga skyar, svavelgul himmel och väsande ånga, stönanden, sorl...

Bolagets stora jubileumsfest gick programmässigt av stapeln. Direktör Henrik Weiss överlät åt sin meddirektör alla representationsplikterna och herr Lundbo uppfyllde dem. — Weiss satt som krossad under slaget i den vita villan, där hans hustru icke mer fanns. De två moderlösa barnen hade sänts till släktingar i grannlandet.

Nu var hösten här — blåsten svepte parkens löv genom gångarna, som ömsom mörknade och ljusnade under himlens ilande stormskyar. Och så skulle vintern komma.

Direktör Weiss mera kände än tänkte symbolen på livets och naturens dödsårstider. Med den djupa smärta, han verkligen erfor över dödsfallet, blandade sig en dov vrede mot högre makter. Det var så meningslöst det hela. Detta snabba bortryckande var onaturligt — det var icke plan i det. Han hade så när tänkt: så kunde jag icke ha handlat!

Som han satt här vid den stora, öppna hallspiseln, där väldiga bokkubbar knastrande brunno, förekom det honom att nu vore hans karriär slut, hans verksamhet stäckt, hans bana fylld. Nu borde han avgå, draga sig tillbaka. Han behövde icke flera millioner. Han skulle ägna sin återstående tid ät barnen. Hon var ju borta — en kvinnlig ersättning kunde de aldrig få; Och han fick idén att ta dem med på en resa — en oerhörd resa: jorden runt. — Efter kriget.

Ja, det var en god idé. Han kunde fara med sin egen båt — eller med en båt, som bolaget självt byggt till något av de stora handelskompanierna.

Denna tanke väckte för ögonblicket hans vilande energi. Han ville strax undersöka saken närmare. Men då han på väg till sitt arbetsrum passerade hennes lilla kabinett i grått och lila, bröts stämningen sönder och han sjönk snyftande ned i ovalsoffan vid rokokoskrivbordet.

Här var allt ännu orört, från de monogramprydda småsakerna till de rosenskära brevpapperen och kuverten. Och hennes parfym, Comme toi, dröjde i luften.

Direktör Weiss lät handen smekande glida över bordskivans skrivunderlägg — där hade hennes på en gång mjuka och fasta händer så ofta vilat! Han lyfte ömt den violetta pappkartongen som inneslöt det kinesiska lyxpapperet, han öppnade locket i irrande tankar och såg oförstående ned i asken. Det låg en teckning där — eller var det tryckt? Nej, det var ett original och, besynnerligt nog, denna ritning, som tycktes föreställa en plakett, gav i gestalterna, en kvinna och två barn, en likhet med Hilda och flickorna...

Ja, det var dem, nu såg han det tydligt.

Förvånad betraktade han bilden.

Den var omsorgsfullt utförd, nästan akademiskt petig — och en gissning flög genom hans hjärna: det var naturligtvis professorn, som gjort skissen till reklammärkena, javisst! Men vad skulle Hilda med denna teckning? En överraskning åt honom? Var det om den hon velat tala med — vad hette han? — Jonsson, Jansson, den där dagen? Här var tydligen lämnad plats till en inskription, vad hade hon tänkt att det skulle stå egentligen? Hans blickar flögo frågande och sökande över det lilla eleganta skrivbordets små snirklade fack.

Herr Weiss suckade:

Vad hon än menat, detta var ett sista minne, en tanke från en hjärna som nu var död, en vänlighet ur ett hjärta, vilket icke klappade mera, en hälsning bortom graven. Han skulle mångfaldiga den, levandegöra den i det att han gav den form. Och han beslöt att låta stämpla en plakett i guldbrons och i ett begränsat antal. Den skulle sändas som ett minne, ett in memoriam, till släkten och alla de allra närmaste vännerna. Ja, det var en idé. Där skulle stå ett par enkla ord — helst på latin. Och denna plakett skulle erinra om modern framför allt, barnen skulle ägna den ett heligt minne, en tillbedjande vördnad.

Han tog teckningen med sig in i sitt arbetsrum och satte sig strax i förbindelse med en av bildhuggarna på den stora porslinsfabriken. Plaketten måste ju modelleras efter professorns utkast och hos hans eget bolag fanns ingen skulptör. För resten: vore det icke liksom finare att låta hela arbetet utföras hos någon annan ? Jo, naturligtvis. Det var diskret. Blanck & Wright, till exempel, tänkte han.

Och efter ytterligare några telefoneringar satte han sig ned och gjorde upp en lista över antalet exemplar. Han räknade efter, slog upp telefonkatalogen och adresskalendrar. Det blev till tjugu, trettio, fyrtio — bäst säga femtio stycken, Han skulle skriva ned namnen nu genast. Och han började:

Mig själv, Lisen, Marta, moster Tyra — —

Det följde på hösten en vinter som icke var vit, men våt och sotsvart som det stora aktiebolagets otaliga kolpråmar. Själva snön liknade stybb och nattisen i dockorna såg ut som smutsig blyplåt.

Fabrikspiporna blåste morgon och blåste afton, visslade måltidstimmar, tjöto tolvslaget och ropade god natt. Och kontrollapparaterna knackade knarrande ut tiden i avlöningsportioner åt hög och låg.

Men en dag kom våren med ett knippe solstrålar över varven och det var som om den gamla rostiga sirenen skurat halsen ren i guldljuset, när den skrek paus i arbetet ända ut till dockpiren nummer tretton.

Reklamkontoret stod tomt. De stora skåpen voro stängda, hyllorna tomma. På pulpeter och bord lågo paket och portföljer ordnade i travar. Det var uppbrott, utflyttning, vårstök. Det var mer än det — det var begravning, ty avdelningen nedlades som obehövlig.

Torsten Jansson drog på sig överrocken. Nu skulle han gå. Allt var färdigt och inventerat, han skulle in på kassakontoret i förbifarten. Och så säga ett sista adjö till herr Ålander, som ännu rumsterade i toalettrummet. Han bytte visst kläder, skulle på frukost med direktör Lundbo ...

Det var en utmärkt plats, han fått, den nya. Det kunde han tacka herr Weiss för. — Hur längesen var det direktören en dag helt apropå frågat honom om en plakett? Snart ett halvt år sen — tiden går, tiden går! Sen ett halvt år låg Hilda Weiss i jorden, sen mer än ett halvt år. Men deras lilla hemlighet levde. — Å, herr Jansson, var det om den här, min hustru hade talat med er? Så hade han frågat och dragit fram ur ett litet sammetsetui en skinande plakett — hans och hennes plakett. — Ja, herr direktör, hade han stammande fått fram, fru Weiss ville jag skulle hjälpa henne att — att få den gjord det skulle vara en överraskning för direktören till jubileet — personligt —

Och Weiss hade fått tårar i sina svarta ögon, han hade mumlat »förstår, förstår» och tryckt Janssons hand mycket hårt. — Det var alltsammans.

Men sen den dagen nickade direktören vänligare än förr, och då alla de nya förändringarna inom kontoren kommo, meddelade avdelningschefen att Jansson skulle bli flyttad till filialen i huvudstaden och helt enkelt förestå den. — Det var ett avancemang som man kunde gifta sig på, skrattade herr Ålander.

Nu gick solen ett ögonblick och det var grått och brunt mellan skåp och hyllor. Där vid fönsterpulpeten hade Hilda stått, tätt bredvid honom. — Gå ni bara, hade hon ropat till barnen. Lis! — Mart! — Och de voro ensamma, hon strök ned håns lugg, en okänd parfym steg från handens handske —

—Ja, adjö då, sade herr Ålander, jag kommer upp fram på vårsidan ...

Han var i svart bonjour och hade pärla i halsduken, händerna doftade av violtvål.

—Adjö och lycka till, käre Jansson, jag skall väl hälsa direktör Lundbo?

Och Torsten Jansson bockade, följde till dörren:

—Ja visst, jag tackar, adjö ...

Det blåste vindkast genom de stora, tomma gårdarna, det skvalpade kring pålverken. Nu kom solen igen.

Även direktörsrummet låg tomt. Jansson stod obeslutsam vid det väldiga väggfönstret med dess luftiga ateljégardiner. Skulle han vänta? — Jo, han kunde ju vänta en tio minuter.

På det stora mahognyskrivbordet, vars yta reflekterade fönstret som en spegel, låg bredvid marmorbrevpressen ett litet svart etui — Torsten tog det, öppnade locket.

Ja, det var hans och hennes plakett, minnet om modern. Han såg på bilden av kvinnan och de två barnen. Det var ett fint och vackert arbete under en mattgyllene patina. Och där stod i smal stil med versaler inskriptionen :

IN MEMORIAM MATRIS.

— Jag undrar om han skulle sakna den, ifall jag tog den? föll det honom plötsligt in. Han fick bråttom att lägga asken tillbaka.

Nu hördes lätta steg, de kommo närmare, snabba, trippande. De gingo över sammanträdessalens parkettgolv — en ung flicka stod i dörren. Hon var mycket vacker och mycket elegant, hon var högst tjugu år. Herr Jansson visste vem hon var: den nya stenografen från Amerika. Han visste också att hon icke var riktig amerikanska: hennes föräldrar voro norrmän. Och, ironiskt nog, hon hette Hilda — det vill säga Hilde.

Den unga damen rodnade lätt under Janssons ofrivilligt mönstrande blick. Men med ens kröktes hennes läppar och rynkades pannan :

—Direktör Weiss kommer inte tillbaka i dag!

Torsten bockade:

—Så väntar jag inte. Jag skulle ha sagt farväl. Vill icke ni, fröken, framföra min hälsning? Jag är Torsten Jansson från reklamkontoret — han som skall upp och förestå filialen —

Nu log fröken Hilde. Hennes vackra, något kalla, blå, norskamerikanska ögon strålade som blankt stål:

—Å, då vet jag! Jo, jag skall naturligtvis säga till direktör Weiss att ni var inne... Jag träffar honom om en timme...

Hon nickade, alltjämt leende, och han hörde hennes danssteg över det bonade salsgolvet. Herr Jansson tog sin hatt. Han tvekade. Skulle han ta med sig etuiet som ett minne? — In memoriam matris! Lilla Lis' och lilla Marts mamma. Och stackars lille Torsten Janssons enda drömfantasi om en kvinna.

Nej. Det behövdes icke. Plaketten var stöpt av hans hjärta och fanns däri.

Nu måste han gå. Alla fabrikspipor blåste ett. Rasten var slut och arbetet väntade.