Knäppar på lyran/Poeterna
| ← Titel och innehåll |
|
Till Aftonstjernan → |
Poeterna.
Förunderliga äro vi poeter,
Ett musikaliskt folk. Med skäl det heter,
Att vi ha snille. Obeskrifligt ömma
Vi spela luta hela da'n och drömma;
Och ljusa dagen se vi midt i natten,
Men i vår hydda fins knappt bröd och vatten.
Förunderliga äro vi poeter.
Ett genomskinligt folk, liksom af ether,
Förgäfves äflas vi att blifva täta;
Apollo-Fadren ger så knappt att äta;
Ty skalder tål han blott med mager tunga:
På nykter mage hör han helst oss sjunga.
Förunderliga äro vi poeter.
Mot molnen sträfva vi liksom raketer,
Och under flygten mellan dem och jorden
Då är vår själ en klangrik harpa vorden;
Och lifvets sorger dunsta bort på färden,
Och jorden äga vi och andeverlden.
Förunderliga äro vi poeter.
På jorden stundom slutna som paketer,
För verlden är vårt väsende en gåta;
Mjeltsjuka tårar sitta vi och gråta;
Ur hjertats krater såsom glöd de hvälfva, —
Hvarför vi gråta veta vi ej sjelfva.
Förunderliga äro vi poeter,
Ett magert folk; men krigiskt, ty det heter:
För ljuset strida vi, och spänna bälte
Mot mörkrets här: en skald bör vara hjelte,
Så vill Apollo; ock mot egna öden
Han bjöd oss kämpa: Segren vins i döden.
